Igelstas sista samhällstreor

Det är nästan 19 år sedan dem allra första signalerna nådde FN om att inte allt stod rätt till i det lilla landet Rwanda, insprängt i Afrikas mitt och inte större än småland till ytan. Rwanda har sedan länge präglats av inre oroligheter, där relationen mellan dem två största folkgrupperna Tutsierna och Hutuerna har varit minst sagt kyliga som ett resultat av kolonisering och västvärldens rasbiologiska tänk. Det här är en historia om hur ett land försattes i oroligheter av västerlänningar och som sedan vändes ryggen till när det desperat ropade på hjälp från omvärlden.

  

Bakgrunden till blodbadet

Rwandas natur kan bäst beskrivas som ett alplandskap mitt i Afrika, där de snötäckta topparna istället är ersatta av berg, vulkaner och i dalarna är det den kuperade Gishwati skogen som ger landet sin säregna prägel. De två dominerade folkgrupperna – hutu (ca 85 % av befolkningen) och tutsi (ca 10 %) härstammar från samma folkgrupp, bantufolket. Och namnen tutsi och hutu betyder egentligen boskapsskötare respektive jordbrukare. Under 1700-talet styrdes landet av en monark som tillhörde folkgruppen tutsi, och sedan dess har tutsier alltid förknippats med makt och överklass i den mening att de har ledande positioner i samhället gentemot hutuerna.

 När första världskriget tog slut koloniserades Rwanda av Belgien som fick ta över landet efter Tyskland. Belgien styrde landet via ett tutsiskt kungahus som gjorde att alla Rwandas tutsier tillgavs vissa privilegier. Från att skillnaderna mellan de två folkgrupperna bara varit klasstillhörighet blir nu klyftan mellan grupperna enorma när belgarna genomför en rasbiologisk indelning där man ansåg att tutsier är en bättre ras än hutuer, för att tillkännage indelningen av människorna i Rwanda tilldelades alla ett identitetskort där det stod vilken ras man tillhörde.

  Huruvida man tillhörde hutu, tutsi eller minoritetsgruppen twa bedömdes utifrån flera kriterier; kroppslängd, längd på näsan och formen på ögongloberna. Generellt sätt var tutsier längre, och hutuer var kortare och bredare. Men det fanns även ett annat sätt att bedöma rastillhörighet, hade man fler än 10 kor tillhörde man automatiskt tutsi.

 Hutu och tutsi har i regel samma religion och talar samma språk och har samma mytiska historia om sina förfäder ända fram till år 1933 då den ursprungliga klasskillnaden som var det ändå som skilde dessa två åt radikaliserades och eskalerade och kom att bli en rasfråga.

 Rwandas kung dog under mystiska omständigheter 1959 och det var slutet på tutsielitens era. Omedelbart när det tillkännages av kungen har avlidit bryter oroligheter ut i hela landet. Tutsier blir förföljda och tvingas fly ur landet som ett resultat av hutuernas revanschlyst för flera års förtryck från tutsistyret.

 Från sextiotalets början fram till april 1994 mördas tusentals tutsier av de hutudominerande överhuvuden som följde av varandra. Det systematiska men inte så omfattande mördandet av tutsier användes av den politiska eliten för egen vinning. Klyftan mellan dessa två grupper ökar, tutsier förbjuds att göra militärtjänst, har svårt att få statliga jobb och det resulterar att de blir alltmer isolerade från samhället. Denna onda spiral av våld mellan dessa är en indirekt orsak till det slutgiltiga folkmordet.

 Många tutsier valde att fly landet under dessa oroliga tider, främst till grannlandet Uganda. Men under 90-talet uppstår en konflikt på en mellanstatlig nivå mellan just Uganda och Rwanda om det stora flyktingproblemet. Tutsierna på flykt är statslösa, dem tillåts inte återvända till Rwanda och regimen i Uganda vägrade de vistas i landet. De statslösa tutsierna slöt sig därför tillsammans och bildade en gerilla i hopp om att ta tillbaka makten i Rwanda, dem kallade sig RPF – Rwandas patriotiska front.

 Den 1 oktober 1990 invaderar RPF-gerillan Rwanda, och ett inbördeskrig bryter ut. Presidenten känner pressen från gerillan och väljer en annan taktik än att gå till ett direkt militärt motangrepp. Han byter fokus och hänger ut tutsierna som de verkliga fienderna mot nationen. Propaganda kablas ut i all statlig media och taktiken får napp av den hutudominerande befolkningen. Den icke-statliga radiokanalen RTLM blir en viktig kugge för presidenten i kampen om att övertyga befolkningen med propagandan. Radiostationen blandade populär musik med extrem propaganda och radiokanalen blev legitim som folkets röst. Framgången berodde ändå främst på att stora delar av Rwandas befolkning på denna tid var analfabeter, och radio kunde alla förstå utan skriv- eller läskunnigheter. 

 Inbördeskriget pågick fram tills 1993 då de båda parterna kom fram till ett fredsavtal – Arushaavtalet. Där kom man överens om att makten skulle delas och att RPF-gerillan numer skulle ingå i Rwandas armé. Omvärlden engagerade sig nu i konflikten, främst genom FN som satt ihop en fredbevarande styrka som gick under namnet UNAMIR. Den fredsbevarande styrkan hade i uppdrag att övervaka maktdelningen och UNAMIR tilldelades för detta uppdrag ett kapitel 6 mandat som innebär att operationen endast har som syfte att bevaka och hålla sig strikt neutralt, detta gäller även emot eventuella hot. Styrkan får varken bruka våld eller ingripa i några konflikter.

 Att FN:s säkerhetsråd klubbade igenom ett kapitel 6 mandat är en väldigt bidragande faktor till varför folkmordet 1994 blev så omfattande. Hade man istället försett UNAMIR med ett kapitel 7 mandat hade dem rätt att ingripa Rwandas inre angelägenheter med våld. Med beslutet om kapitel 6 mandatet resulterar även att UNAMIR förses med mindre resurser, både räknat i antalet soldater och materiella resurser. Konceptet fredsbevarande styrkor är beroende av medlemsländerna och huruvida de väljer att bidra med militära resurser.

 USA som generellt sätt är ett land som ofta är villiga att bidra med just militära muskler gick ej med på att bidra till operationen i Rwanda. Detta beror främst på katastrofen ett år tidigare i Somalia, mer känt som ”Black Hawk Down” då 18 amerikanska soldater som verkade i FN:s fredsbevarande styrkor dödas och deras kroppar vanhelgas på öppna gator i Mogadishu. Intresset för UNAMIR var därför svalt hos medlemsländerna då ”Black Hawk Down” avskräckte de flesta från att verka i Afrika i just sådana här insatser.

 Helvetet bryter ut

I februari 1994, två månader innan folkmordet bröt ut nåddes FN:s generalsekreterare Kofi Annan av rapporter från befälhavaren Romeo Dallaire som varande för ökade oroligheter i Rwanda och begärde militär förstärkning men fick avslag från generalförsamlingen i New York. Knappt två månader senare, natten mellan den 6-7 april 1994 skjuts president Juvénal Habyarimanas privatplan ner. Presidenten och även Burundis president dödas i attacken. Folkmordet är nu ett faktum.

Bara minuter efter attacken kablas nyheten ut i media, och ännu en gång är radiostation RTLM i centrum när dem uppmanar folket till angrepp mot tutsierna som enligt radiokanalen ligger bakom attacken som dödade presidenten. Det är än idag oklart vem eller vilka som låg bakom attacken som resulterade i ett av historiens mest omfattande folkmord.

 Morgonen efter, den 7 april mördas Rwandas premiärminister som tillfälligt tilldelats makten av president Juvénals livvakter. Agathe Uwilingiyimana hade strax innan avrättningen fått beskydd av 10 belgiska soldater, på uppdrag av Romeo Dallaire. Soldaterna löd under kapitel 6 mandatet var klent utrustade, och dessutom inte ha rätten att ingripa vid situationer som dessa och blev därför tillfångatagna och avrättade av Rwandisk milis. Belgien drog strax efter att nyheten spridits ut tillbaka sina trupper ur den fredsbevarande styrkan. Allt detta var en del ur ett spel som den Rwandiska regimen spelade för att bli av med FN och därmed kontakten med omvärlden, för att kunna fullfölja den ursprungliga planen utan omvärldens ögon riktade mot landet. 

Redan 5 dagar in i konflikten uppskattas dödssiffran till 50 000, och samtidigt som ett av historiens värsta folkmord är ett faktum beslutar FN att minska styrkorna på plats i Rwanda med 90 %.

 Det var den vita europeiska mannen som planterade rasismen i Rwanda och skapade klyftor mellan folket. Och 60 år senare när världen hade en chans att förhindra ett folkmord beslutade man sig istället att vända ryggen till, vilket skulle komma att kritiseras starkt av Ingvar Carlsson som ledde den oberoende Rwanda-kommissionen som granskade FN:s agerande under folkmordet och uttalade sig såhär ”Omvärlden brydde sig inte om Rwanda, och FN:s agerande gav endast folket en trygghetskänsla och inget egentligt skydd”.

 Även media fick stark kritik, och även en del av skulden lades på dem. Omvärlden var i princip ovetandes om att det skedde ett folkmord i Rwanda under 1994 förutom enstaka nyhetsinslag. Detta var en tid då kampen mot apartheid fick stort utrymme i media. Även valet i Sydafrika låg som en skugga över Rwanda i media.

 FN rubricerade länge folkmordet som ett inbördeskrig, och därför behövde man inte enligt sina stadgar ingripa militärt, och därför behölls kapitel 6 mandatet. Om man istället hade rubricerat händelserna i Rwanda som folkmord har säkerhetsrådet en skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att stoppa blodbadet. När säkerhetsrådet väljer att utöka de fredsbevarande styrkornas kapitel 6 mandat till ett kapitel 7 mandat kan man nu ingripa med våld i landets inre angelägenheter. Men hjälpen kommer sent, när man förstärker truppernas militära rättigheter är minst 600 000 döda och folkmordet är ett faktum.

 

RPF-gerillan tar efter drygt 100 dagar över huvudstaden Kigali och utropar sig som vinnare av inbördeskriget samtidigt som hutuextremister flyr landet via de säkerhetszoner som FN satt upp, dessa zoner var menade att skydda flyktingar och biståndsarbetare men det slutade med att dödandet av tutsier fortsatte inne i säkerhetszonerna.

 Totalt sett döms 32 personer för brott mot mänskligheten i FN:s brottmålsdomstol i Tanzania. Det riktiga antalet förövare räknas i hundratusentals, och delar av dessa har dömts i lokala rättegångar i Rwanda och dömts till straffarbete.

 Röda korset uppskattar antalet döda till 1 000 000 människor medans officiella siffror säger drygt 800 000. Man kommer aldrig kunna fastställa något exakt antal men man kan konstatera att det är ett av de allra värsta folkmorden i världshistorien. Drygt 7 000 000 människor uppskattas ha bott i Rwanda när folkmordet bröt ut i april 1994, och under folkmordet utplånades ungefär 85 % av alla tutsier.

 

De efterföljande konsekvenserna

Konsekvenserna efter folkmordet var extremt omfattande, miljontals människor strömmar ut ur Rwanda till flyktingläger. Kvar lämnade de ett land i spillror, ett sönderskjutet land, bokstavligt talat. Hela samhället var ur funktion – statskassan var tom, boskap var döda, åkermarker var igenvuxna och den lilla infrastruktur som fanns innan folkmordet var nu ingenting kvar.

 Den enorma flyktingström skapade stora problem, förnödenheter saknades och människor var fortfarande fruktade fortfarande för sina liv fastän folkmordet officiellt var ett avslutat kapitel. Det var först nu media mobiliserade i området, och gripande bilder på krigets konsekvenser kablades ut världen över, och det var också nu som världen fick ta del av vad som faktiskt hänt.

 

Om man tittar på folkmordet ur ett individperspektiv så får man snabbt en uppfattning om att nästan alla Rwandier kände någon som fallit offer för folkmordet eller varit direkt inblandad i folkmordet.

 Men det finns även vissa positiva aspekter som föddes ur folkmordet. Kvinnornas ställning i Rwanda idag är starkare än någonsin, hela 44 av 80 ledarmöter i Rwandas parlament är kvinnor. Kvinnornas rättigheter i allmänhet har stärkts och Rwanda är idag ett av världens mest jämställda land om man ser till makteliten.

 

Perspektiven förklarar varför

 För att kunna analysera konflikten ur flera olika perspektiv har jag tagit hjälp av tre experter som kan förklara djupare hur konflikten i Rwanda utlöstes och varför utifrån ett liberalistiskt, realistiskt samt konstruktivistiskt perspektiv.

Liberalism

Ted Lindgren som är professor och undervisar i internationella relationer vid Uppsala universitet, han förklarar hur folkmordet i Rwanda uppstod ur ett liberalistiskt perspektiv.

 Folkmordet i Rwanda beror främst på det rasbiologiska tänket och den utbredda rasismen som applicerades och utövades av Belgiska kolonisatörer på 30-talet så kan man ändå se att det liberalistiska perspektivet är brukbart att använda om man tillgodoser andra orsaker till folkmordet, så som FN:s agerande före, under och efter konflikten.

 -          Liberalism utgår i grund och botten ifrån mellanstatligt samarbete om man väljer att se den internationella politiken ur ett liberalistiskt perspektiv, där det finns många aktörer, statliga som privata på den globala marknaden som kan bidra till samarbetet på ett eller annat sätt. Målet med liberalismen är att nå världsfred via dels demokrati och beroendet av andra aktörer. En utav liberalismens grunder utgår ifrån att inrikespolitiska förhållanden påverkar landets utrikespolitik säger Ted Lindgren.

Rwandas brokiga inrikespolitik som präglats av rasism, förtryck av folkgrupper och andra interna oroligheter har utifrån liberalismens perspektiv påverkat deras relation till omvärlden. Redan innan folkmordet bröt ut blossade en konflikt upp med Uganda om flyktingfrågan, något som senare låg till grund för folkmordet. Och under hela folkmordet så påverkade de interna stridigheter mellan regimen och gerillan, hutuer och tutsier Rwandas relation till hela det internationella samfundet.

 

-           Man kan också hävda att liberalismens tankar om samarbetet mellan aktörer var ett misslyckande under folkmordet. Då FN slogs i spillror av medlemsländernas ovilja att samarbeta och bidra till de fredsbevarande styrkorna fortsätter Ted

 

-           Det internationella samarbetet förvärrade situationen i Rwanda då det endast bidrog med en falsk trygghet för folket, då de varken hade de militära musklerna som krävdes eller befogenhet att faktiskt gripa in. Så avslutar professor Ted Lindgren innan han raskt kilar iväg till arbetsplatsen för dagens föreläsningar.

 Konstruktivism

 Till min hjälp att förstå folkmordet i Rwanda ur ett konstruktivistiskt perspektiv tar jag hjälp utav Åsa Efternamn som forskat i konflikter och varför dem uppstår, idag förklarar hon hur konstruktivism orsakade folkmordet.

 

Åsa menar att konstruktivismen bygger till stor del kring hur stater uppfattas av andra stater. Identiteten är väldigt viktig ur detta perspektiv, och just identiteten skapar statens intressen. Folkmordet i Rwanda beror till stor del på hur starka motsättningar det var mellan folkgrupperna, att hutuerna distanserar sig från tutsierna och tvärtom vilket skapar ett ”vi & dem”, och detta förklaras av den konstruktivismen. Därför kan man även förklara folkmordet ur detta perspektiv.

 -          Den styrande regimen skapar sina intressen via identiteten, och därför tillgodoser man inte de faktiska problemen utan man lägger istället stor vikt på hur man uppfattas utifrån. Inbördeskriget som startade mellan regimen och gerillan kan förklaras utifrån konstruktivismen säger Åsa

 Realism

 

För att försöka förklara folkordet ur ytterligare perspektiv tar jag hjälp av Esa som är en självutnämnd expert på begreppet realism.

 Realismen är ett pessimistiskt perspektiv att se den internationella poltiken ur. Grundtanken i teorin är att en stat alltid handlar utifrån egennyttor för att på så vis förstärka sin egna säkerhets- och maktintressen. Världsfred uppehålls genom avskräckning och militär maktbalans. Teorin menar att fred endast kan uppehållas av krig.

 -          Rwandas situation utifrån realismen går att applicera på just folkmordet, det systematiska mördandet av tutsier som avskräckte och på så vis kunde hålla en maktbalans. Hutuextremisterna och RPF-gerillan rustade båda materiellt för att kunna maximera sina egna intressen förklarar Esa

 -          Realismens teori har funnits närvarande i Rwanda sedan 1930-talet då rasfördelningen inleddes. Det var då skillnaderna mellan ett likvärdigt folk uppenbarades och redan då kunde man se tecken på en kapprustning mellan dessa två grupper som sedan kom att radikaliseras under det folkmordet avslutar Esa.

  

Mina personliga reflektioner

 

Det är omöjligt att inte känna sympati för tutsierna som systematiskt mördades, men å andra sidan kan man inte lägga hela skulden på hutuerna heller, eftersom de också var offer för den propaganda som spreds. Jag tror personligen att de flesta hutuer som bidrog till folkmordet saknar egentliga motiv. Hutuerna skulle kanske hävda att den brokiga historian var en del av motivet, men då kan man också lägga en stor skuld på västvärldens ideologi som förändrade hela Rwanda.

 Jag hävdar att den största skulden bör ligga på västvärldens axlar, Belgarna som införde ett rasistiskt tänk, FN som vände ryggen till Rwanda och media som inte uppmärksammande folkmordet för omvärlden. Den vita europén är den egentliga brottslingen som låg till grund för ett av de värsta folkmorden i världshistorien.

 FN:s handlande kunde ha stoppat folkmordet långt innan det vart omfattande, de kunde ha försett de fredbevarande trupperna med ett kapitel 7 mandat, vilket innebär att det skulle skickats fler män som var bättre utrustade och med direktiv som skulle kunnat förhindra att folkmordet fick fortsätta. Massmedia valde att inte befinna sig på plats i Rwanda, och detta gjorde att omvärlden var relativt ovetande om vad som egentligen pågick, hade folkmordet istället bevakats av media skulle nog FN:s attityd till insatserna i

 Om man fortsätter att utreda medias roll i folkmordet kan man se hur pass stor spridning deras bevakning av flyktingströmmen fick i omvärlden. Tack vare detta fick humanitära hjälporganisationer upp ögonen för flyktingkatastrofen. Om man skulle kunna applicera effekten av medias bevakning av flyktingströmmen på ett eventuellt bevakande av själva folkmordet kan jag utgå ifrån att folkmordet skulle kunnat ha en betydligt mildare utgång.

 Det går att ifrågasätta hutuernas agerande under folkmordet. Hutuerna är de direkta brottslingarna i denna historia, och fick de också ta den största skulden efter folkmordet. Men jag hävdar att den indirekta, och kanske den största skulden ska tilldelas västvärlden för deras intåg i Rwanda och deras agerande före, under och efter folkmordet.

Södra Thailand

Thailand är ett land som under flera århundraden växt något enormt och bildats utifrån det äldre kungadömet Ayutthaya. Thailand är det enda landet i hela Sydostasien som en gång i tiden inte varit en europeisk koloni. Landet har under 2000-talet haft en konflikt som ännu inte nått sitt slut. Det är en konflikt med olika syn på de politiska förhållanden och som verkar mellan olika politiskt inriktade grupper. Det är en konflikt som än så längre inte gett några enorma globala konsekvenser. Demonstrationer och attacker har utförts ett antal gånger och det är inte förrän då konflikten blossas upp även för oss här på andra sidan jorden. Thailand är för många ett land som ligger folk varmt om hjärtat. Massvis med resglada skandinaver intar landet varje år och resandet till landet från övriga nationer har ökat allt kraftigare. Nya exotiska platser att besöka hittas hela tiden men det som inte lika många upptäcker är Thailands internationella konflikt.

 Konfliktens huvudaktör

Thailand har ett turbulent politiskt förflutet som nu gett sina konsekvenser. Thailand har på mer eller mindre regelbunden basis drabbats av statskupper av dess olika form. I södra Thailand är det just nu en inomstatlig etniskt konflikt mellan en regering och en organiserad part och där våldet sker inom en stats territorium. Den pågående konflikten i landet står mellan den thailändska staten och de muslim dominerande grupper som i södra Thailand förespråkar självständighet för tre syndligaste provinserna. Ett område som förr tillhörde Malaysia och som nu även är känt som Patani. Konflikten härstammar från en kamp mellan Folkalliansen och Folkmaktspartiet med styrande av olika ledare där demokrati stått mot diktatur. Vid utlösandet av konflikten var det Thaksin Shinawatra som styrde den thailändska regeringen och intensifierade upproret för internationell terrorism och satte in säkerhetsstyrkor i de muslimska provinserna. Thakin störtade 2006 genom en militärkupp efter att han lagt fram en lösning med en plan på att använda sig av ekonomisk bestraffning men som både lokala ledare och Thailands opposition motsatte sig. Militären tog istället över och valde en ny regering. Kampen har därefter varit mellan de så kallade rödskjortorna som är anhängare till den avsatte premiärministern Thaksin Shinawatra, islamitiska grupperna vid provinserna eller andra vänsterkrafter som är emot regeringen samt militärens och kungens roll i Thailands politik. Människor stridande för den andra parten emot rödskjortorna kallar sig gulskjortorna.

 Orsaker

Konflikten i södra Thailand har djupa rötter i ett ekonomiskt och socialt splittrat samhälle sedan länge tillbaka. Den ”gula” eliten har under en lång tid vägrat acceptera de ”rödas” krav från fattigare landsändar. Konfliktens orsaker har en lång historia och kan ses både ur ett historiskt och religiöst perspektiv. I den södra delen av Thailand lever en etnisk och religiös minoritet av cirka 1,5 miljoner muslimska malajer. I början av 1900-talet erövrade Thailand stora delar av det malajiska furstendömet Patani som sedan blev de fyra sydligaste provinserna i Thailand. Narathiwat, Yala, Pattani och Sougkhla är namnet på dem. De tre förstnämnda ligger på östkusten där mer än tre fjärdedelar av befolkningen är muslimer till skillnad från ett annat buddistdominerat Thailand. Kulturellt sätt har de här provinserna band till Malaysia genom språket då det även talas i de thailändska regionerna. Vid 60-talet bildades flertal organisationer som genom en väpnad kamp skulle försöka skilja Patani från Thailand. En militant, separatisk rörelse bildades vid 1975 och tog upp kampen i tre thailändska provinser där befolkningen endast är muslimsk.  Rörelsen som bildades heter Pattani United Liberation Organisation (PULO) och kämpar för självständighet. Rörelsen fick till en början stöd av den malaysiska delstaten Kelantan och bedrev under den tiden en så kallad lågintensiv krigföring mot de thailändska myndigheterna. Aktioner i både fredliga och väpnande vägar har sedan ägt rum genom historien och konflikten har gått i vågor.

 

Ända sen de malaysiska provinserna började tillhöra Thailand har uppdelningar skett och provinserna i södra Thailand har ansett sig vara kulturellt och socialt diskriminerade av övriga Thailand. Uppror och tydligt missnöje har visats från PULO och de bakomliggande orsakerna till det är att muslimerna känner sig försummade och diskriminerade av de thailändska myndigheterna. De tillhör nu rödskjortorna och var tidigare anhängare till den Thailändska premiärminister Thaksin Shinawatra och motsätter sig den övriga buddistiska ”eliten” som uppbackas av de militära. Orsaken till konflikten kan även ses ur ett ekonomiskt perspektiv då gruppen inte anser sig ha fått ta del av den ekonomiska uppgången som Thailand upplevt sedan början av 1990-talet och fattigdomen är väldigt utbredd inom gruppen. Muslimerna i de malaysiska provinserna i södra Thailand har hela tiden strävat efter att antigen upprätta en självständig islamisk stat eller införliva området med Malaysia vilket fått negativ respons från de övriga buddistiska Thailand och den thailändska regeringen vilket lett till denna konflikt.

 

Nuvarande situation

Oron i Thailand är bara något som till största del växt fram på sista tiden. Konflikten tog som störst vid 2006 då den Thailändska premiärminister Thaksin Shinawatra befann sig i New York för att tala inför FN:s generalförsamling. En arméledning tog då över makten i landet genom en militärkupp. Det har på senare tid tolkats som en första tydliga markering vid denna konflikt för missnöjet i landet trots att orsakerna till missnöjet ligger betydligt längre tillbaka i tiden.

 Under 2011 var det politiska klimatet relativt stabilt då det inte var några större demonstrationer likt demonstrationer som skedde under 2010. Landet har dessvärre istället drabbats av svåra översvämningar som blivit en prövning för den nu nytillträdda premiärministern. Hon valde trots den svåra naturkatastrofen att inte införa undantagstillstånd då hon inte ville riskera något med att utöka militärens makt. Konflikten har dock under 2011 och 2012 fortfarande varit aktiv. Så sent som den 31 mars 2012  exploderade tre stycken bilbomber i de mest utsatta provinserna Songkhla och Yala. Bilarna var placerade i närheten av ett stort turisthotell och dödade totalt 11st människor och fler än 100 skadades. Trots det så har konflikten betydligt längre antal döda nu jämfört med tidigare.

 Oppositionen och regeringen strider om konstitutionen där demonstranter varit redo för protester samtidigt som kungens hälsa vacklar. Kungen av Thailand som inte bara är Thailands längst styrandet monark utan även världens längst styrande monark lider av spasmer och förhöjd hjärtrytm. Som 84-åring har han nu bott på sjukhus sedan 2009 och har blivit rådd att avstå från alla offentliga framträdanden då han tidigare även behandlats för hjärnblödning m.m. Konflikten är däremot inte löst och områden präglas fortfarande av oroligheter. Det har dessutom utöver konflikten i södra Thailand blossat upp gränsstridigheter mellan Thailand och Kambodja där även antal människor dödats.

 Konsekvenser

Konflikten i södra Thailand är något som inte hållit på allt för många år än. Det gör att konsekvenserna globalt sett inte hunnit växa sig särskilt stora än. Det är däremot ett väldigt farligt mönster om det fortsätter på följade vis eftersom då större väldigt omfattande konsekvenser kan ske. Oron har ur ett ekonomiskt perspektiv just nu haft sina konsekvenser för den thailändska ekonomin. Till att börja med så är den thailändska ekonomin den näst största i Sydostasien. De som nu har investerat i Thailand eller inom deras ekonomiska marknad flyr landet i fruktan för att nya problem ska uppkomma. Aktiebörsen har också fallit rejält på senaste tiden och detta är två viktiga faktorer som sätter Thailands ekonomi i obalans. Upphör intresset kring handel med Thailand är det enorma konsekvenser som landet får ta då ekonomin på senare tid fått en sådan enorm framfart på den fronten. Det skulle även ur ett samhälls perspektiv bidra till lägre levnadsstandard och levnadsmöjligheter om ekonomin tar skada.

 

De svåra översvämningar som också drabbat Thailand är i sig inte en orsak eller något bidragande till konflikten som sker i södra Thailand. Thailands premiärminister väljer dock att inte införa undantagstillstånd för att utse en myndighet som skulle leda jobbet vid naturkatastrofen. Ett val hon gör utifrån det som tidigare hänt då hon vill undvika allt för stor millitär makt. Detta leder till fler konsekvenser för samhället. Ur ett individperspektiv så tvingas först och främst många Bangkokbor fly huvudstadens centrala delar och regeringen söker sig bort till torrskodda semestermål. Bangkok är ett sådant populärt resmål vilket innebär att det ofta vistas en massa turister där. Turisterna är en av Thailands absolut viktigaste inkomstkälla och något som försörjer många individer. Så ur ett samhälls perspektiv vid sådana här naturkatastrofen gäller det då att se till att ha rätt folk på rätt plats så att människor kan få hjälp och återgärderna sker fortast möjligt. Situationen är nu att regeringen inte valt att införa undantagstillstånd p.g.a. konflikten i landet där militär makt har lett till demostationer och attentat vilket i denna situation försvårar katastrofen. Turisterna hotas dra sig till andra platser vilket skulle innebära en enorm förlust ekonomiskt sett för Thailand. Ett skeende som hade kunnat undvikas om inte den nuvarande premiärministerns rädsla för att ge militären mer makt som tidigare fanns. 

 Konsekvenserna av konflikten i Thailand är även att maktbalansen hela tiden känns hotad. Det är mot den buddistiska prioriteringen och de högst styrande i landet som kritiken just nu vänder sig.  Den spända atmosfären inom ett land där det finns hot mot majoriteten är ingen framgångsfaktor på sikt. Ur ett individperspektiv är det framförallt vid de områden där demonstrationer och attacker förut skett väldigt oroande för befolkningen.

Under mitten av 2000-talet var oroligheterna i områdena väldigt stora. Nästan varje dag utsattes polis och arméstyrkor så väl som civila personer för bombattentat och väpnade attacker.  Det politiska systemet i Thailand är splittrat och är hela tiden i fara för demonstrationer och statskupper. Under det första halvåret år 2011 har konflikten enligt beräkningar krävt runt 5000 dödsoffer där minst 64 % varit civila muslimer eller buddister.  Att se oskyldiga eller till och med nära och kära dödas utan att de som utfört dådet får sitt straff är också ur ett individperspektiv något extremt uppjagande som tänder glöden på hämnd. Att som thailändare gå runt i sitt land och inte kunna känna sig trygg är på individnivå och som samhälle väldigt krävande. Det skulle kunna bidra till att våldet ökar i landet då de inte finner ett slut eller märker att något görs åt saken. Det kan också orsaka en sådan oro att massa människor väljer att fly landet vilket på sikt då skulle orsaka försämrad arbetskraft och färre inkomstkällor.

 Globalt sett är Thailands konflikt inget som blossat upp och påverkat omvärlden med några större följder. Den huvudsakliga faran ligger nämligen inom landet själv. Det handlar om hur de muslimska motsättningsgrupperna blir behandlade i landet, hur den civila befolkningen påverkas och hur landet utåt sett inte skickar ut avvisande och skrämmande signaler till turisterna. Utifrån denna konflikt ur ett grupp perspektiv blir det att den muslimska gruppen av människor får den stora stämpeln och är de som motsätter sig regeringen och styrelsesättet. Det som däremot nu även visats är att de buddistiska storstadsborna och landsortsbefolkningen inte riktigt följer sina egna lagar. Landsortsbefolkningen har enligt storstadsborna brutit lagen som de lokala ledarna lagt fram angående röstvärvning utan någon typ av uträttning och även detta blir som en dimension till utanförskapet för muslimerna. Ur ett grupperspektiv ses detta väldigt förtryckande och har nu fått till följd utav av ännu kontrollerande av den buddistiska befolkningens agerande. Ur ett grupperspektiv har det alltså blivit att muslimerna hela tiden fått det dåliga ryktet om sig när den buddistiska befolkningen egentligen inte heller följt lagarna till punkt och pricka.

 Åtgärder

Konflikten i södra Thailand är givetvis något man vill åtgärda. Det har redan gett sina konsekvenser men framförallt råder faran för framtiden om det fortsätter på liknande spår. Konsekvenserna växer sig bara större och större och något måste ändras för att få ett slut på detta. Åtgärder som gjorts är att Thailands militärkontrollerade regering fattat ett beslut om att ta över en av landets oberoende tv-kanaler, ITV. Systematiska kampanjer har tidigare gjorts från samtliga thailändska marksända tv-kanaler med kungatrogen propaganda mot Thaksin. Regeringen valde därför att beslagta rätten över två stycken kanaler för att kunna styra och kontrollera innehållet som ska sändas.

 2010 inleddes också en försoningsprocess som ett försök till att lösa upp motsättningarna mellan röd- och gulskjortor. Den dåvarande regeringen införde då en sannings- och försoningskommission för att lägga fram förslag på hur processen skulle kunna gå framåt och för att reda ut våldsamheterna med demonstrationer och flertal döda under 2010.  Yingluck som är Thailands nuvarande premiärminister har uttalat sitt stöd för kommissionens arbete men arbetet går emellertid väldigt långsamt. Kritikerna menar att det är till följd av bristande politisk vilja. Det har också under 2012 diskuteras om ändring i grundlagen skulle kunna genomföras. Man menar dock på att det då finns risk för att den tidigare premiärministern Thaksin ska komma tillbaka till makten och gulskjortorna ser väldigt kritiskt på grundlagsreformen. Särskilda undantagslagar infördes dock i juli 2005 då vissa grupper ansåg att malayernas rätt till medbestämmande åsidosattes och diskriminerats. Detta innebar nu att myndigheterna vid vissa tillfällen gavs ökade befogenheter om att komma till bukt med våldet men vid väldigt begränsade områden.  

 Landet problem ligger till stor del i att Thaksin, thailands tidigare premiärminister är villig att hålla landet som gisslan i en utdragen maktkamp. Det är då svårt att uppskatta hur lång tid det här kommer att ta och hur det ska kunna sluta. Konflikten kommer troligtvis att fortsätta så länge den elit som fråntagit landets dess mest populära politiska ledare, inte vill ge Thaksin Shinawatra upprättelse. Genom att åter ge Thaksin en roll i Thailands framtid skulle situationen kunna stabiliserats men det är en åtgärd som de i nuläget inte överväger.

Jag vill dock återgå och lägga tyngd på att den största faran som är vad som kan ske i framtiden.  Denna konflikt måste lösas på ett så fredligt sätt som möjligt eftersom något mer våldsamt agerande skulle kunna skrämma bort en sådan stor inkomstkälla för Thailand, turisterna. Motsättningsgrupperna har framförallt bildats i vissa provinser där muslimer är majoritet och rättigheterna verkar vara som sämst. En åtgärd som förslagsvis skulle kunna genomföras är då ett ökat självstyre i de områdena. Om befolkningen får mer inflytande och mer att säga till om kring frågor som rör de södra provinserna kan även misstron mot de centrala myndigheterna och det övriga buddistiska Thailand minska. Det är just misstron till den andra parten som blossar upp situationen då ingen av de egentligen vill leva i ett oroat land. Man skulle även kunna lägga mer krut på att förhindra den höga fattigdomen och arbetslösheten i det södra området. Det är en region som inte följt med den ekonomiska utvecklingen som tillskillnad från där skett i övriga Thailand. En ekonomisk förbättring och lägre arbetslöshet i de regionerna skulle inte behöva innebära en regeringsform i hela landet utan snarare bara en extra satsning i de områdena för att göra alla parter nöjda.

 En väldigt viktig del för att misstron mellan muslimerna och buddisterna ska försvinna i landet är också vikten av oberoende utredning kring övergrepp som skett. Attacker och övergrepp som armén och övriga gjort sig skyldiga till under konflikten måste betonas och få en följelse. Nu har de ansvariga för avrättningar, arresteringar och tortyr sluppit undan straff vilket leder till att civilbefolkningen givetvis blir upprörd. Det är viktigt att visa vad som är rätt och fel i sådana här situationer och att de skyldiga döms inför en domstol anser jag vara en faktor till hur misstron mellan parterna kan försvinna. Även på denna front måste det finnas någon typ av rättvisa för att en hållbar fred inom landet ska kunna skapas. Det gäller även att komma i kontakt med attentatsmännen och få dem att upphöra med attackerna eftersom det inte kommer leda till någon lösning utan snarare bara mer problem. En dialog måste då föras mellan regeringen och ledare för rebellgrupperna. Rebellgrupperna måste använda sig av sitt inflytande som de har för att få kontroll på attentatsmännen och få de att avsluta sina attentat. Kombinerat med det här så måste regeringen ta bort undantagstillståndet för de södra provinserna igen. Undantagstillståndet innebär att vissa lagar och regler sätts ur spel och vissa myndigheter får ökade befogenheter. Anser att det är en stor riskfaktor när våldet trappas upp i områdena av militär och olika former av medborgargarden uppsatta av regeringen. Det har redan visat exempel på en ökning av handelvapen i regionerna. Att ta bort undantagstillståndet igen så att militären inte får allt för stor påverkan skulle bidra till ett aktivt stöd och en god relation med de moderata islamiska krafterna. Det skulle då få stort inflytande över befolkningen i södra Thailand och ett bra sätt att förhindra en radikalisering av muslimer i området.

 Teorier

Trots att detta är en konflikt som fortfarande pågår och som går att läsa om exakt vad som hänt o.s.v. går konflikten att ses ut olika perspektiv. Det går att applicera teorier på konflikten för att få olika skildringar kring varför saker och ting hänt. Det gäller att tänka utifrån vissa förutsättningar och för att få fram de bästa förklaringarna till konflikten valde jag att ta del av kunskapen från tre experter. Jag intervjuade och frågade dem angående hur de ser på denna konflikt utifrån deras teorier.

 Liberalism

Peter är en samhällsforskare som inte minst sagt har Thailands inomstagliga konflikt som intresse. Han har förutom spenderat fler år i Thailand även läst en massa om konflikten i södra Thailand och vill se den utifrån den liberala teorin. Peter menar att man med intresseharmoni underviker konflikter. En konflikt har nu uppstått och kan förklaras genom att det är för dåligt samarbete i landet mellan de centrala delarna och de södra provinserna och intresseharmoni inte är speciellt god. Det sker olika prioriteringar i landet då ekonomin inte fördelas jämnt och det är också det som är en anledningen till att de södra provinserna gör motsättningar. Den liberala teorin pekar även på att man gör det man är bäst på för att det ska bli så bra som möjligt. I Thailand är landets befolkning också uppdelade på det viset vilket gör att det orsakas stora klassklyftor och leder till de här motsättningarna i landet. Än så länge är konflikten i Thailand inte så pass blodig som många tidigare händelser i historien har varit. Det är alltså inget enormt krig som utlöst eller som Thailand eftersträvar utan utifrån den liberala teorin ska konflikten lösas genom andra sätt än krig. De största åtgärder ligger politiskt sett så det är där man får lägga in en extra växel för att få en förändring. Den liberala teorin förklarar också konflikten utifrån den aspekten att de tror på folkrätt och diplomati. Det är något som sätts i fokus och är också det som anses vara eftersträvsamt i konflikten i södra Thailand. Trots motsättningar från rödskjortorna så vill man gå mot en mer lik folkrätt och en maktbalans ska återupptas. Thailand måste enligt den liberala teorin få upp ekonomin i landet så att handeln och investeringar från utlandet vill tas upp igen eftersom handel är en väg till fred. Även fast konflikten är internationell hjälper inkomster från utlandet till att få upp ekonomin i landet och det ges då en möjlighet att jämt fördela den i landet. Peter menar också på att denna konflikt är något som plötsligt dykt upp för oss i övriga världen och som för en del människor troligtvis kommit som en chock. Han menar då på att det ligger i grund till den positiva människosyn vi har där Thailand är ett välbesökt älskvärt land och en plats där få anar att konflikter kan uppstå. Sett från den liberala teorin menar man också att EU i detta skede ska gå in och stötta. Thailand har ett omfattande handelsavtal med både EU och USA och ökade importer från dessa aktörer skulle också hjälpa landet att få upp ekonomin.  Ett ekonomiskt samarbete med EU är ett närmare steg minskad oro i landet.

 Realism

Realism är en teori som förklarar konflikten i Thailand på ett helt annat sätt menar Annika, forskare inom konflikteorier. Realism framhäver staten väldigt mycket och anser att staten är det centrala. Det är staten som styr och konsekvenser blir utifrån hur staten agerar. Om man ser på Thailand så är det regeringen som beslutar om Thailands statliga agerande som kan ses rätt egoistisk ibland. Staten och deras agerande kring hur de vill ha det sätts i fokus så provinser med minoritets befolkning är då inte något som prioriteras. De hamnar i underläge och det är då därför denna konflikt bryter ut. Realismen tar även de militära till hjälp och ser det som ett starkt medel inom det statliga. Att inskaffa undantagslagen för att få mer militäriskt utrymme skulle enligt den realismteorin vara ett tillvägagångssätt för att få slut på oron i landet. Militären är väldigt stark utifrån den realismiska teorin och skulle spela en avgörande roll i konflikten. Annika menar också på att den motsättande gruppen så kallade rödskjortorna är en typ av internationell organisation som är underordnade i landet. Det är bara ett medel att använda sig av för staten men är underordnade statens makt. Det förklarar inte bara realismens teori utan även situationen på liknande sätt i Thailand. Rödskjortorna är en minoritet som hela tiden jobbar mot majoriteten och enligt realismteorin blir muslimerna då underordnande och får inte den makt de vill i Thailand. De anser inte heller att någon annan stat kan komma in här och rädda situationen och den pessimistiska människosynen gör att de även har svårt att tro att FN ska kunna bidra.  Annika vill också framhäva att denna teori oftast appliceras på mellanstatliga konflikter eftersom de betonar statens makt så mycket. Statens makt som ska ageras kring det andra statliga motståndet men trots en inomstatlig konflikt gick teorin delvis att applicera.

 Konstruktivism

Efter långa intressanta konversationer med Peter och Annika har nu Johan fått sitta alldeles tyst allt för länge och det är en lättnad för honom när det nu äntligen är hans tur att koppla sin teori. Johan ser konflikten från den konstruktiva teorin och menar att man definierar sig själv genom andra olikheter. Det finns inga naturliga intressen för en stat utan intresset ligger istället i hur staten styrs utifrån normer, kulturer och idéer. Han menar på att trots att de stridande parterna i denna konflikt bor i samma land, mestadels talar samma språk och lever under samma styrelseskick definieras de olika. Den tydligaste skiljefaktorn är religionen som givetvis innebär en del olikheter. Denna olikhet byggs upp så att människan ser så olika på varandra och att man definierar vi och dem. Det blir som ett spel kring vem är vi, vem är vi inte och hur är vi mot varandra. Det är så den thailändska befolkningen agerar mot varandra när de inte kan enas utan måste gå till attack och utföra demonstrationer för att få sin talan framförd. Det thailändska politiska systemet är splittrat och risken är hela tiden stor för nya demostationer eller statskupper som kan hota den thailändska politiken. Attacker som sker beror alltså på olikheterna hos folket vilket framförallt är religöst och kulturellt. Olika idéer styr ens agerande och då idéerna och normerna inte är de samma uppstår en konflikt. Det är också anledning till varför konflikten kan klassas som en etnisk konflikt och är något som den konstruktiva teorin förklarat många konflikter utifrån.

 Måste lösas

Det älskvärda turistlandet är nu inne i en konflikt som trots sin blodiga mildhetsgrad bör lösas snarast. Det är inte till någons rätt att en etnisk uppdelning och motsättning ska ske i landet utan en gemensam lösning måste finnas. Thailand är ett alldeles för skört och ostabilt land för att ha råd med att gå miste om ekonomiska eller ideologiska fördelar. Det gäller för Thailand att kompromissa och kommer fram till en lösning som är hållbar för alla parter inte bara nu, utan även sett ur ett framtida perspektiv.

 

Referenser 

Länkar 

http://www.svd.se/kultur/understrecket/thailand-gisslan-i-elitens-maktkamp_4557815.svd

 http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Thailand/ '

 http://www.svenskafreds.se/sites/default/files/faktablad-thailand_0.pdf

 http://www.swedenabroad.com/ImageVaultFiles/id_1863/cf_52/Landrapport_Thailand.PDF

 https://www.realisten.se/2010/04/27/konflikten-trappas-upp-i-thailand/