Konflikten i Rwanda M.E

Konfliktens huvudaktörer

Konflikten i Rwanda har pågått under en lång tid, något som gör det problematisk att fastställa ett direkt årtal för den. Konfliktens huvudaktörer är de två afrikanska folkslagen tutsi och hutu, som i själva verket är väldigt lika varandra. De talar samma språk och har samma kultur, utövar samma religioner samt gifter sig med varandra. [1] Jag har valt att fokusera på den mest omtalade händelsen i tutsiernas och hutuernas samt Rwandas historia - konflikternas upptrappning som ledde till folkmordet 1994.

Konfliktens bakomliggande orsaker

Orsakerna till konflikten är framförallt historiska och ekonomiska. De historiska orsakerna till konflikten finner jag i och med att konflikten startat för flera hundra år sedan. Dessa rör sig bland annat om skillnader i härstamning och invandring, samt vilka yrken som tillämpats utav de två olika folkslagen under historiens gång. Den sist nämnda orsaken, dvs. yrkesskillnaden folken emellan, upplever jag också vara en ekonomisk orsak till konflikten. Hutuerna - vilka har varit majoritetsbefolkning i landet - sägs ha invandrat till Rwanda ca 600-700 år före tutsierna (på 700–800-talet). Detta sägs vara en utav orsakerna till konflikten. Man har helt enkelt bråkat om vem som kommit dit först. Aktörerna i denna konflikt har också genom tiderna haft olika sysslor, där hutuer främst varit jordbrukare medan tutsierna till största del ägnat sig åt boskapsskötsel. Tutsierna levde med andra ord ett nomadliv och såg till att kontrollera sina områden och betesmarker. Hutuerna, vilka var bofasta, kom att bli ekonomiskt beroende av tutsierna som hyrde ut boskap. Redan här, någonstans efter att de båda folkslagen bosatt sig, skapades ett feodalt samhälle där hutuerna blev underkastade tutsierna.[2] Min slutsats utav detta är att yrkesskillnad har resulterat i klasskillnad.

Yttre påverkande faktorer får inte förträngas, så som de europeiska kolonialmakternas inverkan. Rwanda har genom åren koloniserats utav Tyskland respektive Belgien, något som förstärkt gruppindelningen av den rwandiska befolkningen ytterligare. Införande av ID-kort, där etnisk tillhörighet angivits, är ett exempel.[3] Att tutsier ofta gavs bättre möjligheter till utbildning och yrken är ett annat.[4] ”Tutsier och hutuer är inte etniska grupper utan kolonialt manipulerade sociala klasser”. [5] Allt ovan nämnt är även det en historisk orsak till konflikten.

Folkmordet och dess konsekvenser

Konsekvenserna av konflikten är många, dels för samhället och individerna, men också för omvärlden. Folkmordet skulle kunna ses som en konsekvens utav den konflikt som tidigare pågått mellan de två afrikanska folkslagen. Men eftersom att jag har valt att fokusera på folkmordet 1994 i mitt arbete, så kommer jag att diskutera konsekvenserna av just folkmordet. Det går dock inte att bortse helt från det som tidigare skett i historien, i och med att det har en betydelse för konfliktens utveckling och upptrappning. Därför kommer jag att kort sammanfatta de lite mer direkta orsakerna och vad som skett de tidigare årtiondena.  

Tutsierna var överordnade hutuerna en lång tid, men 1959 kastades hela situationen om. Tutsierna var inte längre de som satt vid makten, utan det gjorde nu det hutunationalistiska partiet PARMEHUTU. De etniska motsättningarna hade 1959 vuxit sig så pass stora att hutuerna mördade ca 20 000 tutsier samt att omkring 200 000 människor gav sig av på flykt. Bättre blev det inte när Rwanda 1962 förklarades självständigt. PARMEHUTU inrättade då en enpartistat med en ideologi som byggde på dess egen folkgrupps nationalistiska ideologi, vilken i sin tur fick många hutuer att anse att tutsier inte var äkta rwandier.[6]

Som en motrörelse bildades år 1985 i grannlandet Uganda RPF, Rwandan Patriotic Front. Rörelsen bestod till största del av tutsier, som kämpade för sin folkgrupps rättigheter. 1990 invaderade RPF Rwanda, något som kom att leda till ett tvåårigt pågående krig mellan Rwandan Patriotic Front och den hutuextremistiska rwandiska regeringen PARMEHUTU. Man kunde tro att konflikten började lugna sig då ett fredsavtal (Arushaavtalet[7]) 1993 undertecknades. Men faktum var att man samtidigt förberedde det kommande folkmordet.[8]

Den sjätte april 1994 började det hela. Nedskjutningen av presidentens (som var hutu) flygplan ses som startskottet för folkmordet, då tutsierna snabbt beskylldes för attentatet. Det var bara en tidsfråga innan massmördandet av tutsierna var igång [9]. Skjutningen av presidenten och hans plan gav hutuerna ytterligare en anledning att göra sig av med ”kackerlackorna”, vilka var tutsierna. Den rwandiska ledningen och polisen hade under folkmordets gång en dödslista på människor de skulle mörda. Vid vägspärrarna man hade satt upp krävdes att man visade ID-handlingar, där det stod vilken etnisk tillhörighet man hade, dvs. om man var tutsi eller hutu. Machetes användes vid slaktandet av offren. Man bröt sig in i kyrkor, som användes för gömställe för utsatta familjer, och slaktade där hejdlöst människor. Propagandan var helt klart en påskyndande faktor till folkmordet och att det kunde ske så lätt. Där pratade man om hur orättvist hutuer blivit behandlade tidigare i historien, då situationen var omkastad folkslagen emellan. Man hetsade och övertygade befolkningen att det här var ett måste och något som skulle gynna hutuerna. Tutsierna var inte äkta rwandier. [10] Detta resulterade i att omkring 800 000 människor mördades under 1994. [11]

”En kackerlacka föder inga fjärilar, en kackerlacka föder kackerlackor”, sade man i radion.[12] Med detta menades, att trots att den ene i förhållandet eller äktenskapet är hutu, blir deras avkomma smutsig, eftersom att det finns blod ifrån en tutsi i barnet. Giftermål mellan de två olika folkslagen hade varit vanligt i Rwanda, men detta var förstås inget man accepterade eller tog hänsyn till nu. Konsekvenserna blev ofta att hela familjen mördades, eftersom att en hutu som hjälpte eller tog parti för en tutsi, klassades som förrädare. I somliga fall mördades i familjer endast de med tutsiblod i sig. Man lät alltså vissa hutuer gå. Konsekvenserna blev att många människor försökte fly, och flykten ledde till att familjer splittrades. Somliga förlorade både föräldrar och syskon, medan andra hade turen att ha en överlevande familjemedlem eller vän. [13] Dessa familjesplittringar har fått stora konsekvenser för Rwanda. Föräldralösa barn har blivit tvungna att agera familjeöverhuvud, något som lett till att de inte haft möjlighet att gå i skolan då de måste försörja sina yngre syskon. Många kvinnor har blivit änkor p.g.a. folkmordet, något som innebär att många hushåll i Rwanda idag leds utav kvinnor. Många kvinnor blev även utsatta för våldtäkter under folkmordets lopp, där de smittats med HIV/AIDS. Förutom att det är traumatiskt och hemskt att ha gått igenom innebär att vara HIV - eller AIDS-positiv stor utanförskap i samhället.[14]

En ytterligare konsekvens utav att så många människor flydde till grannländer var, att när de sedan bärjade återvände till Rwanda, var de i behov av tak huvudet samt en återanpassning till det rwandiska samhället.[15]

Ännu en konsekvens är att folkmordet har påverkat närliggande länder. Enligt Human Rights Watch har konflikter i Centralafrika förstärkts eller i värsta fall uppstått p.g.a. folkmordet i Rwanda. Ett exempel på en sådan konflikt är krigen i Kongo. Human Rights Watch menar dock att folkmordet även haft positiva konsekvenser för regionen. 2003 gick FN:s fredsbevarande styrkor in i Kongo för att stoppa dödandet av civila. Man menar att styrkorna agerade kraftfullare än någonsin, förmodligen eftersom att omvärldens brist på agerande låg i färskt minne sen folkmordet i Rwanda 1994.[16]

Ekonomin I Rwanda påverkades oerhört och har varit en stor utmaning för landet. Efter folkmordet var statskassan tom och infrastrukturen förstörd. Fängelserna led och lider än idag av överbelastning, då omkring 130 000 dömda förövare från folkmordet sitter där. För att kunna hantera alla rättsprocesser krävdes många nya jurister. Det fanns varken institutioner, ministerier eller någon ordningsmakt i Rwanda när landet var i sitt sämsta skick.[17]

En politisk konsekvens av folkmordet är att det idag regerande tutsidominerade partiet RPF, har försökt stoppa politisk opposition, med förklaringen att man försökt hindra att ett nytt folkmord skulle ske. Detta måste enligt mig ha bidragit till ett diktatoriskt samhälle. Att stoppa politisk opposition innebär bristande i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. De må ha trott att de förhindrar konflikter genom att försöka stoppa opposition, men jag upplever snarare att det leder till misstänksamhet, missnöje och i värsta fall nya konflikter.

Värst av allt för Rwanda har förmodligen varit att begrava den miljon människor som mördats. Det tog ett helt år att begrava folkmordets offer. Än idag påträffas offer i Rwanda, så gott som dagligen. [18]  I filmen Sometimes in April berättar man om hur dystert det i april månad varje år blir. För de som upplevt folkmordet kommer minnena tydligt fram. Även de som inte var födda då folkmordet ägde rum sörjer. Det finns inga direkta källor, men de psykiska besvären hos de som upplevt folkmordet måste ha varit oerhört många.

Det är en lång väg tillbaka för Rwanda, att återhämta sig efter något så traumatiskt. Landet har hamnat på efterkälken vad det gäller mycket. Mänskliga rättigheter, ekonomi, rättssäkerhet, politik och ledning av landet, infrastruktur, men också vad det gäller förtroende. Förtroende för landets ledning, förtroendet mellan de två folkgrupperna samt förtroende för det internationella samfundet.

Att omvärlden inte reagerade på vad som pågick är för mig skrämmande. Det var ingen aktör som försökte att hejda det pågående folkmordet. Att det som skedde i Rwanda ännu inte hade fått benämningen ”folkmord” kan ha varit anledningen till att man inte ingrep.[19] Befälhavare Roméo Dallaire, för UNAMIR, United Nations Assistance Mission for Rwanda, hörde i januari talas om planerna på folkmord. Han begärde förstärkning från FN, men säkerhetsrådet avfärdade Dallaire med att det var ”interna rwandiska frågor”. Tio belgiska soldater mördades så småningom i Rwanda, vilket ledde till att Belgien drog tillbaka sina FN-soldater. FN, som skickade ett fåtal soldater till Rwanda, kallade hem dessa så snart de fått höra om de tio belgiska soldater som mördats. De få soldater som stannade i Rwanda arbetade för att få ut sina egna medborgare ur landet.[20]

Rwanda idag och åtgärder

Den nuvarande situationen i Rwanda är lugn, men landet präglas fortfarande av det hemska som skedde 1994. Det råder brist på de mänskliga rättigheterna men landet lägger enligt Levande Historias hemsida ned resurser och kraft på att åstadkomma rättvisa. Rättegångar för folkmordets förövare hålls än idag även om rättssäkerheten i dessa kritiserats.[21] Som jag tidigare nämnde har ekonomi samt infrastruktur drabbats hårt utav folkmordet. Landets utveckling är dock på väg framåt. För att Rwanda ska komma på fötter ordentligt igen tror jag att det behövs stöd ifrån andra länder, i form av resurser och bistånd. Rättssystemen behöver finansiering för att förövarna från folkmordet ska få sin dom. Utöver detta behöver landet hjälp med att arbeta för demokrati, mänskliga rättigheter och fred, där man verkar för att förebygga och undvika konflikter mellan folkslagen igen. En bra start är att börja i skolorna med att utbilda lärarna för att verka för de ovan nämnda sakerna. Likt ett träd bör kunskaperna komma ifrån trädets rötter, vilket är hjälpen från internationella samfund och övriga länder, samt Rwandas ledning. Därefter bör det sprida sig ut till alla trädets grenar, vilka är landets olika aktörer i form av skolor, företag, privatpersoner osv.

Sverige t.ex. har idag ett utvecklingssamarbete med Rwanda. Så här beskrivs det på Regeringskansliets hemsida:

”Sverige har ett långsiktigt utvecklingssamarbete med Rwanda. Det övergripande målet för detta utvecklingssamarbetet är minskad fattigdom och stärkta förutsättningar för hållbar fred och försoning samt ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Insatserna fokuserar främst på sektorerna demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och naturresurser samt marknadsutveckling. Sveriges samarbete med Rwanda inleddes efter folkmordet 1994. Sedan dess har det svenska engagemanget i landet ökat väsentligt. Sveriges inledande stöd till Rwanda bestod främst av humanitärt bistånd.”[22]

Jag upplever att en kombination utav resurser och humanitärt bistånd är den optimala åtgärden för ett land som Rwanda. Resurser i form av pengar kan hjälpa ett land mycket och Rwanda är i behov av detta. Men jag upplever inte att enbart pengar kan få ett land att resa sig. Den humanitära biten är oerhört viktig och som jag nämnt ovan tror jag att det är där man måste börja med en förändring. Att arbeta med synen på människan och de mänskliga rättigheterna samt fred och försoning. Det är något jag tror kommer vara svårt och tidskrävande, men absolut inte omöjligt. Jag personligen tycker att FN är ”skyldiga” Rwanda detta efter det veka ingripandet de bidrog med. Sedan är det upp till övriga länder i världen att frivilligt hjälpa länder som Rwanda att komma på fötter igen. Jag är stolt över att Sverige är villiga att hjälpa landet.

Man behöver skapa statliga institutioner som syftar till att förbättra och utbilda på de punkter där det brister. Kommissioner som granskar hur arbetet i dessa går är nödvändigt. Det är viktigt att arbeta med förlåtelse och försoning. 60% av de som suttit i fängelse för folkmordet har erkänt att de deltagit i folkmordet. De som släpps fria arbetar med samhällstjänster som exempelvis att bygga upp offrens hus igen. Fatuma Ndangiza, sekreterare för Unity and Reconcillation Comission i Rwanda, säger att försoningskommissionens fokus ligger på att utbilda människor. ”Utbildning är det enda sättet att dekonstruera de tankesätt som leder till folkmord.”[23]

Applicering av konfliktteorierna

Realism

I och med att realismen endast förklarar mellanstatliga konflikter och förhållanden är det problematiskt att applicera denna teori på konflikten, då konflikten i Rwanda faller in under kategorin inbördeskrig. Jag har försökt att analysera lite kring det hela ändå.

Eftersom det inte finns någon världslig polis, militär eller domstol, ligger fokuset i det realistiska perspektivet på att skydda sitt eget land. Man värnar alltså oerhört mycket om säkerheten och har ingen tilltro till mellanstatligt samarbete. Realister har en pessimistisk människosyn och upplever att var stat ska klara sig på egen hand. Det land eller aktör med starkast militär styrka styr. En realist hade enligt mina tankar inte velat blanda sig i alternativt försöka åtgärda en konflikt så som konflikten i Rwanda. Realister menar också att organisationer som FN brister i sitt agerande och inte fyller någon större funktion. Kanske skulle en realist peka på FN:s hjälplösa försök till att stoppa folkmordet i Rwanda. Istället tycker man alltså att en världslig polis bör existera. Men eftersom att detta inte finns är min tanke, att man väljer att ta avstånd ifrån krig och konflikter, allt för att värna om det egna landets säkerhet. Konflikten i Rwanda handlade om ett inbördeskrig, och inte något mellanstatligt krig. Det jag vill säga är alltså att konflikten i Rwanda inte syftat till att hota andra stater, utan att det är en tvist inom det egna landet. En realist borde därför inte uppleva konflikten i Rwanda som ett hot mot sin egen säkerhet, men i största sannolikhet bryr sig en realist om sig själv i första hand. Detta tyder på att realismen är en väldigt egoistisk teori.

Realismen bygger mycket på att ”visa sina muskler”. Avskräckning är en metod som används i somliga fall, i form av t.ex. bombningar. Fred uppehålls av avskräckning och krig, ungefär. Trots att konflikten i Rwanda inte är mellanstatlig skulle hutuernas mördande av tutsierna skulle kunna ses som en typ av avskräckning. 

Liberalism

Det liberalistiska perspektivet ser positivt på handel och samarbete världen över. Genom handeln skapas kollektiv säkerhet och fred. ”Ju mer handel desto mindre krig”, ungefär. Samarbete gör alla till vinnare i slutändan. I motsats till realismen värdesätter alltså liberalismen internationella organisationer. Flertalet aktörer och gemensamma intressen, dvs. företag, privatpersoner, massmedia etc., är man också positiv till. Diplomati och folkrätt värderas högt och inrikespolitiska förhållanden sägs påverka utrikespolitik. ”Bevis” på det sist nämnda är att demokratier ytterst sällan krigar med varandra.

En liberalist skulle sannerligen mena att konflikten bröt ut p.g.a. att Rwanda inte var särskilt demokratiskt och att folkrätt inte var något som existerade. Det rasbiologiska tänket, som också påökats i och med kolonialmakternas inverkan, skulle också förklaras som en orsak till konflikten. Man skulle inte kritisera själva FN så pass mycket som en realist. Om en realist säger att FN inte behövs, säger en liberalist istället att FN är felkonstruerat, men att samarbetet är rätt. Att FN:s konstruktion är fel skulle alltså kunna vara ”ursäkten” från en liberalist till att FN inte lyckades med sitt ingripande.

En liberalist åtgärder på konflikten i Rwanda skulle förmodligen gå ut väldigt mycket på att arbeta för folkrätten, dvs. mycket med människan och hennes rättigheter samt hur stater och internationella organisationer ska samarbeta när en konflikt som denna inträffar. För att få landet på fötter igen hade en liberalist också tänkt sig att handel skulle bidra till detta. Jag finner liberalismen aningen för naiv, då handel med andra länder i detta sammanhang inte är en optimal lösning. Detta eftersom att konflikten i Rwanda rör sig om ett inbördeskrig, en konflikt mellan två folkgrupper, där statens ekonomiska situation inte varit orsaken till utbrytandet av konflikten.

En liberalist skulle definitivt säga att det som hände i Rwanda, påverkat länder i närliggande områden, eftersom att inrikespolitiska förhållanden påverkar utrikespolitik.

Konstruktivism

En konstruktivist menar att man agerar utifrån intressen, vilka varierar. Konstruktivismen menar att det inte finns några naturliga intressen för en stat, utan att de skapas, formas och/eller styrs utifrån angelägenheter som exempelvis normer, idéer och kultur. Landets identitet, dvs. hur man vill bli uppfattad av sin egen befolkning samt utav andra, styr landets intressen och hur man agerar i olika frågor och händelser. Konstruktivismen präglas utav ”vi och dem”-tänkandet. 

Jag ser det en aning problematiskt att fastställa hur en utomstående konstruktivist i detta fall tänker om konflikten i Rwanda, eftersom att stater agerar olika beroende på intresse och identitet. Därför försöker jag att titta mer generellt ur det konstruktivistiska perspektivet. ”Vi och dem”-tänkandet upplever jag kan förklara konflikten i Rwanda, då konflikten varit mellan två olika etniska folkgrupper i landet. En inbördeskonflikt helt enkelt. En konstruktivist skulle peka på vad som skapat ”vi och dem”-känslan, dvs. de bakomliggande orsakerna till konflikten. I detta fall handlar det om skillnader i härstamning och invandring till Rwanda, men en konstruktivist hade även poängterat kolonialmakternas inverkan.

En konstruktivists åtgärd på en konflikt som Rwanda skulle kunna variera beroende på intresse och identitet som sagt. En stat skulle kunna hjälpa Rwanda i syftet intresse. T.ex. beroende på om det finns något som lockar där, dvs. något att utvinna i form av naturtillgångar eller liknande. En stat skulle också kunna ingripa i syftet identitet, dvs. att man hjälper till p.g.a. att man vill bli betraktad på ett sätt av andra. Eller också hjälper man kanske bara rent godhjärtat! Jag har en känsla av att det nästintill alltid finns ett syfte med att man ingriper.

Jag ser tydligt problematiken med att endast bruka en konfliktteori. Det fungerar sällan att göra det. Realismen upplever jag vara för pessimistisk och egoistisk, medan liberalismens konfliktteori uppfattas som naiv och aningen för optimistisk. Konstruktivismen är i sig lite luddig. En kombination av dessa, där man tar lite av varje, skulle nog vara det bästa.

Ta ställning

Jag har inga större problem att ta ställning i den här konflikten. Det är för mig omöjligt att ta parti för hutuerna, dvs. förövarna av folkmordet. Hejdlöst mördade de närmre en miljon människor. Däremot förstår jag hutuernas vrede över att ha blivit orättvist behandlade längre tillbaka i tiden, av såväl tutsier som de europeiska kolonialmakterna. Men att ta till ett folkmord utav tutsierna upplever jag inte vara en fungerande lösning överhuvudtaget, och det kan knappt någon människa världen över göra, förutom somliga hutuer då möjligen. Jag tror att propagandan hetsade hutuerna oerhört då man lyfte fram hur illa de blivit behandlade av tutsier tidigare. Via exempelvis radio väckte man känslor hos hutuerna. Det var dags att sätta stopp på riktigt och stå upp för sitt folk och sin identitet. Det spred sig som en löpeld. Kanske förstod inte riktigt alla hutuer vad de gett sig in på och vad de höll på med till en början. Propaganda har en sådan väldig makt och inverkan på människor så det är skrämmande. Hur som helst är allt som skett oacceptabelt och jag kan inte låta bli att ta offren och de svagas parti.

Ingripandet från omvärldens sida var alltså kraftigt bristande. Jag upplever att de kom för sent, var alldeles för svagt samt att man gav sig därifrån utan att ha åstadkommit särskilt mycket.  FN:s ingripande var vekt och gav snarare förhoppningar om hjälp som istället slutade i svek. Jag tror att många blundade för folkmordet p.g.a. ett antal olika saker. Dels tror jag att många människor inte trodde att folkmord var något som existerade på samma sätt länge, att det var ett historiskt fenomen. Jag upplever också att Rwandas geografiska läge samt kultur, i jämförelse med oss vita människor, var något som gjorde att vi inte riktigt ingrep. Vi har inte mycket att relatera till hos dessa människor. När jag säger vi eller oss syftar jag främst på den vita rasen, från FN, Europa och USA. De lever långt ifrån oss och ser annorlunda ut. Jag upplever att det hade varit skillnad om det var ett grannland, ett europeiskt land eller åtminstone ett land som vi har något gemensamt med. Ett samarbete, handel eller liknande, något att utvinna. Att enbart hjälpa andra länder finns ibland inte i tankarna, upplever jag. Jag tror i alla fall att en konsekvens av folkmordet i Rwanda för omvärlden är, att något så hemskt aldrig ska tillåtas hända ännu en gång. Världens skakades utav det som hände, dock alldeles för sent. Jag tror även att delar av världen har uppfattat att det är viktigt att informera om det som hände i Rwanda 1994, för att förhindra ytterligare ett folkmord i världshistorien. Jag vill tro på att vi, omvärlden, har lärt oss av våra tidigare misstag, och att vi aldrig någonsin blundar för verkligheten igen.

Jag anser att kolonialmakternas inverkan och överlämnande av landet var avgörande faktorer till att konflikten trappades upp, samt att ett inbördeskrig/konflikt bröt ut. Därför har de enligt mig mer eller mindre en skyldighet att hjälpa Rwanda på fötter igen.

Källförteckning

Litteratur

Hans Almgren, Börje Bergström, Arne Löwgren, Alla tiders historia 1b, Gleerups

Niklas Ericsson, Magnus Hansson, Samband historia

Linda Melvern, Att
förråda ett folk – västmakterna och folkmordet i Rwanda, Ordfront, Stockholm 2003

Länder i fickformat nr 2013 Rwanda/Burundi

Internet

www.google.se

http://www.levandehistoria.se/node/2277

http://www.levandehistoria.se/node/2479

http://www.levandehistoria.se/node/1722

http://www.levandehistoria.se/files/RWANDA_2009_minnesdag.pdf

http://www.levandehistoria.se/rwanda/levnadsode/robert

http://www.levandehistoria.se/node/1641 

http://www.levandehistoria.se/node/1723

http://www.regeringen.se/sb/d/2574/a/75558

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Rwanda

http://www.fuf.se/2006/05/10/rwanda-fran-folkmord-till-forsoning-och-demokrati/

Film

Sometimes in April – Raoul Peck

Hotel Rwanda – Terry George

Shooting Dogs – Michael Caton-Jones

Konflikten i Egypten A.I

2011-

Orsak

Orsaken till konflikten i Egypten år 2011 kan man beskriva med ett namn, Hosni Mubarak. Konflikten var inte mellan två stater, utan folket i Egypten mot Mubarak och hans makt och det var alltså det egyptiska folket som var huvudaktören. Diktaturen som Egypten stött på i årtionden, ledd av Mubarak, var folket trötta på. De ville att han skulle avgå och de ville ha ett demokratiskt land. Konflikten i Egypten kallas för den Arabiska våren.

Jan Palach, ett namn inte många känner till. Han tände eld på sig själv i protest mot att sovjetiska stridsvagnar krossat Pragvåren år 1969. Sovjetsystemet föll inte då. När däremot Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot den Tunisiska polisen, tändes gnistan till de arabiska upproren. Tunisien ville ha ett fritt land, och både killar och tjejer var beredda att riskera sina liv för frihetens skull. De ville fälla den tunisiska presidenten Ben Ali, och de lyckades. Egyptierna, som också ville att deras president, Mubarak skulle fällas, gick i tunisiernas fotspår.  Den 25 januari 2011 samlades demonstranter i centrala Kairo och de krävde att deras president genast skulle avgå samt att Egypten skulle bli en demokratisk stat. Mubarak, som härskade i Egypten sedan 1981, försökte lugna demonstranterna genom att säga att en rad betydande förändringar skulle göras inom regimen. Han sparkade bland annat premiärministern och han utsåg också en vice president. Regimen försökte stoppa protesterna med bland annat hot, löften och våld men folket fortsatte att protestera och demonstrera.

Missnöjet i Egypten var främst kring juridiska, politiska och ekonomiska frågor, (bland annat polisbrutalitet), brist på fria val, korruption, restriktioner på yttrandefrihet, dåliga levnadsförhållanden ect. Polisen samt militären i Egypten har under Mubaraks tid varit brutala i sitt handlande och under demonstrationerna skadades flera tusen människor på grund av militären och polisens brutalitet. Polisen försökte stoppa demonstrationerna genom att slänga tårgas och regimen i Egypten förbjöd protester i landet. Eftersom revolutionen i Tunisien främst var ungdomarnas verk, bland annat genom att förmedla nyheterna via sociala medier, till exempel Facebook och Twitter så stängde regeringen i Egypten av åtkomsten till Internet samt gav landet utegångsförbud. Mubarak, bestämde allt i Egypten när han härskade, bland annat över militären. De skulle göra som han sade. Han gav i slutet av januari order till militären att skjuta skarpt mot demonstranterna, eftersom de inte följde det utegångsförbud som rådde i landet. Det var då vändpunkten kom. Militären vägrade lyda Mubaraks råd, och sedan gick det bara neråt för presidenten. Han meddelade att han inte skulle kandidera till nästa presidentval som skulle hållas i september (2011), men att han till dess skulle sitta kvar som president. Det här var ett illa omtyckt beslut bland folket, och demonstrationerna mot regimen ökade. Den 11 februari meddelade Egyptens vice president att Mubarak hade valt att avgå. Kort därefter inleddes en rättegång mot den forne presidenten och han dömdes till livstid fängelse. Han fanns skyldig till att inte ha ingripit mot dödandet av fredliga demonstranter.

Orsaken till konflikten i Egypten kan främst ses som politiska och ideologiska. Eftersom Mubarak hade härskat i landet i 30 år, och människorna var trötta på hans sätt att leda landet så började de att demonstrera. De var alltså inte nöjda med politiken i landet och de ville att det skulle ske en ändring. Den ideologiska orsaken kan man också se i konflikten. Eftersom det tunisiska folket lyckades få deras president att avgå, så ville även egyptierna göra samma sak. De ville ha ett demokratiskt land, men det kunde de inte få med Mubarak på toppen. Han var en diktator, och de ville ha en demokrati. De fick alltså sin inspiration från Tunisien och på så sätt bli det också en ideologisk orsak till varför konflikten bröt ut.

Tiden efter Mubaraks fall och den nuvarande situationen

Situationen i Egypten är just nu kaotisk. Folket hoppades på en nystart för landet när Mubarak avgick. Däremot har de inte fått sin nystart och demonstationerna är i full gång även idag.

När Mubarak tvingades avgå tog militärrådet över och lovade allmänna val. Däremot tyckte folket att det var en alltför långsam demokratisering och protesterna var i full gång igen. Muslimska Brödraskapet, som vart förbjudet sedan i mitten av 1900-talet, tilläts verka fritt och de bildade även ett nytt islamistiskt parti. Många olika partier bildades, vilket var nytt i landet. När Mubarak härskade fanns bara hans parti. Folket började demonstrera igen eftersom de ansåg att förändringarna gick alldeles för långsamt. Egypten hade både parlamentsval och presidentval och Mursi, som tillhör det Muslimska Brödraskapet, blev den nya presidenten. Kandidaterna från de sekulära, demokratiska krafterna slogs ut tidigt och de liberala och sekulära egyptierna var mycket besvikna på det val resterande egyptier hade gjort. Mursi har all makt i sina händer, då han minskade militärens inflytande över landets politik. I november utfärdade den nuvarande presidenten ett dekret, vilket betyder att han är den som har mest makt i landet. Han sätter sig över domstolarna i princip och detta har lett till våldsamma demonstrationer och protester i Egypten. I början av december drog däremot Mursi tillbaka sitt dekret men folket vill ändå att han ska avgå. Mursi som tillhör det Muslimska Brödraskapet, vill att Egypten ska bli en totalitär muslimsk stat samt att grundlagen ska bland annat begränsa kvinnors rättigheter och föra Egypten närmare den islamiska Sharia lagen. Det finns de som stödjer presidenten i detta, men de finns även de som är helt emot det. Detta kan leda till en ökad splittring i landet mellan muslimerna som stödjer Mursi samt de kristna och icke extremistiska muslimerna i Egypten. Man kan inte säga att de bara är kristna som inte stödjer Mursi i att landet ska bli en totalitär islamistisk stat. De liberala och sekulära egyptierna är helt emot det. Mursis politik kommer i fortsättningen att splittra folkgrupper.

Konsekvenser

Det är svårt att se konsekvenserna av konflikten då den skedde för bara 2 år sen och är än idag i full gång. En positiv konsekvens av det som hände för nästan 2 år sen, är att man i det senaste presidentvalet kunde rösta på det partiet man ville. Det fanns olika partier och man kunde rösta på den man själv ville. En demokrati, som egyptierna kämpade för, växte fram. Man har även kommit fram till att en mandatperiod är 4 år, och man får bara komma till makten två gånger. Man har även öppnat gränsen mot Gazaremsan. Dessa saker är alltså positiva.

Sen Mubarak avgick har de kristna egyptierna haft det svårt. De har till exempel råkat ut för ett blodbad i oktober 2011. Det finns de som menar att militärregimen försöker splittra kristna och muslimer och det finns de som är oroliga för hur demokratin kommer att se ut och hur kristna kvinnor kommer ha det nu när Mursi är president.

Det som var ett problem när Mubarak härskade, är fortfarande ett problem. De ville ha en demokratisk stat, men det har de tyvärr inte fått. De har fått en regim, som splittrar olika grupper av människor. Det finns alltså olika konsekvenser per individ, beroende på vad för religion och kön du tillhör. Eftersom Mursi vill att Egypten ska vara en islamistisk stat, och att man ska följa den islamiska Sharia lagen så har de kristna kvinnorna det jobbigast. Om Mursis grundlagsutkast, alltså att grundlagen ska vara nära den muslimska lagen Sharia, går igenom, så kommer kvinnor ha det väldigt jobbigt. De sägs att lagen kommer att begränsa kvinnors rättigheter om den går igenom. Som sagt kommer det att se olika för varje individ beroende på kön och religion. Religiösa muslimska män, som stödjer Mursi, kommer att ha det betydligt bättre än muslimska kvinnor om utkastet går igenom.

Sedan Mursi kom till makten har det blivit större splittringar mellan olika folkgrupper i landet. De som stödjer Mursi och de som inte gör det. De som stödjer honom är främst extrema muslimer som vill att grundlagen ska vara lik Sharia lagen samt att Egypten ska vara en islamistisk stat. De som inte stödjer honom, är kristna och muslimer som vill att Egypten ska vara ett demokratiskt land. Där är de stora splittringarna. Mursi ville som sagt utfärda ett dekret som gav honom mest makt i landet. Om det hade gått igenom hade maktbalansen i landet varit otroligt obalanserad. Den är det fortfarande då Mursi tror att han kan göra vad han vill, men demonstranterna ger sig inte. Jag tror att muslimer kommer ha mer makt i landet än de kristna. De extrema muslimerna, kommer ha mer makt i landet. De stödjer Mursi, och Mursi kanske känner att han kan lita mer på folket som stödjer honom och som har samma religion som han, än de som inte gör och har det.  Ekonomin har blivit sämre sedan Mursi blev president. På grund av de demonstrationer som pågår i landet har bland annat börsen fallit kraftigt, valutareserven urholkas alltmer och turismen minskar allt mer. Turismen, som är väldigt viktig för Egypten har minskat mycket, vilket betyder att människorna som jobbar inom turismen har det sämre ställt nu, än förut när Mubarak var president. Människor har det alltså inte bra just nu, ur ett ekonomiskt sätt. Börsen har fallit och turismen har minskat. Eftersom Egypten har de senaste åren tjänat väldigt mycket pengar via turismen, men i och med demonstrationerna så har turismen minskat, och alltså har folk antagligen blivit sparkade från sitt jobb, eller så får de sämre betalt än vad de fick förut. Egypten, har inte som Sverige, olika hjälpmedel och bidrag som hjälper en människa när man till exempel har mist ett jobb. I Sverige får vi bidrag som gör att man kan klara sig, men så antar jag, det inte är i Egypten. Människor, som har förlorat sitt jobb, måste alltså kämpa för att överleva. 850 personer avled under demonstationerna och många anhöriga har drabbats av den här tragedin. Hur man bearbetar sorgen är olika från person till person men att alla anhöriga har sörjt är en självklarhet.

Det har skett splittringar mellan grupper i landet då några stödjer Mursi, och andra inte. Alltså, ur ett grupperspektiv, har konflikten bara lett till splittringar. Ur ett samhällsperspektiv har konflikten lett till sprittningar, minskade jobb och sämre levnadsvillkor. Demonstrationer är fortfarande i full gång.

Ur ett samhällsperspektiv har det också skett grupperingar. Folket har tappat förtroende för regeringen, då de inte fick den demokrati de strävade efter. Ekonomin har gått dåligt, människor har det sämre ställt nu, eftersom turismen bland annat har minskat, än när Mubarak härskade. De kristna egyptierna känner sig orättvist behandlade då Mursi strävar efter en totalitär islamistisk stat. Då några egyptier har förlorat jobbet, på grund av den minskade turismen, kan en splittring mellan de arbetande och de inte arbetande ske. En otrygghet tror jag också har drabbat samhället. Man är rädd att den demokrati som man har strävat efter, aldrig kommer komma till Egypten.

Åtgärder

Varken FN eller EU har inte uttalat sig om hur de ser på demonstrationerna i Egypten. Däremot är både FN och EU för demokrati, vilket var det demonstranterna kämpade för år 2011. Men vad är det för demokrati Egypten ville ha och strävade efter? Är det demokratin som råder i dagens västerländska samhälle? Jag anser att vissa demonstranter kämpade för den demokrati som västländerna har medan andra demonstranter bara ville ändra vissa saker i politiken. Alla vill/e inte ha den demokrati som råder i väst, några vill säkert behålla den gamla konstunionen.

Frågan är hur FN och EU kommer att reagera och agera om demonstrationerna som råder i Egypten nu, blir lika farliga och allvarliga som de var år 2011. Egypten började demonstrera efter att Tunisiens befolkning fick deras dåvarande president att avgå. Det EU och framförallt FN är oroliga och rädda för är att det kommer att sprida sig till andra länder. Egypten fick deras inspiration från Tunisien, och nu kanske något annat land kommer inspireras av Egypten. Hur ska de förhindra det? De är emot konflikten men för demokrati. I vissa länder kan man bara uppnå demokrati genom konflikter. Hur ska EU och FN agera om ett Egypten har lyckats inspirera ett annat land att göra så som de gjorde?

Jag anser att FN på något sätt ska ingripa. De är ju för demokrati, vilket är det demonstranterna kämpar för. På något sätt måste de ingripa. Krig är inte bra och inte det FN står för. Jag anser istället att FN:s ledare borde sätta sig ner med Mursi och en demonstrant som är emot det Mursi säger och står för, och diskutera och komma fram till något. De får komma fram till något som både demonstranten och Mursi accepterar. Det är en mänsklig rättighet att kunna uttrycka sina åsikter, och då FN är för de så tror jag ändå de vill att en demokrati ska bildas. 

Egyptens relation med USA

När Mubarak härskade i Egypten var hans relation med omvärlden bra. Han hade bra relation med både USA samt EU. Hur ser nuvarande presidentens relation ut med USA och EU? Kommer Egypten ha ett lika bra samarbete med USA nu när Mursi är president? Han vill som sagt att Egypten blir en helt islamistisk stat, vilken kan försvåra Egyptens samarbete med USA. Hans diktaturiska sätt kan också minska samarbetet med andra länder, vilket inte alls är bra. Människorna ville utveckla och öka samarbetet med andra länder, men Mursis sätt att styra landet, minskar samarbetet. Handeln ökar när man är en demokrati, men eftersom Egypten fortfarande inte är det, så har det inte skett några positiva ändringar där.    

Egna reflektioner

Jag tror att människorna i Egypten trodde på ett bättre land när de började demonstrationerna år 2011. De ville att Mubarak skulle avgå, så att en ny ledare kunde styra landet, då de var trötta på dåvarande presidentens sätt att styra landet. Han hade varit president i 30 år, trots allt. Egyptierna ville också bli en demokrati, och jag tror att många ville ha en demokrati som råder i dagens västerländska länder. Däremot är egyptierna som demonstrerade väldigt besvikna på Mursis sätt att styra landet. Han vill vara en diktator, fast det var det demonstranterna kämpade att få bort. De ville ha en demokrati, men fick en ledare som ville utfärda ett dekret, som skulle betyda att han hade mest makt i landet. En demokratisk ledare ska inte vara sån. Mursi vill ju också att Egypten ska bli en totalitär islamistisk stat, vilket bara kan leda till splittring mellan folkgrupper. Jag anser att en ledare inte ska försöka splittra olika folkgrupper utan föra de närmare. Människor är människor, och alla är lika mycket värda. Jag anser att konflikten som började 2011, kunde ha varit början på något bra. Egypten kunde ha blivit en demokrati, som i framtiden kunde samarbeta med andra länder. Egypten kunde inspirera andra diktaturiska länder att göra som de. Att demonstrera kan vara värt om man får det man kämpar för. De kämpade för demokrati, men fick tyvärr inte det. 850 människor dog under demonstrationerna 2011, för ingenting. Även fast Egypten inte är en demokrati just nu, så tror jag ändå att de kommer blir det. Kanske inte det här året, men om fem år kanske de är det. Det kommer självklart ta många år tills de får den demokrati som råder i dagens västerlänska länder, men demonstranterna visar stor stolthet och beslutsamhet och jag anser att de inte kommer ge upp det här. De kommer kämpa tills deras önskan slår igenom.

Jag tycker omvärlden borde ta tag i det här. Inte genom krig, utan genom samarbete. Med hjälp av kommunikation kunna bestämma och komma fram till något som både gynnar Mursi samt demonstranterna. Att få Mursi att förstå att demokrati är något som kommer att gynna hela Egypten. Handeln kommer att vara bättre, turismen kommer att öka, människorna kommer att sluta demonstrera, grupperingarna i landet kommer att minska och allt det här kommer leda till en bättre ekonomi, både för individen och för samhället. Enda sättet att få demokrati i Egypten är genom kommunikation, anser jag.

Teorierna

Jag bestämde träff med tre olika experter på konflikten i Egypten. Jag frågade de varför de ansåg att konflikten i Egypten började.

Karl, som är liberal, ansåg att konflikten hade med demokrati att göra. För att Egypten skulle bli en demokrati och för att människor skulle ha folkrätt var de tvungna att störta den diktator som härskade i landet, alltså Mubarak. Andra länder samarbetar hellre med ett demokratiskt land, än med ett land som är en diktatur. För att samarbetet skulle öka, så var de tvungna att få en demokrati och de var tvungna att störta Mubarak alltså. De länder som har mest makt i världen nu, är demokratiska länder och de länder som är för fred är också de demokratiska länderna. De hoppades på en ökad säkerhet och ett ökat samarbete med andra länder nu när de störtade diktaturen som rådde i landet. Den positiva människosynen skulle hjälpa de att samarbeta med andra stater och då skulle krigen minska. Det är ett flertal aktörer som strävar mot en demokrati och ökad välfärd. Alla dessa aktörer håller med om att krig inte är bra och att ökat samarbete leder till fred. Det är inte ofta två demokratier krigar mot varandra då de står för fred och samarbete, eftersom det även påverkar deras utrikespolitik. Egyptierna ville ha demokrati då det även gynnade de ekonomiskt. Frihandel ska leda till vinster, både ur ett större samt mindre perspektiv. Det betyder att en bättre ekonomi hade utvecklats om Egypten blev en demokrati.   

Det finns inga naturliga intressen för en stat. I Egypten var konflikten mellan folket och regeringen. De hade alltså olika intressen i konflikten. Regeringen, ville fortsätta vara en diktatur och fortsätta leda landet så som de har gjort i 30 år. Folket däremot ville störta diktaturen och bli en demokrati. De ville att presidenten ska avgå med omedelbar verkan. 

Anna som är konstruktivism anser att konflikten i Egypten har med Tunisien att göra. Eftersom Tunisien störtade deras president tack vare demonstationerna, så ville egyptierna göra samma sak. Aktörerna gör vad som är lämpligast, och i den här konflikten var demonstationer och att störta den diktatur som rådde i landet, det mest lämpliga. ”Vi och de” tänkandet kom fram. ”Vi och de” kan man se på flera sätt. ”Vi” kan ses som tunisierna och egyptierna, och ”de” kan ses som de andra länder som fortfarandes lever i en diktatur i arabvärlden. ”Vi” utvecklas medan ”de” står och stampar på gammal mark.  Men man kan också se ”de” som bland annat USA och de övriga länderna som har det bra ställt i världen. ”Vi”, i detta fall Tunisien och Egypten, ska bli som ”de” i framtiden. ”Vi” ska sträva efter att ha det lika demokratiskt som t.ex. USA. Egyptens förebild är kanske USA och andra europeiska länder och de vill också vara som dem. Man kan också se ”vi” som Egypten och ”de” som Tunisien. ”Vi” kan också bli en demokrati och få vår president att avgå, precis som tunisierna och det är det vi ska sträva för, tänkte egyptierna.

Anna, tror alltså att konflikten i Egypten bröt ut på grund av ”vi” och ”de” tänket.   

Lukas, är realism och säger att den realistiska teorin kan applicera på mellanstatliga konflikter och att det därför blir svårt att applicera den på den Egyptiska konflikten. Även fast Egypten hade en stark militär, ville de ha en ännu starkare militär för att kunna försvara sig om det skulle bli krig i landet. För att få en ännu starkare militär var de tvungna att störta Mubarak. Staten är den viktigaste aktören och man var tvungen att störta diktatorn för att kunna bygga upp Egypten. De skulle ha den starkaste militären och då skulle de också bli det mäktigaste landet. Egypten ville bli en stormakt, och för att bli det var de tvungna att få en ny president som kunde styra landet.

De tre experterna har skildra tankar kring varför konflikten började, men demokrati är ett ord som förekommer i två av de tre teorierna.

Den teori som jag anser stämmer bäst in på Egypten är den liberala teorin. Demonstranterna ville att landet skulle bli en demokrati, och det var därför de var tvungna att få bort Mubarak, som var diktator. Människorna ville ha frihet och de ville att landet skulle utvecklas. Genom demokrati ökar samarbetet mellan andra länder och krig minskar. Det var det här demonstranterna strävade efter år 2011, men tyvärr fick de inte detta. Genom att fortsätta demonstrera visar de att den så kallade demokrati, som de fick efter Mubarak inte alls är den demokrati de förväntade sig. De är inte nöjda med det Mursi har åstadkommit och de kommer inte sluta demonstrera tills de får det de vill.

Källor

http://www.sakerhetspolitik.se/

http://www.landguiden.se/

www.ui.se,

Revolutionen i Egypten och är skriver av Per Björklund, Mattias Gardell, Bitte Hammargren & Jan Hjärpe

Apartheid M.G

En ofattbar rasuppdelning

Överallt omkring oss är vi uppdelade i sammansatta och ibland fördomsfulla grupper. I skolan syns dessa grupper tydligt. Det är sportnördarna, kärleksparen, plugghästarna, skolkarna eller de som aldrig märks. Tänker du efter finns dessa grupper överallt i vårt samhälle. På alla nivåer samlas människor i grupper i försök att passa in, det handlar om människans behov att tillhöra en grupp.
   Tänk dig nu att dessa grupper görs om, de formas inte längre utav intresse, penga-status eller yrket, denna gång handlar det enbart om din etnicitet. Hudfärgen. Du som mörkhyad får inte längre befinna dig på samma ställen som din ljushyade partner. Detta mardröms scenario är svårt att föreställa sig, men inte allt för länge sen var detta verklighet för många människor. Idag 2012 är denna händelse svår att förstå, men bara för mindre än 18 år sedan var detta verklighet. 1948 infördes denna intoleranta uppdelning i Sydafrika. Ett samhällssystem som styrde Sydafrika genom nästan 47 år. Det handlade om rå fördelning, rasism och oacceptans gentemot de svarta. En ofattbar rasuppdelning mellan de svarta och de vita där de vita hade obegripliga privilegier, enbart pga. deras hudfärg. Detta har genom historien kallats Apartheid – Åtskillnad. Det handlade om ’’raser’’ som inte fick beblandas. Från att de inte fick umgås på samma ytor till sexuella förhållanden och familjer som ofta splittrades.

Huvudaktörerna

De huvudaktörer som fanns i Apartheid konflikten var: Nationalpartiet som införde Apartheid. Motståndsrörelsen ANC som representerade de svaras åsikter. En front person: Nelson Mandela.

Orsakerna till Apartheid

Historiskt sett hade Sydafrika tidigare bestått av kolonier. Redan på 1600-talet kom holländarna, såkallade boerna och koloniserade Sydafrika. Senare på 1800-talet var även engelsmännen med och slogs om kolonierna. Detta resulterade i att Boerna flydde norrut och byggde upp nya kolonier och städer, vilket britterna inte accepterade och Boerkriget bröt ut mellan 1899 och 1902. Efter kriget var Britterna och Boerna mer sammansatta och de var jämställda med samma rättigheter. Boerna var dock flertal, vilket skapade ett övertag. Medan denna maktkamp ägde rum var de svarta i landet underställda de vita, med andra ord deras slavar. Till en början såg de svarta ofta upp till de vita koloniägarna i och med deras hygien, klädväg mm. Detta förändrades då de endast utnyttjade de svarta. Efter en lång period då britterna och boerna styrde sida vid sida  fick detta en vändning i och med de två världskrigen.
   United South African National Party, UP, var ett politiskt parti som styrde landet efter världskrigen och folket var missnöjda över hur de styrt landet in i andra världskriget. Boerna i landet började trycka ner britterna, då de ansåg att det var de Hitler hade gjort. I och med missnöjet mot den politiska regimen tog 1948 Nationalistpartiet tillfället i akt och vann oförväntat valet med mål att bevara en fortsatt vit politik. Detta var den direkta orsaken till att Apartheid infördes.
   Indirekt var de viktigaste orsakerna till apartheidsystemet att de vita ville ha billig arbetskraft och att de ville behålla sina privilegier som de fått under tiden Sydafrika varit koloniserat. De vita ville helt enkelt ha alla pengar som de kunde tjäna i Sydafrika. Såg man händelsen ur ett religiöst perspektiv påstod de vita att de hade fått denna makt av Gud. Ingen förstod till en början att det hela handlade om rasförtryck. Ur ett miljöperspektiv var redan Sydafrika ett intressant land i och med att de var rikt på mineraler. De vita hade som plan att de svarta kunde jobba åt dem i bl.a. gruvor, och de vita kunde sen ta hand om vinsten. Helt enkelt en rasdiskriminering.
   Utåt sett var politikerna noga med att ge en annan bild av det. ’’Apartheid är en möjlighet för alla grupper att få en separat och likvärd utbildning’’. Vilket var lögn.

De fruktansvärda konsekvenserna

Ur ett ekonomiskt perspektiv drabbades bönderna av svår torka och dåliga skördar efter andra världskriget, detta ledde till dålig ekonomi. Fler och fler ville flytta in till de stora städerna vilket skapade slumområden. Däremot fungerade industrin, vilket var politikernas räddning. För att hålla den i schack valde Nationalistpartiet att införa Apartheid. Efter att Apartheid infördes 1948 började det bli allt sämre och sämre för urfolket, i och med uppdelningen hade de svarta knappt någon plats att bo eller leva.
   Ur ett ideologiskt perspektiv menade de att en uppdelning av de svarta och de vita skulle ’’rädda’’ landet genom att bevara den vita politiken, vilket var den direkta orsaken. Landet som då bestod av 87% svarta, fick endast 14% areal att röra sig på. Ur ett samhällsperspektiv skapar detta problem, både på sociala men även ekonomiska plan, framförallt med jobb. De svarta bodde i såkallade Homelands. I dessa homelands fanns varken jobb eller tillräckligt att leva på, detta gjorde att de var tvungna att jobba för de vita, oftast med minimum löner. Även skolgången påverkades då endast 30% av barnen i åldrarna 7 till 16 gick i skolan efter endast ett år av Apartheid vilket är ett bevis på att grupperspektivet också drabbas.
   Ur ett individisktperspektiv skapade Apartheid strikta regler av segration, de svarta som förr kunde vistas på de platser de ville var tvungna att anpassa sig. Det kunde handla om allt från parkbänkar, parkeringsplatser till sjukhus. Överallt fanns stora skyltar som tydligt visade vilken ras som fick göra vad. Inte ens alla stränder fick de svarta besöka. Inte heller hade de svarta rätten att rösta, vilket skapar problem både för individen men också grupp och samhället, att en hel befolkning var förtryckta. Det inleddes något som hette referensböcker vilket var ett ID kort där det stod vart man föddes och bodde, detta för att säkra att ingen flydde över rasgränserna. Det blev även konsekvenser för den som bröt mot någon av segrationslagarna, hårda straff speciellt för den som hade någon form av sexuellt umgänge över rasgränserna, gamla förhållanden fick därför brytas upp.
   Maktbalansen mellan de svarta och de vita var som beskrivet helt olika. De svarta kunde knappt livnära sig jämfört med de vita och precis som på kolonitiden var de svarta återigen mer eller mindre de vitas slavar.
   Ekonomiskt sätt var det även olika ställt med formen av jobb. Förutom att de svarta ofta jobba åt de vita hade de grepp om arbetsplatserna och anställningarna. De höga posterna och statliga arbeten var till stor del reserverade för de vita. De kunde sedan sålla bort vad dom ansåg var opassande, dessa jobb fick då de svarta. De vita som levde på en låg levnadsstandard innan apartheid kunde nu utnyttja situationen då systemet gjorde att de kunde få bättre privilegium och känna sig bättre i och med jobben som ofta gav garantier med pension och sjukvård.
   Självklart fanns de även de som var emot apartheid, även fast de inte alltid kunde visa det. De djupt konservativa afrikanerna ville se en statsstyrd ekonomi där staten bestämde med det största stödet för marknadsekonomi. Detta för att bibehålla kontakten med andra länder. Dessa länder, ofta engelskspråkiga hade kommit längre i utvecklingen med levnadsstandard och liberalt i rasfrågan. En av de människor som var emot apartheid och i över ett helt decennium startade en kamp ensam mot segrationen var Helen Suzman. En annan människa som historiskt sett kom att bli viktig var Nelson Mandela.


Kampen om frihet

Kampen mot Apartheid började långsamt men säkert ta fäste, det skapades små organisationer som bestod av de förtryckta. Det svåra för dessa var att regeringen var snabba med att förinta motrörelser, bl.a. röjdes städer upp. Sofiatown som var de svartas kulturliv tvingade 1956 staten alla att lämna sina hem och flytta till slumområden. Detta kallades slumsanering.
   Partiet ANC ’’ African National Congress’’ trotsa de lagar som nationalistpartiet var upphov till. Andra motorganisationer som PAC var också med. Från inspiration från Indiens frihetshjälte Mahatama Gandhi försökte Mandela tillsammans med motståndspartiet ANC förändra apartheid lagarna genom en icke våld kampanj. Det svåra var att de fanns flera motståndspartier som konkurrerande om medlemmarna.
   Mandela blev populär då han talade med ett språk alla förstod. De nya raslagarna som tystade ner de svarta gjorde det dock svårt för honom. Men då han inte hade gjort något olagligt, eller bröt mot någon lag, kunde man inte sätta honom i fängelse. Till en början.
   Mer och mer lagar som bannlysning och förbud mot de svarta skapades, vilket väckte ännu mera ilska hos motståndsrörelserna och protesterna fortsatte. Efter slumsaneringen av Sofiatown började man tillslut fängsla motståndare och en av dem skulle bli Mandela, dock utlöste detta en stor demonstation vilket slutade med att poliserna sköt vilt och Mandela släpptes fri. Denna skottlåssning var inte den enda, efter en fredlig demonstration i staden Sharpeville där 69 människor sköts till döds var tålamodet slut.
   Sharpevillemassakern var en början på Apartheids fall. En protest från hela värden startade och ANC började nu ta till vapen, precis som regeringen hade gjort. Då Mandela var front person för denna nu beväpnade organisation blev han även jagad landet över då ANC förbjöds. 1962, 14 år efter apartheid infördes lyckades de fånga in honom. Deras anledning var bl.a. för 221 sabotage mot apartheid lagarna, och han dömdes till livstids fängelse.

FN:s roll i spelet - 1971 la Guinea tillsammans med Sovjetunionen fram ett förslag till FN om att hindra men framförallt bestraffa det brott som de menade att Apartheid var. 1973 röstade FN med 107 länder att Apartheid var ett brott som skred mot de mänskliga rättigheterna i de internationella lagarna. Även fler länder började få upp ögonen för Apartheid och FN startade en kamp att börja bojkotta Sydafrikas exportvaror vilket drabbade landets ekonomi hårt. Sydafrika blev mer och mer isolerat. Först i och med avkoloniseringen men nu även för att fler länder i världen frös nu ut Sydafrika med handeln, men även på andra plan som idrottstävlingar. Detta skapade möjligheter för ANC att ta upp kampen mot regimen. Oro skapades i landet och den viktigaste apartheid regimen tvingades läggas ner.

Bothas och FW. De Klerk påverkan - För att landet skulle klara av de ekonomiska och industriella konsekvenserna var de vita tvungna att ändra deras reformer och attityd. Vilket gjorde de svarta starkare. 1984 då Botha blev president lovade han att ändra apartheid lagarna. Nu fick de färgade och indianerna rösträtt, första gången på 40 år. Dock fick de svarta rösta i sina ’’hemländer’’. Befolkningen kom på att Bothas politik endast gjorde situationen värre och de vita stred nu för att behålla apartheid och medborgarnas rättigheter drogs åter igen in. Det var en maktkamp mellan de svarta och de vita, de goda och de onda. Vilket fick ett slut då ett inbördeskrig var nära att bryta ut. Medan polisen och militären utrotade homelands och torterade svarta och anti-apartheidgrupper, höll regeringen i hemlighet på med förhandlingar med ANC och den fängslade Nelson Mandela. Många inom regeringen förstod kaoset som uppstått och ville rädda landet genom att få slut på apartheid. Dock hade Botha andra planer vilket fick honom att avgå och FW. De Klerk blev den sista vita presidenten. Han förhandla officiellt med ANC och Mandela för en bättre framtid och han förstod att landet behövde demokrati.

Mandela fri - Tillslut frigavs Mandela efter 27 år i fängelset och 1994 röstades han fram till landets president. Apartheid tiden var nu över, även om oron i landet fortsatte. Vita extremister hotade med terroristattacker och sabotering för att behålla apartheid lagarna, dock utan resultat. Efter vinsten 1994 vann ANC majoriteten med 62% av rösterna och Nationalistpartiet var nu ute. Detta gjorde att de svarta äntligen fick tillbaka sin rösträtt och Mandela la nu sin tyngd på försoning och en utveckling med demokrati istället för hämnd mot de vita. Detta gjorde bl.a. att han fick tillsammans med F.W Klerk dela på Nobels fredspris.

Sverige och Europas roll - Under tiden då Apartheid ägde rum var flera länder med och hjälpte Sydafrika genom bistånd mm. Bl.a. skrev Sverige en motion där problemet förklarades och att vårt bistånd var på 310 miljoner kronor som skulle stödja ANC och till rättshjälp för fängslande av apartheidmotståndare. Efter Mandelas vinst startade även Sydafrika och Sverige ett reguljärt utvecklingssamarbete som innefattade bl.a. handelssamarbete.

En misslyckad comeback  - 10 år efter slutet för Apartheid försökte Nationalistpartiet ännu en gång ta makten, utan resultat. 2005 bestämde de sig för att gå samman med ANC och 2008 skapades ett nytt nationalistparti med mål att bevara Klerks arv. Dock ställde partiet aldrig upp i valet 2009. Skräcken för ett nytt Apartheid var för stort. 

Dagens Sydafrika

Idag, 2012 har Sydafrika en mörk historia som kräver att den förstätter gör räkning för det förflutna. De hemska skiljelinjerna från Apartheid, rasismen och manschauvinismen ligger ännu kvar bland folket och ärren syns tydligt. Att Sydafrika en dag skulle bli ett vanligt land är det många som misstror, det är alldeles för rikt och intressant av sina invånare. Idag växer ekonomin på nytt, t.o.m. i snabbare takt än själva befolkningen. Trots det kommer det dröja länge, om de ens kommer att ske, innan orättvisorna som ligger och bubblar från de förflutna försvinner helt.
   Sydafrika är idag trots allt också ett mångkulturellt samhälle som visar stor hänsyn till både olika religioner, språk, och kulturella grupper. Även fast laddningen från rasfrågan ligger kvar är idag skiljelinjerna mellan de fattiga och rika ett ännu svårare problem. Man tar hänsyn till de fattigas situation, för att kunna förebygga och fortsätta ha samarbete där alla kan delta i samhälleliga aktiviteter. I stort beror samhällsklyftorna än idag på hudfärgen vilket förvirrar och förvärrar landets stabilitet. Pengastatusen hänger över landet.
   Men det finns även ljuspunkter. Bla bara det konkreta som att gå från ett auktoritärt minoritetsstyre till en demokrati kan för många länder vara en förebild. Detta har såklart att göra med landets ekonomi. Sydafrika har mångdubblat sin export och exporterar mest i Afrika. En del svarta har gått från slummen till en väl utvecklad ekonomi och flyttat in till bättre bostadsområden istället för de gamla slumområdena. Dessa områden fylls dock på med nya fattiga immigrerade människor från grannländerna. Trots att Sydafrika idag är en av Afrikas rikaste länder undgår det inte att den ojämna fördelningen av resurser resulterar i låg utbildningsnivå som i sin tur visar på hög arbetslöshet. Andra faktorer som drabbat befolkningen är utbredd kriminalitet och hiv-smitta. Siffror visar att 2007 dog 350 000 människor i Aids, vilket är en siffra som skrämmer resten av världen. Idag är 11% av befolkningen hivsmittad.

Vidta åtgärder!

Tack vare motståndsrörelserna, FN tillsammans med omvärlden och de sedan sittande i styret försvann Apartheidlagarna. Dessa ovan nämnda åtgärder lägger stor tyngd på Sydafrikas framtid. Att frihetskämpar tillslut segrar, som Mandela, påverkar omvärlden på många plan. De ger en chans och möjlighet för andra länder som lever under diktatur att bryta sig loss. Jag anser att det var en rasistisk ofattbar uppdelning som var mer komplicerad än det. Det är lätt att enbart skylla på rasismen, att de svarta var underordnade, men det handlade också om den vana från historien som fanns i landet. Sist men inte minst handlade det även om makt.
   Men frågar du mig är resan inte över än. Att Sydafrikas historia ligger kvar i delar av landet skapar problem som kan tänkas växa större i framtiden. Visserligen har åtgärder vidtagits, men dessa räcker inte för att landet och även övriga länder inte ska påverkas mer av denna historiska konflikt.
   Ur ett samhällsperspektiv skapar de samhällsklyftor som finns i Sydafrika oro och fortsätter detta kan större form av missnöje utbrytas. Att arbetslösheten är hög och utbildningsnivån låg är ännu ett tecken på att kritisera den politik landet driver. På de ställen där de svarta fortfarande är underordnade de vita pga. ekonomiska skäl, bör staten vara vaksamma. Ur ett individisktperspektiv har de svarta fått bättre rättigheter, men utan utbildning eller jobb kommer pengabehovet att resultera till mer och mer fattigdom vilket i sin tur också skapar missnöje. Detta är något man måste vidta åtgärder emot.
   Rent ekonomiskt bör man satsa på de fattigaste områden där arbetslösheten är som störst. Lägga mer tyngd på utbildning och skolgång för lägre arbetslöshet. Sydafrika är ett land vars ekonomi växer mer och mer, därför är det viktigt att de lägger pengarna på rätt saker. Att befolkningen får ett bra skyddsnät i form av god skola, sjukvård och äldreomsorg. För att landet ska få en hög standard på levnadssättet krävs det mer satsning på framförallt sjukvården med vaccin för att hindra hivsmittan. Det är även viktigt att betona de ekonomiska stödet rätt. Det handlar inte om att de svarta ska få bidrag, utan de fattiga. Oavsett hudfärg. 2011 ville ärkebiskopen Desmond Tutu att de vita skulle betala en extra skatt endast pga. deras hudfärg, detta anser jag bara skapar mer problem då detta också är särbehandling.
   En annan åtgärd förutom dessa betoningar i inrikespolitiken anser jag även vara att utrikespolitiken kan utvecklas. Med fortsatt bra samarbete med resten av världen med både handel och avtal. Att de ledande i länderna skapar gemenskaper och knyter mer kontakter till länder som kan agera förebild i de svåra frågorna. Genom samarbete med utvecklings och handelssamarbete, säkerhet och demokrati, och regionalt för att stärka freden. Inte bara genom EU och FN.
   Denna händelse har påverkat många människor, inte minst högerextremisterna. Att apartheidiska tankar har fortsatt genom åren har inte gått att undgå, därför måste kampen mot rasism åtgärdas mer. Att t ex komma överens på ett internationelltplan att undervisningen i skolan en gång per år måste tala om rasismfrågorna. Även att fler organisationer mot rasism blir ekonomiskt sponsrade för att kunna fortsätta sprida budskap.
   2011 gick Sverigedemokraterna ut med ett förslag att dela in Sveriges befolkning i 3 olika grupper. De infödda svenskarna, de som är assimilerade och de som inte är det. Dessa tankar påminner starkt om Apartheid då människor inte längre är människor. Utan raser. Fördelade. Detta är bara ett exempel på att rasism ur både politiskt, samhälls, grupp och individ perspektiv måste bekämpas.

3 intervjuer med 3 olika teorier om Apartheid:

För att få en bättre inblick i konflikten har jag intervjuat 3 teoriexperter. Dessa människor har applicerat sin teori på händelsen.

Hur Linda Ek ser på Apartheid ur ett liberaltperspektiv - Linda tror på att samarbete och harmoni är A och O. Mer handel i landet skapar bättre samarbete och där av mindre krig. I denna konflikt skulle det gå bättre om landet hade mer samarbete med andra länder som kommit längre i rasfrågan. I och med handel som skapar utbyten med kunskap, som t ex demokratin skulle denna konflikt ev. inte utlösas på samma sätt. Landet hade hittat andra vägar att bygga sin ekonomi på utan rasförtryck. Linda menar också att det handlar om mer än bara staterna, människan kan genom demokratin påverka frågor som apartheid. Konflikten bröts ut pga. brist på demokrati. Linda menar också att FN var deras räddning i och med samarbeten som hjälpte landet. Hon menar att inrikespolitiken i Sydafrika under den tiden påverkade utrikespoltiken i och med att resten av världen frös ut dem vilket skapade ekonomiska konsekvenser. Att apartheid förtryckte stor del av befolkningen med bl.a. dålig diplomati och folkrätt. Hon menar att FW. De klerk förhandling med Nelson Mandela var första steget till frihet, det handlade om ett harmoniskt samarbete. Linda tvekade aldrig på att Nelson Mandela tillsammans med motståndsrörelserna och världen skulle bekämpa Apartheid då hon har en positiv människosyn.

Hur Kent Guld ser på Apartheid ur ett konstruktivistiskt perspektiv- Han menar att Apartheid bröt ut för att de vita som styrde i landet hade den uppfattning om sig själva att de var bättre än de svarta. Det handlade om den vita självbilden som de hade tagit med sig från historien och som var svår att bryta. Från koloniernas tid då de svarta var underordnade. Konstruktivister menar precis som Kent att staternas intressen avgörs beroende på ländernas uppfattning om sig själva. Det styr även handlandet och valen. Nationalistpartiets normer, idéer och kultur styrde statens handlande, vilket resulterade i denna uppdelning. Det handlar om ’’vi och dom’’ tänket. Som i detta fall blev de vita mot de färgade. De vita tror på att de är något i förhållande till dom, vi är bättre, ni är sämre. Kent förklarar vidare att det finns inga naturliga intressen för en stat, utan det hela ligger i hur staten styrs utifrån normer, vilket ledde till att handlanden som skottlossning och orättvisor var rimligt för regimen då de ansåg att de kunde använda det. Men som övriga världen kan se som orättvist att skjuta oskyldiga människor. Kent är tydlig med att påpeka att det är de olika idéerna som styrs ens handlande.

Hur Håkan alm ser på Apartheid ur ett realistisktperspektiv – Håkan berättar om att vara realist innebär att man anser att staterna är de viktigaste aktörerna, även i detta fall. Det handlar om makt och konflikt tillsammans med anarkin som är i huvudfråga. Håkan påstår att de mäktigaste staterna är de som är militärt starkast. Detta anses vara mycket viktigare än t ex internationella organisationer. Håkan menar att eftersom Apartheid inte var en mellanstatlig konflikt med någon annan stat, utan mer en konflikt om statsmakten inom landet så är det svårt att förstå denna konflikt. Det hela handlade om maktfördelningen där de vita hade övertag, skulle man ha bättre statliga förhållanden och starka militära resurser hade regimen antingen låtit Apartheid fortsätta då de inte hade blivit beroende av andra länder, eller så var det för stor brist på statligt engagemang så Apartheid hade ändå blivit utrotat. Han ser problematiken. De internationella organisationerna var underordnade i landet, man la inte tyngd på dessa, i alla fall inte till en början. Med en pessimistisk människosyn trodde inte landet på att de skulle få hjälp med sina problem. Håkan menar att denna syn kanske satte käppar i hjulet från början, tog Sydafrika hjälp av andra stater att hitta en bättre lösning på ekonomin än apartheid, hade den ev. aldrig inträffat. Håkan fortsätter med att berätta eftersom det var statens agerande och styre som orsakade konflikten och dess konsekvenser är det på ett sätt Sydafrikas räddning att andra stater hjälpte till med bidrag. Att internationella organisationer som FN sedan la sig i, ansåg inte han vara det viktigaste.

Rasism, George, M, Fredrickson, Falun 2003, s. 53.

Sydafrikas Historia, Roberts ross, falun 2001, s. 109-139
http://www.regeringen.se/sb/d/2574/a/75575
http://www.levandehistoria.se/node/352

Det Jugoslaviska Kriget M.C

Inledning

Josef Tito var namnet på den kommunistiska ledare som styrde över de sex delrepublikerna, Kroatien, Serbien, Bosnien-Herzegovina, Slovenien, Montenegro och Makedonien. Dessa republiker bildade tillsammans Jugoslavien. Utöver de 6 republiker så ingick det även två provinser i Serbien, Kosovo och Vojvodina. Tito var ledaren i en diktatur men ville skapa ett federalistiskt samhälle som skulle vara så fritt och oberoende som möjligt. Det Jugoslavien som Tito skapade hade både en bättre levnadsstandard och en bättre ekonomi än öststaterna men hade inte kommit lika långt i utvecklingen som västvärlden. Den sammansatta federationen blev mer och mer ostadig och 1991 bröts det ut ett krig i Jugoslavien som skulle hålla på enda fram till 1995 då det inte längre fanns kvar något Jugoslavien.

Orsaker

Nationalismen var en av de större politiska orsaker som ledde till att kriget i federationen bröt ut. Nationalism som handlar om en stark känsla för sitt land och en vilja att få en så stark sammanhållning som möjligt. Alla val görs utifrån nationalistiska tankar och värderingar. Trots att Jugoslavien var en sammansatt federation så fanns starka nationalistiska tankar inom varje område. Titos död 1980 var startskottet till en förvärrad situation i Jugoslavien, eller man kan säga att problemen blev mer uppmärksammade. Tito var en riktigt bra ledare på det sättet att han visste hur han skulle hålla ihop federationen, men när han gick bort så fanns det ingen som var redo att göra det som Tito hade gjort under en lång tid. Trots diktaturen i Jugoslavien skapade Tito ett relativt fritt land som infann resefrihet och folket trivdes väldigt bra med den dåvarande situationen. Att Jugoslavien var relativt fritt som i en demokrati gjorde att folket inte hade något att klaga på. Det är när diktaturer är väldigt strikta och när folket känner sig totalt makt lösa och kvävda som ett land balanserar vid stupet. Tito kände för folket och därför var han en diktator som lyckades väldigt bra för han gjorde sitt folk nöjda. Men när Tito försvann blev Jugoslavien genast ett osäkert kort på kartan och många började oroa sig för hur det skulle gå för den sammansatta federationen. Jugoslavien andades inte under en långtid under väntan på vad som skulle ske. En sak Tito bestämde innan han dog var att makten hela tiden skulle fördelas mellan federationen på ett rättvist sätt. Fördelningen var upplagd så att en serbisk ledare skulle styra Jugoslavien under en period sedan skulle makten övergå till en kroatisk ledare etc. Denna varierande makt skapade makt kamper mellan republikerna tidigt och det var inte alltid lätt att komma överens. Trots att staterna inte alltid var enade var de illa tvungna att acceptera den nuvarande ledaren eftersom detta var ett beslut Tito hade tagit och honom hade man stor tillit till. Det var även efter Titos död som nationalismen blev starkare eftersom varje folkgrupp såg allt ifrån deras bästa och man blev allt starkare inom sin folkgrupp.

Ekonomin blev sämre och sämre i Jugoslavien, försämringen ledde till att man började leta efter syndabockar och viljan till en förändring i styret blev mer aktuell. Den ekonomiska krisen som även var en stor orsak till krigets utbrott såg olika ut runt om i federationen och det var just det som drog igång konflikter i Jugoslavien. Slovenien och Kroatien hade bättre ekonomiska tillgångar och hade det därför bättre ekonomiskt i landet. Nordstaterna hade det även stabilare än vad de övriga staterna i Jugoslavien hade. Kroatien fick mycket gratis genom sin fina kust vid medelhavet som gav dem en stark turism som blev en väldigt viktig nyckel i deras ökade ekonomi. Kroatien var det enda landet i Jugoslavien som hade denna möjlighet att bygga upp landet. Denna skillnad från de andra delarna i federationen orsakade att protester från de ekonomiskt starkare länderna kom in till det dåvarande styret i Serbien. Det var Kroatien och Slovenien som krävde en bättre demokrati och en mer spridd styrning av Jugoslavien. Det som Kroatien och Slovenien inte gillade med den dåvarande serbiska ledaren var att hans fokus var på att han skulle ha så mycket makt som möjligt och hans sätt att leda landet var så central. Allt skedde från Belgrad som var Jugoslaviens och Serbiens huvudstad och det var där dom ville se en ändring. Den serbiske ledaren Slobodan Milosevic nekade alla förslagen angående en förändring i federationen och ville inte samarbeta med de andra delrepublikerna. Milosevic ville skapa ett stor Serbien där han ville ha all makt så central som möjligt och ville inte att de andra delrepublikerna skulle störa hans styrande. Förnekelserna blev därför starten på det krig som senare skulle bryta ut i Jugoslavien.

Förnekelserna tog Slovenien och Kroatien inte med ro utan den 25 juni år 1995 förklarade sig både Kroatien och Slovenien självständiga. Det blev deras utväg då det inte skedde några åtgärder på de problem som enligt dem fanns i Jugoslavien. Kroaterna och slovenerna ville inte rätta sig efter Slobodan längre, de var tvungna att visa att dem längre inte gick med på hans regler. Eftersom det började gå så bra för Kroatien ekonomiskt så ville inte dem att det skulle hållas tillbaka av Slobodan och hans Serbien och därför fann dem ingen annan utväg än att förklara sig självständiga. Precis som Kroatien så var slovenerna också trötta på Slobodans styre och valde att gå samma väg som Kroatien.

Etnicitets frågan hade även den stor inverkan på krigsutbrottet. Människorna började se varandra mer och mer utifrån etniciteterna. Som nämndes lite högre upp blev alla åsikter om nationalism och ökad känsla för just sin folkgrupp starkare efter Titos död. Dessa åsikter gjorde det inte lättare för de olika folkgrupperna att sammarbeta utan allt blev genast mycket svårare inom federationen. Tillslut så var orsakerna så många och framför allt svårhanterliga att det var svårt att finna någon lösning.

Konsekvenser

Det kommer inte som någon förvåning att konsekvenserna mellan individerna skulle bli spänd. Varje folkgrupp är stark och har tillsammans inom gruppen en bra gemenskap. På grund av kriget splittrades folket vilket ledde till att mellan bosnier och serber kan situationen vara allt annat än fridfull. Bästa vänner blev istället varandras fiender och ville plötsligt började dom döda varandra istället för umgås som de har gjort under en väldigt lång tid, kanske hela livet. Det fanns däremot personer som såg bort från den fruktansvärda händelsen och valde att hålla kvar sin vän oavsett ras, men majoriteten av folkgrupperna kunde inte umgås med varandra efter det blodiga kriget i Jugoslavien. Trots krigets slut så såg dem på varandra som ovänner och det skulle ta tid innan det skulle bli som förr. Ur ett grupp perspektiv gör det här att ett framtida samarbete är väldigt långt borta och kommer vara väldigt svårt att uppfylla. Det är viktigt att kunna förstå andra och att kunna samarbeta när problem uppstår. Tillit kommer de olika grupperna ha svårt att finna hos varandra eftersom de nu ser på varandra som helt olika folk. Andra konsekvenser ur ett grupp perspektiv är att var och en etnicitet grupp blev starkare tillsammans och kom närmare varandra. I många fall drar man sig till folk man kan relatera till och som man känner samtycke med och därför kom kroater närmare varandra, precis som serber kom närmare varandra efter en händelse som denna. Ur grupp perspektivet kan man alltså finna både negativa som positiva konsekvenser efter uppdelningen av Jugoslavien. Ur det demografiska perspektivet resulterade kriget i att väldigt många oskyldiga människor dog och ännu mer människor gav sig iväg på flykt. Några hundra tusen människor dog och alla var väldigt nedbrutna psykiskt som fysiskt efter ett sådan här händelseförlopp. Detta skapar mycket upprörda och framför allt rädda människor. Man är rädd i sitt egna land och i många fall kan situationen bli kaosartad. Eftersom större delen av krigets utövare var unga män förlorades en hel generation unga människor. Medan männen var ute i krig, flydde väldigt många kvinnor kriget. Denna förlorade generation unga utbildade människor omformade hela samhällspyramiden i det splittrade Jugoslavien. Att förlora en så viktig generation av folket gjorde att återhämtningen skulle blir mycket tuffare för de nyskapade länderna. Generationen som knappt fanns kvar var framtidens ledare och även det skapade en väldigt oroad stämning runt omkring sig. Människorna i delrepublikerna fick det oerhört tufft att överleva och väldigt många liv togs vilket är en hemsk konsekvens ur ett individ, grupp och samhälls perspektiv. Att gå miste om så många människor som är så viktiga för en ökad utveckling i ett land är fruktansvärd frustrerande och fruktansvärt.

Konsekvenser för samhället är självfallet att stora delar av ländernas civilisationer var totalt förstörda. Det var så mycket som var sönderbombad att det knappt fanns något samhälle kvar på många ställen. Bosnien hade det extra tufft eftersom deras ekonomi var väldigt dålig redan innan och hade fått nästan allt totalt förstört efter kriget. Bosnien var tvunget att bygga om allt på nytt och hade antagligen drabbats hårdast av Serbiens attacker. Hus var förstörde, likaså affärer, skolor och andra byggnader. Miljön blev också drabbad på samma sätt som samhället. Naturen hade på många ställen förstörts i kriget och luften var förorenad efter allt bombande. Rester av hus och andra förstörda föremål orsakade också en mer orenad luft. Det fannas ämnen i luften som skadliga att få i sig så flera avled även efter kriget på grund av sjukdomar. Kriget skulle resultera i en mer spridd maktbalans eventuellt en helt uppdelad makt. Makten styrdes inte längre från Belgrad utan alla nybildade stater styrde över sin egen bildade stat. Detta var ju den tydligaste konsekvensen av kriget, att Jugoslavien inte fanns längre. Det skulle inte längre finnas jugoslaver utan nu fanns det bara 6 olika land kvar med 6 olika folkslag.

Till en början efter krigets slut så var de ex-jugoslaviska staterna väldigt drabbade ekonomiskt. Vissa påstår att förlusterna var större än under andra världskriget eftersom ställen som inte deltagit i kriget också drabbades väldigt hårt. Hela Balkan hade stora förluster som skulle ta lång tid att bygga upp igen. Men Balkan var verkligen inte leka drabbat på alla ställen, Slovenien var ett av länderna som klarade sig relativt smärtfritt från kriget om man jämför med sönderbombade Bosnien. Långvariga konsekvenser visade på att ekonomin blev bättre i de flesta delarna av det forna Jugoslavien efter splittringen. Med den maktkamp som helatiden fanns i Jugoslavien visste man att man inte skulle kunna bygga upp en stabil ekonomi i hela federationen så splittringen skulle ur ett framtidperspektiv gynna alla de nybildade länderna. Bosnien hade det tuffare med ekonomin lika så Serbien men för Kroatien gick det bättre. Kroatien hade redan innan bättre förutsättningar angående ekonomin och när de nu lyckades bli självständiga som var det dom ville kunde de bygga vidare på det som dom redan hade börjat skapa innan kriget bröt ut. Eftersom dom hade en mycket bättre ekonomi så kunde dom lättare bygga upp det som hade förstörts och sedan snabbare bygga vidare på andra saker som t.ex. turismen.

Nuvarande situation och åtgärder

De 6 delrepublikerna som tillhörde Jugoslavien är idag 6 olika länder. De har alla egna lagar, egna makthavare och egna sätt att styra sitt land. Det är alltså inte längre någon ledare som styr över hela federationen utan federationen är idag helt uppdelad. Kosovo och Vojvodina är inte lösta än men är inga självständiga stater utan är provinser som Serbien kontrollerar. Slobodan Milosevic gick bort den 11 mars 2006 vilket innebär att han blev 64 år gammal. Nu kan alla länder starta om på nytt vilket de alla även valde att göra. Idag är länderna mycket stabilare men alla tvister är ännu inte lösta. Det kan finnas en viss spänning kvar mellan serber och kroater eller mellan serber och bosnier men situationen har blivit mycket lugnare och mycket mer avslappnad. Kroatien har lyckats bygga upp en väldigt populär turist destination. Deras fina kust har gjort de till ett av de populäraste resemålen i hela Europa. Detta har självklart gjort att Kroatien har lyckats bygga upp en bättre och stabilare ekonomi än de resterande länderna har gjort som tillhörde de forna Jugoslavien. Kroatien har även tagit ett steg som ingen av de andra länderna har haft möjlighet att ta än, de har fått klartecken till att gå med i EU, vilket är ett viktigt steg i en fortsatt framtid för Kroatien i det nuvarande Europa. Medlemskapet i EU gör även att Kroatien ser bättre ut utåt och det gör att folk glömmer deras förflutna mer och mer. Man fokuserar istället på deras utvecklingskurva och deras fortsatta framtidsutveckling istället för att se på de utifrån deras historia. Så medlemskapet hänger ihop med att man vill rensa bort det man har i bagaget och verkligen fokusera på det man har framför sig. Men de resterande länderna har även dem gjort ett bra jobb och har lyckats bygga upp väldigt mycket nytt i samhället men har en väg kvar att gå för att nå den ekonomiska situationen man strävar efter.

Löstes kriget och de olika konflikterna på bästa sätt?

Kriget upplöstes efter massmord i Bosnien och Herzegovina och andra hemska kamper runt om i

Jugoslavien. Efter den etniska rensningen drog sig serberna tillbaka och kriget förklarades avslutat.

Då federationen omfattade så många olika stater blev det tillslut mycket svårt att hålla samman

Jugoslavien. Efter Titos död blev hela federationen instabil och svajig, det fanns till slut inte så

mycket hopp kvar för Jugoslavien. Det fanns så många olika etniciteter inom samma område vilket

resulterade i svårare samarbete och man började hålla sig till sitt ”typ” av folk. Det var utan Titos

sammanhållning som åsikter angående etniciteter och annat blossade upp allt mer, vilket till slut

resulterade i ett krig. Kriget var en lösning på problem som förr eller senare skulle ha ägt rum

menar forskare i ämnet. Det var så pass svårt att finna en annan lösning i Jugoslavien så att

alla skulle bli nöjda. Eftersom Jugoslavien från början inte var en sammansatt federation var kanske

splittringen den bästa utvägen för Jugoslavien. Splittringen gjorde att de nybildade staterna kunde

börja om på egna ben oberoende av de andra staterna. Om man istället hade valt att sammarbeta så

hade etnicitet frågorna och de ekonomiska tvisterna fortfarande funnits kvar och skapat oroligheter i framtiden. Kunde en strid som denna äga rum på grund av b.la. olika etniciteter hade inte ett sammarbete tagit bort dessa åsikter. Sammarbetet hade till en början hållit samman Jugoslavien men när andra bekymmer hade uppstått så hade problemen kommit fram igen, vilket kanske då hade lett till krig. Åsikter som har funnits inom människor från start är svåra att ignorera när det väl kommer till kritan och man kan inte heller tvinga fram ett sammarbete som är helt bortom åsikter om motparten.   

Trots en väldigt stark återhämtning av samtliga länder på en ganska kort tid efter kriget så är det fortfarande inte helt återställt än som tidigare nämnts, det finns fortfarande saker som måste göras. Det som har gjort att länderna har lyckats bygga upp sig så pass bra är att alla länder styr nu över sig själva helt och hållet, dem påverkar inte varandra. Kroatien kan längre inte påverkas av vad Serbien tar för beslut eller någon av de andra tidigare länderna i det forna Jugoslavien.

Något som ännu inte är löst i det före detta Jugoslavien är tvisterna mellan olika folkgrupper och konflikterna om de olika provinserna. Makedonien befinner sig i en liknande situation som Kosovo där det är olösta tvister mellan folkgrupper. Situationen är dock under kontroll och den har varit det under en tid nu. Ingenting tas upp för att dra igång långvariga konflikter utan många är nog rädda för vad som kan hända. Men förr eller senare kommer tvisterna eldas upp för att man ska kunna gå vidare en gång för alla. Det döljer sig fortfarande en viss oro angående situationen Kosovo som fortfarande ligger i kamper mot Serbien. Kosovo har hela tiden jobbat för att skapa deras egen stat och bli fria från Serbien. De tar sig framåt hela tiden och det är nu på senaste tiden som man mer och mer börjar se dom som en egen stat. Denna händelse är såklart väldigt bra för just Kosovo men missnöje finns hos andra, norra Kosovo där serberna bor är emot Kosovos självständighet. De anser att Kosovo inte är ett eget land och att de ska tillhöra Serbien. För de serber som bor i den norra delen av Kosovo vill inte till höra Kosovo som egen stat utan vill tillhöra Serbien. Därför tar denna process så lång tid att ta sig igenom och det måste ske mycket förhandlingar och annat för att något som de här kan lyckas gå igenom. Men som sagt så kommer Kosovo att bli en egen stat vilket dom i princip redan är och det kan leda till antagligen negativa konsekvenser eller positiva för området i fråga.

De tre teorierna

För att kunna applicera de tre teorierna realismen, liberalismen och konstruktivismen i den här konflikten har jag sökt upp en person från vardera teori som kan förklara hur han/hon ser på konflikten just ur deras teori. Jag satte mig alltså ner med de här 3 väldigt olika personerna med olika åsikter om ämnet och började diskutera Jugoslavien.

Rikard som är realist väljer att ta ton och börja berätta hur han ser på kriget utifrån den teorin han tror på. Rikard börjar med att säga att han tycker kriget blev något som var tvunget att ske då stater som Slovenien och Kroatien ville se en förändring i Slobodan Milosevic styresätt. Som realist tycker han att en central stark stat är oerhört viktig och är inget man ska försöka förändra. Slobodans styre från Belgrad var det rätta sättet att styra Jugoslavien som en ihopsatt federation. Slobodan ville skapa ett stor Serbien och bygga upp en riktigt stark stat inom Jugoslavien och när protester från Kroatien och Slovenien kom till Belgrad kände han att sin makt var hotad. Han valde att avstå sammarbete vilket han kanske skulle ha valt att göra istället. För det var när förnekelserna kom från Belgrad som Kroatien och Slovenien förklarade sig självständiga och det skulle visa sig vara väldigt hotande mot Slobodan och hans makt. För att skydda staten och det stor Serbien man ville skapa fanns det inte så mycket annat att göra än att kriga mot de republiker inom Jugoslavien som hade förklarat sig självständiga. För denna självständighets förklararing förstör Slobodan plan om den starka stat och de stor Serbien han ville skapa. För att markera att de gjorde fel när de förklarade sig självständiga och av rent missnöje var krig en möjlig utväg för Serbien att ta för att skydda deras makt.

Linnea som är Liberalist håller inte med Rikard när han förklarat klart hans åsikter om varför kriget bröt ut och om det var rätt eller fel. Linnea anser istället att Slobodan och hans män skulle ha siktat på att försöka sammarbeta med Kroatien och Slovenien redan från början. När förslag till en förändring kom så skulle man ha försökt att finna en lösning som hade funkat för alla delrepublikerna istället för att bara neka förslagen för att man ville ha den starkaste makten som ingen skulle ifrågasätta. Liberalisten Linnea tror att sammarbete är lösningen på väldigt många problem och tvister mellan staterna och att det är något man ska välja att göra istället för att gå ut i krig. Hon anser att krig beror på missförstånd och för att det inte ska uppstå några missförstånd inom en stat så är sammarbete en viktig nyckel. Alla vill vi leva i en demokrati och då är sammarbete en av dom viktigaste delarna för att få en demokrati att funka. Funkar inte sammarbetet funkar inte heller en demokrati i en sådan här typ av ihopsatt federation så blir sammarbetet ännu viktigare. En annan sak som är värd att tänka på enligt en liberalist i ett sådant här läge i ett land är att alla människor vill leva i en demokrati med en folkrätt säger hon. Ingen vill leva i ett land med krig där väldigt många dör och ännu fler ger sig iväg på flykt. Krig gör människor osäkra, rädda och kan förvirra människors tankesätt angående hur en lösning på en konflikt ska gå till. Med denna positiva människosyn och med tankesättet att människorna vill alla leva i en demokrati ska man kanske inte välja att gå ut i krig innan man ens försökt sig på ett sammarbete.

Nu kan inte Peter hålla sig längre, nu vill han också prata och berätta hur han tycker att det ska gå till i en situation som denna. Peter som är konstruktivist anser att mycket handlar om att man definierar sig genom andras olikheter. Det finns inga naturliga intressen i en stat utan intresset ligger istället i hur staten styrs utifrån normer, idéer, etniciteter och kulturen. Han menar att Slobodan såg olikheter mellan serber och kroater, bosnier, slovener. När kroaterna och slovenerna gick emot hans styresätt och förklarar sig självständiga menar han att olikheterna mellan folken klev fram och blev mer synliga. De höll inte med Slobodan och ville istället styra deras land på deras sätt. Så när de förklarar sig självständiga väljer Slobodan att attackera staterna för att visa hans styrka som serb. Serb är det ulltimata och det är dem som ska styra inte de andra etniciteterna. Han gör det alltså inte bara på grund av makt frågan utan mycket ligger i vem man är och vem man inte är. Det avvisar honom inte bara som en ledare utan även för vilket etnicitet han tillhör. Med facit i hand så spelar normer, etnicitet och kulturer mer roll än vad kanske makten gjorde. Slobodan var serb och han ville visa att det är det man ska vara och inget annat. Att någon utifrån någon annan etnicitet ifrågasätter honom är oacceptabelt. Avvisar dem honom som ledare av hela federationen så tänker inte han fortsätta att sammarbeta eller ha någonting med dem att göra. Det är då normerna och kulturerna kommer in angående att man håller sig till sitt folk. Peter menar att ordet jugoslav kanske egentligen aldrig fanns eller så hade det bara ingen innebörd. Alla identifierade ändå varandra utifrån den ursprungliga etniciteten, jugoslav var kanske bara ett samlingsord för alla som bodde i den sammansatta federationen. Att vara jugoslav var bara ett försök till en ökad sammanhållning, för att visa sig bättre för omvärlden. Är man född serb säger normerna att man ska hålla sig till resterande serber inte till motståndarparten kroaterna eller slovenerna. Nationalismen för sitt egna land finns också i bakhuvudet under hela samarbetet. Kroaterna var oroade över sig själva och det är där nationalismen kommer in. Känslan är alltid som störst för sitt egna land och det är därför Kroatien går emot Slobodans Serbien för att det inte är nöjda och måste tänka på sitt land i första hand. Det är dessa tankesätt som resulterade i ett krig och att serberna inte valde att sammarbeta.

Egna ställningstagande

Det var för drygt 20 år sedan som det bröt ut ett flertal blodiga krig på området som kallade sig för Jugoslavien. Det var krig som skulle resultera i kraftiga folkmord och etniska rensningar. Jugoslavien var inte någon federation som hade skapats naturligt. Utan det var efter första världskriget som man satte ihop de olika staterna till en och samma federation utan riktiga anledningar. Många kallade det kungariket Jugoslavien för att de hade en bättre frihet och stat jämtemot sovjetunionen som hade betydligt tuffare levnadsregler.

Men var verkligen sammansättningen av Jugoslavien det smartaste draget, frågan är om man funderade tillräckligt mycket innan sammansättningen redan var klar. För många trodde att det förr eller senare inte skulle hålla hela vägen utan att Jugoslavien var skapat för att skapa problem i framtiden. För tänker man tillbaka så skapades Jugoslavien år 1918 och blev oroligt redan 1980 när presidenten Tito dog. Det är en tidsperiod på 62 år vilket inte alls är en lång period med tanke på den långa framtiden. Så kriget kanske inte kom som en så stor förvåning trots allt, utan många hade redan denna föreställning av Jugoslaviens framtid. Jugoslavien som togs över av Slobodan Milosevic och hans män i Belgrad var en stark diktatur och mycket rördes om i landet när han fick makten. Demokrati var något som saknades i en federation som Jugoslavien vilket behövdes för att säkra en stabil framtid. I en diktatur blir folket mindre viktiga och blir därför underordnade styrelsemännen. Alla människor vill leva i en demokrati där man får leva fritt och utan strängda regler. En demokrati kan ha varit nyckeln för ett fortsatt levande Jugoslavien men istället fick diktaturen dom på fall.

Det är jakten på att ha mycket makt som orsakar dessa typer av krig. Slobodan väljer att gå ut i krig istället för att lösa det på ett blodfritt sätt genom sammarbete och kommunikation. Om Serbien hade visat på en vilja till sammarbete hade Kroatien och Slovenien känt mer tillit och hade antaglige inte behövt självförklara sig själva. Men samtidigt kanske kriget var något som skulle ha skett förr eller senare och då var det lika bra att de skedde. Men det hade inte behövts genomgått ett så pass blodigt krig som det faktiskt blev. Med tanke på Kroatiens stora framsteg som har tagit dom väldigt långt både som egen stat och deras intåg till EU skulle kanske inte fått denna möjlighet i Jugoslavien. Deras ekonomi är bättre än någonsin och man kan bara se positiva långa konsekvenser av kriget ur ett Kroatiskt perspektiv.  I framtiden kommer antagligen alla de tidigare medlemmarna i forna Jugoslavien ha byggt upp sig till riktigt starka stater, den enda skillnaden är att alla tar olika lång tid på sig beroende på vilka förutsättningar dom har.

 Källförteckning

 http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Makedonien/Fordjupning/

 http://www.unt.se/ledare/sa-gick-jugoslavien-under-1383724.aspx

 http://carlbildt.wordpress.com/2011/09/27/oroande-pa-balkan/

 http://www.levandehistoria.se/files/inline/658x302/DLH_Offer_for_historien.pdf

 Böcker:

Krig mot fred i före detta Jugoslavien, Sören Sommelius m. fl. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i Lund.

 En historia om Balkan (Jugoslaviens uppgång och fall), Sanimir Resic

Sydkoreas politik är påverkat av det ansträngda förhållandet landet har till Nordkorea. Bägge länderna önskar återförening men tillsvidare har man ännu inte klarat av att enas om hur. Sydkorea har också varit rädd för att bli angripna igen och gränsen mellan de två länderna är den tyngst beväpnade gränsen i världen. Den hårda linjen Sydkorea traditionellt har drivit gentemot sin granne i norr, ändrade sig efter att Kim Dae Jung blev president år 1998. Han lanserade den så kallade ”solskens politiken”, där Sydkorea gick in för att ge grannlandet ekonomiskt och humanitärt bistånd utan förpliktelser. Om man har lyckats med denna politik är det nu oenighet om, särskilt sett i ljuset av att Nordkorea på senare tid har använt det mesta av inkommande bidrag på ett omfattande upprustningsprogram. USA har spelat en viktig roll i Sydkorea, både ekonomiskt och politiskt, och det är fortfarande många amerikanska soldater i gränsområden, men de skall efter planen dras tillbaka i närmsta framtiden. I nuläget är Sydkorea en av de ledande ekonomierna i världen, kriget ledde också till ökad makt hos militären, militärstyrkorna stärktes och Sydkorea blev en viktig militärbas för USA.  (5)

Konflikten utifrån teorier

Koreakonflikten kan tolkas ur olika teoretiska perspektiv.Här skall jag se på konflikten och dess utvecklig ur tre olika teoretiska perspektiv.

Liberalism
Konflikten beror på att ett missförstånd har skett. Redan från start då USA och Ryssland var oense om uppdelningen har det skett ett missförstånd som lett till konflikten i sig. Konflikten har sedan blommat upp på grund av bristande samarbete mellan de inblandade nationerna dvs. USA, Ryssland samt Kina. Styrkeförhållanden mellan främst stormakterna men även mellan väst och den regionala stormakten Kina har drivit på och fördjupat konflikten. Utifrån ett liberalistiskt perspektiv hade konflikten kanske inte blossat upp som den gjorde efter det att Harry S Truman valde att gå till FNs säkerhetsråd där som sagt både Kina och Ryssland inte var medlemmar. Detta var inte en akt gjord med samarbete och demokrati i åtanke. Grundproblemet som måste lösas blir ur detta perspektiv – diktaturen i norr. Om demokrati inför där löses konflikten.

Realism
Enligt realismen är orsakerna till denna konflikt att man ville skydda de mäktigaste staterna. USA och Ryssland gick in i Korea inte för att hjälpa Korea utan för att det skulle gynna deras positioner som Stormakter. Nord och Sydkoreas ”fientlighet” och hot gentemot varandras var en akt för att försvara den enskilda staten. FNs medling i konflikten var att ”lägga ved på elden” då internationella organisationer är, enligt realismen, underordnade stormakterna. Realismen menar alltså att konflikten var oundviklig i ett maktkampsperspektiv. Lösningen kan bara komma vid de tillstånd då konflikten mellan stormakterna eller de stora aktörerna undanröjs, genom den enas undergång.

Konstruktivism

Ur detta perspektiv ses Koreakonflikten som en ideologisk konflikt mellan två olika tankesystem. Konstruktivismen menar att Koreakonflikten bröt ut då vardera sidan influerats av varsin stormakt med olika normer och kulturer.  I Korea kämpar därför kommunismen mot parlamentariskdemokrati, eller kanske diktatur mot politisk mångfald. Lösningen på konflikten kan bara komma genom att den ena sidans tankesätt blir det dominerande och undantränger motståndarens.

Summering och slutsats

Alla tre synsätten är av värde för att förklara konflikten. Ingen är ensam en heltäckande förklaringsmodell. Det finns fördelar och nackdelar med alla tre perspektiven.

Koreakonflikten N.O

 Startade för länge innan andra världskriget. Japan hade ockuperade Korea på slutet av 1800-talet och Japan hade länge kontroll på Korea, tills andra världskriget då Japans motståndare USA och Sovjet dela upp Korea.

I norr var stödda av kommunisterna (Sovjet), Syd hade stödd av USA högerdiktatur var det stora styret där.

1950 så attackerade Nordkorea Sydkorea från norr men man hävdar att man gör de i försvarssyfte eftersom de trodde sig veta att Sydkorea hade planer att invadera nord. Samma dag som de händer kräver FN att Nordkorea ska dra tillbaka sina trupper.

Några dagar senare tar Nordkorea över Söul. Och USA vill hindra konflikten som håller på att spridas och därför skickar USA deras flotta till ett ställe mellan Taiwan och Kina. Koreakriget trappas upp under juli med norr som avancerar framåt i Sydkorea. FN med hjälp av USAS trupper börjar hjälpa syd man sätter in flygräder mot norr.

I augusti sätts Austalienskiska, amerikanska, kanadensiska, holländska och nya zeeländska trupper in.

Nationalistkina erbjuder 33 000 men FN tackar nej de vill inte att konflikten ska spridas. September samma år tvingas Nordkorea att dra sig tillbaka och FN-trupperna återerövrar Söul.

Kriget pågår länge och många intressanta händelser som 1953 inleds förhandlingar om att sluta fred med varandra men det bojkottas av båda länderna.

Efter lite påtryckningar av USA meddelar Sydkoreas president att han inte är emot ett vapenstillestånd.

Och 1953 27/7 undertecknas ett papper om att eld ska upphöras och kriget är slut.[1]

Norr och syd hade två olika politiska perspektiv ena var Kommunist och andra var högerdiktatur. Dom vill som alla andra ha makt över så mycket som möjligt i sitt eget land. De är som om de skulle hända i Sverige att Skåne och Norrland blir två egna länder och landet delas upp vid Stockholm. Det är klart att Skåne vill ha hela Sverige för sig själva och Norrland vill såklart också de ingen tänker ge upp utan strid. Eller om du är jätte sugen på glass och de bara finns lite kvar, och din mamma är också jätte sugen, de är klart du vill ha de lilla som är kvar för dig själv. Samma princip ur olika synvinklar.

Man kan säga att synen på Nordkorea som de mest diskuteras om är lite skakig de kommer nya anklagelser om att Nordkorea har kärnvapen och att man vill ta bort dom. Eftersom Nordkorea är ett land som har väldigt sträng utlandspolitik så ser de till att andra länder inte kan luska upp något. För närvarande har Nordkorea 150 000 politiska fångar som har brutit mot de politiska lagarna som är uppsatta i Nordkorea. Ingen vet egentligen hur de har dem. Brott mot revolutionen som de så fint heter kan leda till långa tuffa fängelsestraff eller som ett flykt försök till kina kan leda till döden. ”Avrättningar, godtyckliga gripanden och tortyr gör all regimkritik omöjlig”

Sydkorea har USA:s stöd när de gäller den militäriska fronten men de dom sätter emot är världens största militariserade samhälle. Lyssna bara på fakta att den ”nordkoreanska armén består av över en miljon soldater och folkmilsen av tre, fyra miljoner man.” De finns fakta på att de bor 20miljoner människor i Nordkorea då är 4 miljoner man av dom soldater och de är en procent på 20% av befolkning är krigsvilliga. I USA finns de 311 miljoner människor och 1,4 miljoner är i ståndande styrkor[2] så man kan se att Nordkorea är de absolut farligaste landet i världen.

Fast när de både handlar om styrkor från USA(Sydkorea) mot Nordkorea så skulle jag tipsa om för USA att passa sig eftersom dom inte alls vet vad Nordkorea har för vapen och tillgångar.

Senast idag 12/12 skickades en robot upp från Nordkorea, men de finns många olika spekulationer om varför Roboten skickades upp. Vissa säger att de var för att den nysittande diktatorn skulle får mer makt sen hans pappa dog. Men Nordkorea själva sa att de hörde till en fredsprocess med USA och Sydkorea. FN sitter innanför stängda dörrar och diskuterar denna händelse.

”Översvämningar, torka och svält beräknas ha kostat minst en miljon människor livet i Nordkorea under andra halvan av 1990-talet. På katastrofen följde bistånd utifrån, och kontakterna med omvärlden ökade. Sydkoreas president Kim Dae Jung inledde en så kallad solskenspolitik och mötte i juni 2000 Nordkoreas ledare Kim Jong Il vid ett toppmöte i Pyongyang.

De båda Kim kom överens om att arbeta för avspänning, försoning och fredlig återförening av halvön. Man beslöt inleda ekonomiskt samarbete och tillät grupper av koreaner att resa över gränsen i båda riktningarna för att möta familjemedlemmar för första gången på ett halvsekel.

Vid invigningen av OS i Sydney år 2000 tågade de syd- och nordkoreanska deltagarna in tillsammans, och samma år mottog Kim Dae Jung Nobels fredspris för sin solskenspolitik.”[3]

Där släpper Nordkorea in andra människor i landet och slutar som alla tror fred för att de beslöt sig inleda ett ekonomiskt samarbete för att låta koreaner träffa sin släkt och besöka andra delar av världen. Stort var de för de året fick Nordkoreas ledare Nobels Fredpris för sin politik som förövrigt kallas solskenspolitik. Som i många ögon kändes konstigt eftersom han inte hade något val om inte hans folk skulle dö.  Att samarbeta med motståndarna.

Man får inte tro och vad man vill i Nordkorea, för vissa saker kan göra så man blir avrättad om man sätter emot landets värde t.ex. eller om man försöker fly kan man också bli straffad med döden.

Maktbalansen är stor skillnad på, för de är inte som i andra länder där regeringar och ”folket” bestämmer. Utan här är de diktatorn som bestämmer vad som ska göras och vad som inte ska göra.

Nordkorea har inte så bra ekonomi eftersom de inte har mycket export och import med andra länder så är de ofta att några i landet dör av svält. Till och med militären var utan mat och vart utsatta för svält. Men de är Nordkorea som har stängt dörren för exporten. Så då får de skylla sig själva.[4]

De blir stora konsekvenser både för Individer, länder och miljö tack vare kriget och alla deras vapen och bomber dom vill använda mot varandra.

Senast för några dagar sen så sköt Nordkorea upp en raket som var tänkt till ur träningssyfte. Men de kan man tolka exakt hur man vill eftersom den borde slå ner någonstans och där kanske de orsakas de en stor smäll oftast brukar de vara i vattnet. Och inga människor blir skadade men de dom inte tänker på är hur ekosystemen blir påverkade. Hur andra människor tar att de skickar upp en raket och säger att de är ett test. Att man spränger bort en ö för att testa en missil. De är inget bra för ekosystemet.

Tillslut är när de är färdigtestade så kommer de användas mot människor som går i mot ens religion eller tro. Eller kanske inte håller med om vissa frågor, vi såg ju bara atombomberna i Japan. Vilka skador dom orsakade, och de var ändå länge sen. Och nu har Människan kommit på värre saker att skjuta. Så ni förstår själva konsekvenserna.

Ur invidperspektiv så är de negativt eftersom de finns folk som vill träffa sin släkt och andra i den andra halva av landet. Och eftersom Nordkorea är stängt där de svårt.

Fast jag tror även de finns positiva saker med en diktatur. Jag tror personligen att flera väljer att inte bryta mot landets regler, för de är ingen rättvis rättegång och så hårda straff som det är. Men samtidigt så är de hans regler som gäller och inte om han vill ha regler som i Sverige att man måste lägga in motion om den ska gå in eller inte så ska partierna rösta om den är bra eller inte. Oftast blir de väldigt olika, och finns alltid kryphål i såna regler.

Om jag ska ställning i denna konflikt så är de lite åt båda hållen. För jag förstår att Nordkorea är ett eget land. Och de får man acceptera att man inte vill att några ska lägga sig i vad som händer i deras land. Och att dom går emot supermakten USA tycker jag är bra. För att de är så stort land så ska de inte ha så mycket rätt att bestämma över länder för att få resurser till sitt egna folk och tjäna pengar på att sälja de till andra länder.

Men samtidigt så är Nordkorea som håller på att testa sina gränser genom att testskjuta robotar som kan förstöra stora delar av ett land. Och säger att de är ur ett fredligt syfte. De är svårt att ta ställning om vad som är rätt och vad som är fel. Men ur ett samhällsperspektiv så får man ta och acceptera att Nordkorea vill vara stängda för de andra länderna. Eftersom de är en av dom enda diktaturen som finns kvar i världen, alla har sina egna synpunkter på hur länder ska styra och är de deras så får man acceptera de och låta dom sköta sitt land som dom vill och inte lägga sig i som USA har gjort ett antal gånger, I försäg är de för deras och världens säkerhet. Men jag tror att Nordkorea blir irriterade på att man går in i deras land och försöker ändra efter hur resten av världen är styr. Man kan inte få en jämställd värld så är de. Bara att acceptera de. De är som genus vissa har de bättre och vissa har den sämre men de kanske är tänkt att de ska vara så?

De tror jag, tror inte världen ska utgå från USA. Tror man måste leva på sitt eget sätt hur man tror att världen styrs bäst men samtidigt ha respekt för de andra som bor på jorden.

Jag tar paralleller med mitt innebandy lag. Vi har en Coach som bestämmer hur vi ska spela och hur vi ska agera och ställa upp. Men samtidigt så i min kedja som man kan se som ett eget lag. Spelar vi på det sättet som passar oss bäst. Vi är små så vi springer mycket och spelar runt dom. Men sen har vi en andra kedja som består av 4 killar som väger runt 100 kilo och dom måste ha en helt annan spelstil. Men samtidigt som alla spelar under samma coach, Och vi är ett lag som måste hjälpa varandra och inte bestämma över varandra, eftersom vi är ett lag.

De är så Världen måste agera, alla kan inte leva som USA vissa har inte pengar, vissa har inte den infrastrukturen som USA har. Men då måste man ta respekt efter dom eftersom vi lever på samma jord och de kan vi inte rå för. Och än så länge kan inga flytta här ifrån.

De är som att USA och Nordkorea är vår första och andra kedja och att jorden är vår coach. Och båda måste respektera att om man gör misstag med något så kan de påverka båda parter. Som om man släpper ut massor utav avgaser så kommer alla bli påverkade av dem.

Syrien 2013 N.G

En plats man en gång trott var tryggt…

-Mitt hjärta bultar oerhört snabbt, jag har rysningar i hela kroppen, rädslan stiger. En plats jag en gång kallat ”mitt hem” är numera främmande.

”I hela mitt liv har jag känt mig säker. Jag har vaknat av att solen skiner in i mitt rum, av att doften av min mammas mat smyger sig ut i hela huset. Jag har promenerat till mina släktingar som bor strax bredvid. Varje dag har jag haft ett leende på läpparna.Idag sitter jag däremot på samma position som jag har gjort hela morgonen. Jag vågar varken röra på mig, titta ut eller tala. Jag har inte längre ett leende på läpparna utan tårar i ögonen som rinner ständigt av den enorma rädslan för mitt och min familjs liv. Jag känner mig varken trygg eller glad. Jag är helt enkelt i chock, säger Claudia.”

Till skillnad från många länder i världen leds Syrien av en diktator vid namnet, Bashar al-Assad. Detta har pågått ända sedan år 2000 då al-Assad efterträdde sin far, Hafez al-Assad.Bashar växte upp med sin syster Busra och sina två bröder Basil och Maher. I och med att deras far, Hafez var landets president vid den tiden så lärde sig syskonen mycket om politik. Detta var något som Bashars tre syskon tyckte var intressant. Bashar föredrog inte politik då han hade ett stort intresse för medicin. Han var en duktig elev och tog läkarexamen med tiden. Efter att ha jobbat i Syriens bästa sjukhus i en stad som kallas för Damaskus så flyttade Bashar till Storbritannien och jobbade i ett känt sjukhus i London. Under denna tid hade Bashars far bestämt sig för att Basil skulle bli Syriens framtida president. Detta hände aldrig eftersom att Basil omkom i en bilolycka år 1994. Tragedin ledde till att Bashar flyttade tillbaka till sin familj. Fyra år senare dog landets president, Hafez al- Assad. År 2000 valdes Bashar till ledare i militären. Några månader senare valdes han till president utan att folket fick rösta[1].

En historisk orsak till konflikten som pågår idag är helt enkelt att Bashar al-Assad blev landets president som ett direkt arv efter sin far och utan något riktigt val. Detta på grund av att han dels har negativ inflytande i landet men också för att han vägrar att få landet att bli demokratiskt. I många år har Syrien präglats av missnöje och oro i och med att al-Assad mer eller mindre ha tagit landets minoritets parti vad gäller jobb, framtid osv. Ungefär tio procent av landets invånare är Assyrier, Armenier, Kurder. Det är dessa små grupper som är minoritet i Syrien [2]. Detta har därför medfört konsekvenser då majoriteten av landet vill ha samma rättigheter. Nittio procent av befolkningen består av Araber som kämpar för jämställdhet. Dock har ingen tagit hänsyn till deras önskan vilket i sin tur har lett till att människor bland annat mördar men också, bombar och förgör platser runt om i landet. Enligt en säker källa är en orsak till denna konflikt, ekonomiska kriser i landet. Det sägs vara stor delav landets befolkning som behöver flera jobb för att kunna försörja sina familjer då lönerna är väldigt låga[3].

En stor politisk orsak till konflikten är att befolkningen inte har någon talan när det kommer till presidentens beslut. Hårda straff tas vid om någon går emot al-Assads vilja. Det allra värsta kan vara att man hamnar i ett Syriskt fängelse där man bland annat torteras. Personer som hamnar i sådana situationer har en ytterst liten chans att träffa sina familjer igen[4]. Till skillnad från Syriens grannländer får även kvinnor lära sig att läsa och skriva. Kvinnor får studera på samma sätt som män vilket gör att folkets kunskap växer. En underlig punkt är att konflikten inte sker på grund av alla etniska bakgrunder eller av religiösa anledningar. Det är nämligen så att de kommer överens och är vana vid att leva med varandra[5].

Situationen i Syrien ser förskräckligt dålig ut idag. För att förbättra tillståndet behöver de hjälp utifrån. Till en början krävs det att mjukt träda in i landet och rädda så många liv som möjligt. Därefter krävs det att försöka underlätta införandet av demokrati genom att lyssna och stödja majoriteten. Man måste börja samarbeta och förstå att alla är lika mycket värda oavsett hur ekonomin ser ut. Ingen ska behöva hamna i fängelse på grund av sin tro eller sina åsikter, inte heller torteras för något man själv anser vara rätt. Folk ska få vara med och bestämma. De som väljer att kämpa för en bättre framtid ska få en chans, de som inte har hopp idag ska ha rätt till det imorgon. Vi måste med andra ord börja ändra vårt psyke. Vi måste se positivt in i framtiden. Strider medför allt för många konsekvenser då oskyldigas livt.ex hänger på lösa trådar. Folk ska inte behöva vara rädda för sina livdå de äter middag i köket av att en bomb kastas mot dem. Istället ska vi alla få vara med och påverka, vart vi än bor och vad vi än tror på.  Att styras av en demokrati är definitivt en bra start.

-Klockan är strax innan sju och jag befinner mig i Syrien, i en stad som kallas för Halab, Alleppo. Det råder oroligheter runt om i landet och jag befinner mig just nu i den syriska ambassaden. Mitt hjärta bultar av nervositet samtidigt som jag försöker fotografera folkmassan utanför byggnaden. Utanför står det tusentals oskyldiga familjer i väntan på en bättre framtid och en andra chans. Precis när himmeln börjar mörkna, stiger en familj in genom en röd dörr. De ser oerhört utmattade och hungriga ut. Jag bestämmer mig för att gå fram och erbjuda dem lite tilltugg. Jag bemöts med svaga leenden och skakiga händer. I samma ögonblick som jag vänder mig om, känner jag en liten knackpå ryggen. Där står en ung kvinna. Hon tackar för maten och går sedan vidare med att presentera sig själv och sin familj. Jag har inga problem med att förstå vad hon säger eftersom hon talar engelska. Hon heter ClaudiaShammo och kommer från en liten by i närheten. Jag upptäcker att hon har ett vackert smycke runt halsen då hon snabbt påpekar att det var ett kors som hon ärvt av sin mormor. Efter en stund bestämmer jag mig för att fråga Claudia om jag får intervjua henne. Hon tänker tyst för sig själv och efter någon minut tackar hon, ja. Det är uppenbart att Claudia är en självsäker ung kvinna med egna tankar kring tragedin som pågår idag.

Claudia börjar med att berätta att hon precis flytt från sitt hem tillsammans med sin familj. Hon drar ett djupt andetag och berättar att det var det svåraste hon någonsin gjort. Trots att det är högljutt, fortsätter jag att lyssna och jag hör hennes ord väldigt tydligt. Jag börjar med att fråga Claudia vad hon tror att orsaken till konflikten är och hon svarar med en bekymrad röst – detta har pågått väldigt länge. Dock upptäcker världen inte det förrän idag. Jag upplever att situationen har nått en gräns där varken presidenten eller någon annan kan påverka. Vi behöver hjälp utifrån. Längre än så här ska det inte behöva gå. Det är inte förrän nu jag upptäcker vad människan är kapabel till att göra. Människan har en ond sida bakom den goda. Förr nöjde vi oss med bröd, vi nöjde oss med vår familj och kärlek. Idag strävar vi endast efter makt. Se vart detta för oss. Vi dödar varandra, vi respekterar inte varandra, vi är helt enkelt själviska.Det största problemet till dagens händelse är att folk inte accepterar våran levnadsstil. I och med att majoriteten har mer kunskap idag jämfört med förr, har det lett till att vi vill ha mer och bättre.

Jag tittar snabbt omkring mig och märker att en man i militärdräkt tittar åt mitt håll. Han börjar sedanatt gå sakta emot oss. Mannen i militärdräkten ser på oss med en orolig blick och säger sedan. –Ursäkta om jag stör. Mitt namn är Sam Walden och jag är en soldat skickad från England. Det är så att jag råkade höra er diskussion angående dagens situation och jag håller tyvärr inte med dessa synpunkter.

Claudia och jag tittade på varandra stirrigt men valde att inte avbryta. Jag frågade istället om jag fick lov att fortsätta denna intervju genom att fråga honom vad han tyckte om läget i Syrien och varför han valde att ställa upp med att komma ända till Syrien. Samsvarade, ja med en bestämd röst. Sammenar att Claudia ser läget ifrån ett realistiskt perspektiv medan han har andra teorier angående detta.

-Jag tror att konflikten i Syrien handlar om att folket kräver rättvisa. Alla ska ha samma chans att uppnå sina drömmar. Den syriska befolkningen visar detta genom att demonstrera och bli våldsamma. Även om det är fel att riskera liv, tycks det inte ske någon förändring genom att bara diskutera. Det ska inte spela någon roll hur rik eller fattig man är. Inte heller vad man tror på. Det handlar definitivt inte om makt i mina ögon, utan jämlikhet. Det är därför som tusentals familjer står ute på gatorna med affischer, inte för att de är rädda utan för att de vill se en förändring i samhället.

Jag log lite smått mot honom och frågade därefter varför han valt att åka hit. Samställde sig upp och besvarade frågan med självsäkerhet. – anledningen till att jag valt att åka hit idag är eftersom att jag har en skyldighet mot dessa människor. De kämpar för en bättre framtid, en framtid där folk kan tycka och tänka som de vill. En framtid där alla ska få välja sin egna tro och studera till det de vill. De strävar efter att få leva som de själva vill leva utan att bli straffade för det. Inget är rätt eller fel, man ska få ha egna värderingar om livet. Det är detta som jag är här för, jag vill hjälpa dem att nå sitt mål. Tillsammans är vi starka. Vi kan lägga ifrån oss den blodiga historian för gott genom att samarbeta istället för att strida. Genom att utvecklas istället för att fastna vid gamla traditioner. På så rätt kommer vi att utvecklas och därmed att hitta nya lösningar till alla problem.

Klockan blev tio och det var dags att åka till hotellet. Medan jag ringde efter en taxi, tackade jag Sam Walden och Claudia Shammo väldigt mycket. Vi önskade varandra lycka till i framtiden och sedan sa vi adjö. Ungefär tjugo minuter senare var min taxi på plats. Bilresan varade endast i tio minuter och jag var redo att somna på plats. I samma ögonblick som jag öppnardörren till ”Hotel Starr”, hör jag en man tala om konflikterna. Jag närmade mig rösten och där stod två män som arbetade i personalen. Den ena lämnade platsen när jag steg in medan den andre hjälpte mig. Trots min trötthet var jag väldigt nyfiken på vad han tyckte om konflikterna idag. Jag frågade därför om han kunde ställa upp att besvara frågan. Med en mörk röst, självsäkerhet svarade han, ja. Mannen talade väldigt otydligt men jag koncentrerade mig extra så att jag inte skulle missa en detalj. Han började med att presentera sig själv och gick sedan vidare till att besvara mina frågor.

-jag tror att den främsta orsaken till denna konflikt handlar om att folk vill förändra dagens samhälle. Om du frågar folk utifrån vad de ser när du talar om en svensk, svarar de flesta neutralitet. Detta på grund av dess historia. Om du däremot frågar vad de ser när du talar om en arab, svarar de med största sannolikhet: terrorism. Det är dels för propagandan men också för att världen inte tror på att vi kan förändras. Jag tror att det är så för att vi håller oss till traditioner väldigt ofta även om det kan vara fel vid många fall. Det är detta som folket vill ändra på idag. Folket har tröttnat på att ledas av en diktator.Problemet är att det kommer väldigt plötsligt som en ”bomb”. Enligt mig så tycker jag att vi bör förändra samhället små steg i taget. Vi måste gemensamt bygga upp samhället. På så vis tar vi hänsyn till landets historia vilket är riktigt viktigt. Om vi hade valt att demonstrera om en mindre händelse hade vi klarat av det och så hade det fortsatt. Inga liv skulle ha tagits och alla skulle i sinom tid försöka att bli nöjda med deras levnadsstil.

Han tittade nöjt på mig och log sedan stort. Jag tackade och gick sedan upp till mitt rum för att sova. När jag lade mig ner tänkte jag till en början tillbaka på vad Claudia hade att berätta. Hon verkade inte avsky sin president på samma sätt som Samuel. Det hon avskydde var att hon numera levde i rädsla. Det var då det slog mig. Claudia tillhörde minoriteten. Detta mindes jag eftersom att hon bar ett kors runt halsen. Det hela kändes plötsligt helt klart för mig och jag funderade vidare på vad för perspektiv Claudia, Sam och Samuel såg händelsen ifrån. Jag minns att när Claudia besvarade mina frågor så var hon väldigt verklighetssinnad. Hon pratade om att människan hade en god och en ond sida. Detta kan man relatera till mindre saker som ex. mobbing, våld, kriminalitet osv.(ont), medan ex. vänskap, kärlek, äventyr osv.(gott). I och med att hon pratade om människan i centrum, om att det är vi som startar krig men det är även vi som avslutar krig så tror jag att hon talade från ett realistiskt perspektiv.

Till skillnad från Claudia så minns jag att Sam var väldigt säker på att orsaken till konflikten handlade om orättvisa och ojämlikhet. Sam berättade att han tyckte att alla människor ska få tycka precis som de vill. De ska få tro på vad de vill och ha egna värderingar om allt. Han lyfte upp de mänskliga rättigheterna och att alla ska ha chans till att uppnå sina drömmar vilket fick mig att inse att han talade från ett liberalist perspektiv.

Sist minns jag att Samuel också såg händelsen från andra glasögon. Samuel tänkte mycket på traditioner och landets historia när han besvarade mina frågor. Samuel var väldigt tydlig med att han tyckte att förändringar ska va tillåtet men de skall ske väldigt långsamt så att alla kan vänja sig. Han berättade att man verkligen måste tänka efter varje beslut man tar. Idag kanske något verkar bra men i framtiden kommer det kanske konsekvenser menar han. Just eftersom att han var en man som ville ta det långsamt framåt och för att han tänkte på traditioner så insåg jag att han talade från ett konservatistiskt perspektiv.

Detta har varit en läskig och underbar upplevelse. Under resan har jag lärt mig att se på saker från olika vinklar. President Bashar al-Assad bör enligt mig inte längre styra i landet. Som president har man ansvar för folket. Många har dött, majoriteten fortsätter att kämpa för demokrati. För att lyckas bör minoriteten, (Assyrier, Kurder och Armenier) kämpa sida i sida med de övriga. Det är då de kan vinna och det är då människor får en ny start.

Dagen efter vaknade jag av höga ljud i hotellet. Jag gick ned för att ta reda på vad det handlade om. Där stod en man med en finsk flagga på tröjan och uppmanade folk att lämna landet omedelbart. Han menar att situationen har blivit värre och att det kommer att fortsätta. Med en rädsla i rösten sade han tillslut, ”den finska ambassaden har redan åkt. Det är dags för oss också”[6]. Jag sprang upp till hotellet, packade ihop mina saker och åkte mot flygplatsen. Medan jag satt i bilen bestämde jag mig för att ringa min syster i Sverige. Hon talade om för mig att enligt flera källor så sägs det att det är förbjudet att åka till Syrien och att jag skulle åka hem så fort som möjligt. Jag tog det första flyget och försökte sedan slappna av. Bredvid mig satt en journalist från Finland. Vi började prata om konflikten och hon berättade att  situationen är så hemsk att de har börjat arrestera utlänningar som fotograferar, umgås med västlänningar eller de som befinner sig i närheten av militära områden[7].

Efter några timmar i flyget så var jag äntligen tillbaka i Sverige. Jag kunde inte sluta tänka på att vi har tur. Det skulle lika gärna kunna vara vi som gick igenom konflikterna. Förr i tiden var vi inte bättre än Syrien. Vi stred för vår överlevnad och rättigheter, vi lämnade landet för hopp om en bättre framtid. Vi har helt enkelt haft tur i att samarbeta och ta oss igenom den perioden. Det gäller att lyssna på varandra, att förstå varandra och definitivt att vilja kämpa för en bättre framtid.

Dagen därpå åkte jag till en vän och berättade om upplevelsen. Hon visade mig nyheter skrivet av DN. När jag läste igenom dagens nyheter stod det att tusentals människor hade flytt från landet. De som inte klarat sig togs till fängelset där de torterades. Syrien har nästan inget hopp kvar. Barn har tagits ifrån sina familjer och blivit utslängda, hundratals lik har hittats. Det förvärras bara och om Syrien ska ha en chans måste något göras väldigt snart[8].

Min vän och jag bestämde oss att ta en fika på stan, i ett ställe som kallas för ”Valencia”. När vi satt där fortsatte jag att berätta om läget i Syrien. Plötsligt hörde jag en skottlossning vilket ledde till att jag trodde att jag var tillbaka i Aleppo. Helt spänd i kroppen hoppade jag till. Jag vände mig sakta åt höger och där låg en man helt blodig och medvetslös. Ett rån har skett i lilla Södertälje[9]. Jag kunde inte tro mina ögon. Efter en timmas väntan tog jag mig hem och umgicks med min familj. Vi kom fram till att det inte finns en enda säker plats i världen. En plats som man tror är tryggt kan visa sig bli en människas mardröm.

Inbördeskriget i Angola R.R

Ett organiserat motstånd inleddes under mitten av 1900-talet utav rivaliserande befrielserörelser i den portugisiska kolonin Angola mot det koloniala förtrycket i landet och när vägarna för självständighet öppnades bröt inbördeskriget ut.

Inbördeskriget i Angola startade när landet blev självständigt 1975 mellan den socialistiska

gruppen MPLA, motståndsrörelsen UNITA och de inblandade länderna Kuba, Sydafrika och USA och kriget pågick i 27 år.^[1]

Politiska orsaker till att konflikten bröt ut började under mitten av 1900-talet när det politiska motståndet ökade mot kolonialmakten genom att utbildade afrikaner och mestiser kom i kontakt med marxism och anti-imperialism. Innan hade endast enskilda folkgrupper försökt föra motstånd mot den portugisiska kolonialmakten utan resultat men dem utbildade afrikanerna och mestiserna ville kämpa för alla folkgrupper i landet och bildade då den socialistiska gruppen MPLA, folkrörelsen för Angolas befrielse.^[2]

När försöket att skapa ett motstånd med människor från olika folkgrupper misslyckades så

skapades ett flertal nya motståndsrörelser som FNLA, FLEC och UNITA med grundare som tidigare var medlemmar i den socialistiska gruppen MPLA. Mellan dem nya motståndsrörelserna skapades rivalitet och strider dem emellan startades och grupperna började söka politiskt stöd från andra länder för att på så vis kunna kämpa mot makten i landet.^[3]

Landet som vid den tiden tillhörde det fascistiskt styrda Portugal och när Portugal vägrade fredlig avkolonisering började motståndsrörelserna kampen om självständighet och inte förrän det fascistiska styret föll drog sig Portugal ur striderna i landet och motståndargrupper började återigen kämpa om maktplatsen. Ett år efter att det fascistiska styret föll så övertog den socialistiska gruppen MPLA makten och landet utropades till Peoples Republic of Angola.^[4]

Landets nuvarande situation

Inte mycket har hänt i landet sedan fredsavtalet skrevs på under 2002 som ledde till att inbördeskriget upphörde men alla konflikter är inte över än. Inbördeskrigets segrare, MPLA, folkrörelsen för Angolas befrielse och krigets förlorare UNITA, nationella förbundet för Angolas totala befrielse, är fortfarande inte överens. Huvudorsaken till dem fortsatta konflikterna är MPLA:s sätt att styra landet. UNITA menar på att MPLA håller på med maktfullkomlighet och

att det sviker kampen om fattigdom och korruption. Presidenten och hans regering hemlighåller nästan all ekonomisk politik och statens inkomster visas inte i budgeten då de tas om hand av landets ledning och militär. Det har lett till att ett folkligt missnöje gror kring de sociala klyftorna, korruptionen och förtrycket av medborgerliga fri- och rättigheter. Men på grund utav president José Eduardo dos Santos totala kontroll och att UNITA är splittrat och kraftlöst så kan inget göras för att minska det folkliga missnöjet som växer.^[5]

I November 2006 protesterar demonstranter mot korruptionen i landet och att regeringen förskingrar miljarder dollar och att dem göms undan i Frankrike vilket ledde till att över hundra personer greps av polisen. I början på 2007 så bryter MPLA kontakten med IMF, den internationella valutafonden, som flera år tillbaka har haft förhandlingar om lån och bistånd med landet då dem menade på att man inte längre behöver hjälpen. Detta skedde i samband med att IMF anklagade dem för statskorruption och att enorma summor har försvunnit utan förklaring.^[6]

Konsekvenser och åtgärder av inbördeskriget

Inbördeskriget i Angola ledde till att ungefär 4,5 miljoner människor flydde landet och omkring

1,5 miljoner människor dog på grund utav svält, undernäring och dålig sjukvård.^[7] Sjukvården precis som infrastrukturen i landet drabbades hårt av inbördeskriget på grund utav att byggnader förstördes därav en stor andel av landets sjukhus och många vägar och broar blev oåtkomliga och svåra att passera.^[8] Men även utbildningsväsendet i landet drabbades hårt av kriget,

ungefär 4 utav 5 skolbyggnader har övergetts eller förstörts under det utdragna kriget och

bristen på utbildade lärare är stor. För att komma tillbaka till hur situationen var förut har

man gjort ambitiösa satsningar på att man ska få kostnadsfri utbildning och 2006 inleddes

stora byggnationer av undervisningslokaler.^[9]  Men ungefär en halv miljon barn mellan

10-14 år är barnarbetare för att familjerna ska kunna få in så mycket pengar som möjligt då ekonomin i dem flesta hushåll är dålig. Barnen sätt därför inte i skolan även fast det borde. Eftersom att utbildningsnivån i landet har minskat och lett till en bristande yrkeserfarenhet har det lett till att bland annat inom oljesektorn, som är landets största inkomstkälla, så är den största delen av arbetskraften kinesisk, endast några få procent får arbete genom oljeindustrin och det har därigenom lett till att nästan all befolkning i landet, både i städerna och på landsbygden, så arbetar dem flesta inom den svarta sektorn.^[10]

Jag anser att landet först och främst bör fokusera på att utbilda sin egen befolkning då det inte är ett bra omdöme för landet när nästan all befolkning jobbar inom den svarta sektorn för att arbetskraften i landet kommer utifrån. Man bör först och främst utbilda lärare så att vuxna ska få utbildning och kunna jobba och försörja sina familjer så att barnen inte ska behöva jobba utan kunna gå i skolan istället. Skulle barnen gå i skolan så skulle det bli utbildade från början vilket även leder till att yrkeserfarenheten skulle stiga om ett antal år då barnen som då har vuxit upp kan gå ut på arbetsmarknaden och skapa sig en yrkeserfarenhet och man sedan kan använda sin egen befolkning som arbetskraft istället för att ta in människor från andra länder.

Tre intervjuer med tre företrädare

Jag har i veckan intervjuat tre experter på konflikten i Angola. Per Persson, Lars Larsson och Anders Andersson. Den första personen vid namn Per Persson ser konflikten ur ett liberalt perspektiv och menar på att konflikten bröt ut på grund utav att det inte fanns mycket till demokrati i landet eftersom att Portugal hade den mesta övertaget och landets motståndsrörelser hade inte något att säga till om. Det var därför tvungna till att föra motstånd mot den portugisiska kolonialmakten och liberalisten menar på att demokrati är det bästa eftersom att alla får komma till tals och yttra sina åsikter och det har inte fungerat i landet och konflikten bröt därför ut.

Liberalisten Per menar också på att kriget beror på missförstånd som i detta fall handlar om missförstånden mellan motståndsrörelserna MPLA, folkrörelsen för Angolas befrielse och UNITA, nationella förbundet för Angolas totala befrielse. Per menar också på att konflikten bröt ut på grund utav att det inte fanns några samarbeten som fungerade och Per anser att samarbeten är ytterst viktiga.

Realisten Lars Larsson som jag intervjuade menade istället på att inbördeskriget bröt ut på

grund utav att Angola som stat i Afrika ville försvara sig som stat genom att kämpa för självständigheten så att inget kunde hota Angolas överlevnad och de nationella intressena i landet.

Lars anser att det är en självklarhet att de olika motståndsgrupperna agerade på detta sätt eftersom att de alla vill sitt lands bästa och det var därför inbördeskriget bröt ut, varje grupp ansåg att de ville de bästa och hade de bästa lösningarna. Lars säger också att motståndsrörelserna var tvungna att agera själva eftersom bland annat FN inte kan agera vid dessa händelser då han menar på att de endast är statister i de verkliga maktspelen.

Konstruktivisten Anders menar istället på att de olika motståndsrörelserna i konflikten har varit viktiga under kampen mot en ny makthavare då konstruktivismen betonar olika identiteter.

Diskussion kring konflikten

Jag anser att José Eduardo dos Santos och hans regerande MPLA bör se mer till folket då befolkningen i landet är hårt utsatt av både svält och dålig ekonomi och presidenten verkar endast bry sig om sin krets och pengar. Vilket man kan se i att landets största inkomstkälla som svarar för nästan all av landets inkomst går till allt förutom till den angolanska befolkningen som har de största behoven av dem och att han hemlighåller ekonomin och att presidenten och hans MPLA flera gånger har blivit anklagade för att ha förskingrat pengar. Man anställer arbetskraft utifrån och låter sin egen befolkning arbeta svart för att kunna överleva vilket enligt mig även det visar på att han inte bryr sig om befolkningen och deras behov.

Jag kan också tycka att större delen av den angolanska befolkningen bör ha jobb, då både infrastruktur och dem flesta byggnationer i landet förstördes under det nästan 30-åriga kriget.

Det finns mycket arbeten i landet och mycket kvar att återställa som har blivit förstört och även om befolkningen saknar yrkeserfarenhet så bör det finnas något som dem flesta kan göra.

Visst kan man se på saken som att dem inblandade som förstörde allt bör bygga upp det igen

men det skulle aldrig ske, däremot bör man inte ta in arbetskraft från andra länder när ens egen befolkning inte har råd att försörja sig och då kan jag tycka att det är en självklarhet att dem i första hand ska få chansen till arbete för visar presidenten att han bryr sig om befolkningen kommer han skapa förtroende.

Källhänvisning & Källhänvisning

Landguiden

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Ekonomi

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Befolkning-Sprak

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Utbildning

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Arbetsmarknad

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Aktuell-Politik

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Aktuell-Politik/Kalendarium

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Modern-Historia

Tibet M.F

”- Jag förstod att det Tibet som jag kände till aldrig skulle bli detsamma igen.”

”År 1951, det var då allt hände. Jag var 14 år. Ung men ändå tillräckligt gammal för att förstå vad det var som hände då Kinas så kallade ”befrielsearmé” trängde sig in i vårt fina och fridfulla land i ett försök om att anfalla och ta över Tibet, mitt hemland. Jag var 14 år och fick bevittna mitt land försöka stå emot stormaktens slag, jag bevittnade då mitt land togs över och anpassade sig för de nya lagarna som infördes utav Kina. Tibet, mitt kära hemland var inte säkert längre. Jag var rädd, döda kroppar som sträckte sig längs hela gator, blod, skottlossningar som väckte en mitt i natten, rädslan. Men det som jag aldrig kommer att glömma är den där dagen då min mors skrik dånade i hela vårt hus strax innan hennes tunga kropp sjunkit ner till golvet i köket då hon fallit ihop i gråten som aldrig riktigt skulle ta slut. Soldaterna som kommit med beskedet om att min far stupat då han försökt stå emot Kinas anfall likt resten av hans trupp lämnade oss kort efter att de givit min mor beskedet. Mitt land var osäkert nu, min far var död och min mor var instabil, mina bröder för små för att förstå och jag, jag förstod att det Tibet som jag kände till aldrig skulle bli detsamma igen.” Säger Akasha.

Inget stöd ifrån FN och inte heller mycket till militärt motstånd ifrån landets sida. Det blev därför inte lätt att stå emot när stormakten Kina skickade en utav sina största militära styrka, ”folkets befrielsearmé”, för att anfalla Tibet år 1951. 40 000 kinesiska soldater trängde sig in i landet för att ta över medan Tibet endast hade ca 8000 tränade soldater att slå tillbaka med vilket slutade med att Kina lätt kunde vinna slaget och därmed också ta över. Kina ansåg inte att Tibet var ett självständigt land, utan menade att landet alltid varit en del utav Kina och alltså alltid tillhört dem, trots att andra länder erkänt att Tibet faktiskt är ett självständigt land. Kina menade också att Tibet aldrig har upprättat internationella relationer själva och därför kunde de inte kalla sig en självständig stat trots att de uppfyllde alla kraven för att vara en självständig stat. År 1959 så hade tibetanerna äntligen fått nog och bestämde sig för att starta ett uppror. Det blev en våldsam strid som tog slut då ”folkets befrielsearmé” slog tillbaka och på ett brutalt och våldsamt sätt slog ner upproret och dödade närmare 87 000 tibetaner. Många dog då ”folkets befrielsearmé” stod emot och slog tillbaka men ytterligare tusentals tibetaner dog i sitt försök att skydda Dalai Lama när det samlats runt palatset där han bodde, Dalai Lama som var deras andliga ledare hade flytt för att överleva då den kinesiska armén beslutat att döda honom. Upproret som tibetanerna hållit i och som misslyckats kunde ju inte ha sluppit undan helt ostraffat, därför blev både kulturen och förtrycket mot tibetanerna hårdare och striktare. Det var nu som Kina förbjöd tibetanerna för att få utöva deras religion, buddhismen. Alla Tibets nunnor och munkar som utövade buddhism var helt borta 10 år senare, de hade antingen fängslats, flytt eller avrättas och utav de alla 6 000 klostren som fanns innan Kinas invasion så var det år 1979 endast 13 tycken som inte hade plundrats vid det laget. Som om det inte var nog, alla religiösa skulpturer blev dessutom fraktade till Kina för att slutligen smältas ner, Religionen och de mänskliga rättigheterna var vid den här tiden grovt förtryckta i hela Tibet. Eftersom att detta är en aktuell konflikt som sker än idag så vet vi att buddhismen faktiskt får utövas nu i Tibet igen, dock inom vissa gränser. Klostren har fått byggas om på nytt igen men många anser att detta endast sker på grund utav att Kina vill visa sig så goda som möjligt och att få klostren uppbyggda på nytt bara gjorts för synens skull. I detta ser vi stora politiska följder och speciellt i och med att landet blivit så kontrollerat i och med att människorna knappt har någon talan om hur deras land ska styras och ännu mindre om de nya reglerna som införts. Själva folket i Tibet är också kontrollerat och väldigt förtryckt då religionen begränsats och bara får utövas på vissa villkor, på Kinas villkor. De hårda straffen som införts är också något som visar starkt på förtryck i landet bland folket, då de fängslats, behövt fly och till och med i vissa fall dödats. Jag skulle däremot inte säga att konflikten sker på grund utav etnisk bakgrund då Kina inte verkar ha något emot just Tibet som land eller tibetanerna som folk, däremot så förtrycker de ju religionen som då är buddhism.

Konflikten pågår än idag och har inte fått något slut än. Tibetanerna måste anpassa sig efter det som Kina bestämmer och folket är grovt förtryckt. Hela landet ligger i händerna på Kina och i och med att landet är så pass litet så finns det ingen chans för att de ska kunna ta tillbaka makten, deras militära styrka är endast en liten smula jämfört med vad Kinas är och minsta lilla försök till anfall skulle endast leda till stora dödsfall och säkerligen hårdare straff för Tibet. Våld skulle endast föda mer våld. Därför anser jag att det bästa för Tibet vore att få hjälp utifrån och från andra länder. Så ett samarbeta med andra länder skulle bara ge positiva effekter tror jag, flera liv skulle kunna räddas om man lyckas gå in vänligt i landet på ett mjukt och försiktigt sätt. Det viktigaste att ändra är att folket ska få tillbaka sin demokrati, de ska kunna föra fram sina åsikter utan att behöva fängslas eller dödas och de ska definitivt kunna utföra sin religion så som de tidigare kunnat göra utan att få några som helst följder utav det. Hur ska ett folk kunna känna sig trygga och fria om de inte ens kan uttrycka sina åsikter utan att det får någon slags följd? De mänskliga rättigheterna måste höjas och lyftas fram, alla har rätt till att tycka till och att få stå för sina åsikter oavsett vem man är. Så den bästa möjliga start på att få Tibet till ett bra och säkert land är att få demokratin till folket och att få in de mänskliga rättigheterna på banan igen. När de mänskliga rättigheterna finns och syns på ett tydligt sätt i omgivningen så kommer folket att känna sig så pass mycket friare och definitivt tryggare. Folket i Tibet måste få känna att de har stödet utifrån och ifrån andra människor så att de märker att de får hjälp, de måste få se positiva handlingar och inte endast negativa. Det handlar om suveränitet, Tibet måste få känna att de faktiskt har rätt till att kontrollera sitt eget område och därefter också styra över sitt folk och landets invånare.

– Efter en lång flygresa följd utav en ganska så lång resa i en utav de tre jeeparna så har jag äntligen anlänt till hotellet som jag ska bo på i några dagar nu framöver. Hotellet ligger strax utanför Tibets huvudstad Lhasa och är väl bevakat utav militärer och liknande. Man märker att staden är orolig och att folket som vandrar runt på gatorna är väl medvetna om hur pass försiktiga de måste vara och så vandrar de osäkert fram genom staden. Jag tar fram min kamera och fotar min omgivning, jag får med militären, hotellet, jeeparna och en del utav befolkningen som traskar på gatorna med varor och annat vardagligt. Jag blir glatt bemött utav receptionisten då jag ska checka in och han ger mig en beskrivning om hur jag på lättast sätt ska kunna ta mina väskor upp till mitt hotellrum. Innan jag lämnar receptionen så frågar jag artigt om han har några åsikter om den pågående konflikten som försiggår i landet. Hans leende börjar avta och hans ansikte får med ens ett mer allvarligt utseende då han svarar mig att han inte har några kommentarer som han vill uttrycka sig i ”, läget ser ut som det gör nu och det är bara att acceptera helt enkelt. Mina åsikter kan inte ändra på något och inte heller dina, så vad du, jag eller vad någon annan tycker eller tänker tjänar ingenting till egentligen. Så varför anstränga sig?” förklarar han och vänder ner sitt huvud mot disken. Utan att ifrågasätta hans svar då han tydligt visat att detta inte var något som han ville uttala sig om så rör jag mig mot mitt rum för att lämna väskorna och kanske hitta någon människa som faktiskt vill berätta sin historia för mig. Väl i hissen så möts jag utav en äldre kvinna i en städuniform som ler mot mig. Hon frågar vad jag har för ärenden i landet. Jag svarar och förklarar att jag är här med jobb och att jag vill intervjua och få en större förståelse för landet och dess situation. Plötsligt så fattar hon min hand och säger ”Jag hörde dig borta vid receptionen och om du är intresserad så delar jag gärna med mig utav mina upplevelser ifrån när Kina stormade in i mitt kära Tibet.” Jag presenterade mig och hon likaså, hon presenterar sig så som Akasha Raschuta. Vi bestämmer ett möte nere i lobbyn ikväll innan våra vägar skiljs då jag nått min våning. Nöjd och nyfiken vandrar jag mot mitt hotellrum för att förbereda mig inför kvällens intervju med Akasha.

Klockan är 19:00 här i Tibet och jag sitter i lobbyn och väntar på att Akasha ska möta upp mig, precis som hon lovat. Jag antar att det är nu som hon slutar sitt skift här på hotellet som städare. Och punktlig är hon. Jag möter hennes varma bruna ögon på avstånd då hon lugnt traskar mot mig med ett simpelt leende som känns lite ansträngt. Efter att ha pratat med Akasha i nästan en hel timme så har jag fått reda på att hon är född i Tibet, 76 år,  hon är ogift, hennes föräldrar är också ifrån Tibet,  hon har en dotter som bor tillsammans med henne lite längre bort i en liten by, hon har jobbat på hotellet som städare i nästan 40 år nu. Dock kände jag att hon kanske var en aning för gammal för ett sådant kroppskrävande arbete. Men hur som helst så börjar jag att försiktigt ställa frågan, ”hur gammal var du när Kina anföll Tibet?”. Ansiktsuttrycket blev genast hårdare och hon suckar till, antagligen för de olika minnen som ploppat upp i hennes huvud då jag ställde frågan. ”Jag var 14 år” fortsatte hon till sist. ”Jag var 14 år. Allt var så annorlunda och eftersom att jag har varit med ända sedan det startade så har jag också fått uppleva hur allt har ändrats. Det är som två sidor, den bra sidan och den dåliga sidan. Ena sidan där allt bra fanns, tiden innan Kina stormade in. Den andra sidan där allt dåligt samlats, tiden efter Kinas anfall. Då mitt land blev osäker och människorna blev oroliga, då man kunde få se döden på gatan på vägen till skolan. Jag väcktes flera gånger mitt i nätterna utav en och annan skottlossning. I början var det hemskt, men efter några år så stängde man nästan av, det var liksom läskigt hur van man blev utav att omgivningen blivit så som den blivit. År 1951, det var då allt hände. Jag var 14 år. Ung men ändå tillräckligt gammal för att förstå vad det var som hände då Kinas så kallade ”befrielsearmé” trängde sig in i vårt fina och fridfulla land i ett försök om att anfalla och ta över Tibet, mitt hemland. Jag var 14 år och fick bevittna mitt land försöka stå emot stormaktens slag, jag bevittnade då mitt land togs över och anpassade sig för de nya lagarna som infördes utav Kina. Tibet, mitt kära hemland var inte säkert längre. Jag var rädd, döda kroppar som sträckte sig längs hela gator, blod, skottlossningar som väckte en mitt i natten, rädslan. Men det som jag aldrig kommer att glömma är den där dagen då min mors skrik dånade i hela vårt hus strax innan hennes tunga kropp sjunkit ner till golvet i köket då hon fallit ihop i gråten som aldrig riktigt skulle ta slut. Soldaterna som kommit med beskedet om att min far stupat då han försökt stå emot Kinas anfall likt resten av hans trupp lämnade oss kort efter att de givit min mor beskedet. Mitt land var osäkert nu, min far var död och min mor var instabil, mina bröder för små för att förstå och jag, jag förstod att det Tibet som jag kände till aldrig skulle bli detsamma igen. Det är läskigt hur mänskliga instinkter tar över, hur ond en människa faktiskt kan vara oavsett hur god människan varit innan. Människan är girig och kommer alltid att kräva mer, kräva bättre. Det kommer alltid att finnas något bättre än det man har och när människan kommer på det så skapas det kaos. Det är antagligen det som Kina upptäckt nu, att om man tar över ett land som Tibet, ett lite mindre land som inte har så stora militära styrkor så får man makt. Men Kina kommer inte att nöja sig med detta, de kommer att söka mer makt. Döda fler människor för att ta över fler områden och ta över mer marker för att de är just så själviska och giriga. Våld är inte svaret på vår fråga enligt mig. Det största skälet är nog maktobalansen som råder just nu. Och Kina känner att de vinner med hästlängder då det handlar om att de tagit ifrån Tibet både politisk makt och även militär makt. De har tagit makten ifrån folket.” Och så tystnar Akasha.

Hennes historia är sorglig men ändå intressant och jag får en känsla utav att hon själv ser på själva konflikten ur ett realistiskt perspektiv. Jag har tidigare läst om de tre teorierna och känner väl igen dem, och den här historien visar tydliga tecken på att kommer ifrån ett realistiskt synsätt. Jag tackar så mycket för att hon tagit sig tiden att berätta allt för mig, tar sedan en bild utav henne efter att ha frågat om lov. Hon ler mot mig och säger tack detsamma och reser sig långsamt ifrån fåtöljen som hon suttit i de närmaste timmarna och går sedan ut genom entrén för att ta sig hem till sin dotter. Halvvägs ute så vänder hon sig om och säger ”förresten, vill du ha fler personer att intervjua så vet jag en som säkert ställer upp. Min bror Tenzin, han är färdigutbildad militär och 12 år yngre än mig. Pensionerad nu såklart. Men du kan väl kolla upp honom om du vill höra lite mera? Du hittar honom oftast i biblioteket lite längre ner på gatan till höger, han brukar finnas där strax efter frukost tid.” Hon avslutar med ett leende och jag nickar till som tack. Därefter försvinner hon i mängden med människor på gatan.

Jag har en intervju nu till min story, men det här är så intressant, jag måste få veta mer! Kastar ett snabbt öga på klockan och ser att den redan hunnit bli 22:00. Det är sent, så jag bestämmer mig för att leta upp Tenzin imorgon för ytterligare en intervju och för att få höra hans historia och vad han anser om konflikten. Jag rör mig bort ifrån fåtöljen och in mot hissen som tar mig till min våning. Väl inne på rummet så tar jag en snabb dusch för att skölja av mig och skingra tankarna lite och därefter lägger jag mig i sängen och somnar nästan direkt då huvudet träffat kudden.

Nästa dag klockan 11:00. Har precis ätit klart min frukost och packat iordning min kamera och anteckningsblocket. Det är nu dags för att se mig omkring lite och för att leta upp Akashas bror, Tenzin. Längre ner på gatan till höger hade hon sagt, och precis lite längre ner till höger på gatan stod det lilla biblioteket, inte alls som biblioteken hemma i Sverige. Detta var litet, men charmigt. Hur ska jag hitta Tenzin i den här byggnaden? Jag ser två män sitta ganska avskilt ifrån varandra och bestämmer mig för att gå mot honom som ser ut att vara cirka 64 år gammal. Jag knackar honom försiktigt och frågar så vänligt jag kan vart jag kan finna en man vid namn Tenzin. Han ser på mig förvånat med samma djupa och snälla bruna ögon som Akasha hade och svarar lågt, ”ja det är jag, vad har du på hjärtat?” Jag förklarar vem jag är och att jag jobbar med en artikel och sedan förklarar jag hur jag blivit tipsad om just honom. Han ler och skakar sedan på huvudet. Tenzin fortsätter med att säga ”Åh Akasha, jag har inte träffat henne på jätte länge nu. Men jag berättar gärna om min historia för dig, slå dig ned snälla du.” Han är artig och det gillar jag. Jag slår mig ner mittemot honom och lutar mig framåt medan han öppnar munnen och börjar sin historia. ”Du kommer att märka att jag ser på den här ”konflikten” på ett helt annat sätt än vad Akasha gör, hon minns såklart mer än vad jag gör. Jag var bara 2 år när allting bröt ut men som militär så lärde jag mig att se på det hela på ett helt annat sätt. Jag ville gå i min fars fotspår och det var där allt började, kanske utav hämnd för att Kinas ”befrielsearmé” tog honom ifrån mig kanske för att jag bara ville tjäna mitt land och hjälpa de människor som stred för rättvisan. Jag vet faktiskt inte. Jag tror egentligen bara att den här konflikten beror på ett ända stort missförstånd. Vem kan vilja orsaka bara smärta och död helt från ingenstans? Nejnej, detta måste helt klart vara ett missförstånd. Det handlar om olika värden och även på bristen utav hjälp från FN. Vi behöver hjälp men ännu mer så behöver vi samarbete. Jag tror starkt på att om vi samarbetar så skulle det inte finnas någon som helst anledning till att kriga. Vi måste få igång frihandel som i sin tur kommer att leda till samarbete. Vi kommer inte kunna kriga om vi behöver varandra, det är min åsikt. Jag tror starkt på folkrätt alltså något som reglerar det förhållandet mellan stater. Sedan tror jag också starkt på diplomati då vi behöver ett smidigt tillvägagångssätt för att kunna lösa det här, Tibet och Kina emellan. Vi behöver en förändring, Kina stormar, Tibet svarar med blodig demonstration och som slutar i att ett flertal liv togs, överallt ser vi bara död och död och ännu mer död. Det krävs en förändring i hela landet, det krävs samarbete och jämlikhet, alla ska med och alla ska känna sig delaktiga oavsett vem man är och vart man kommer ifrån. Om Kina bara skulle vilja samarbeta så skulle vi kunna hjälpas åt med så mycket, vi skulle kunna utvecklas lika mycket som Kina och Tibet skulle kunna lära utav vad Kina har att lära oss, samma sak när det gäller vad Tibet kan lära Kina. Om vi kan lägga ner stridsyxan och starta ett samarbete så skulle vi succesivt märka skillnad och få känna fred. Vi måste lära oss av varandras olikheter och hitta det goda i det, inte det onda i att vi är olika. Dra nytta utav varandras olikheter och faktiskt ta lärdom utav det och då kommer samarbete att skapas och därefter fred.” Han tystnar och vrider huvudet lite snett och ler samma slags leende som Akasha gett mig, simpelt men ganska så ansträngt. Jag förstår att han har starka åsikter som han står väldigt fast vid och att han dessutom gett mig hela sitt svar som han hade att komma med. Nog var det skillnad jämfört med Akashas historia. Akasha la mycket vikt på maktobalansen medan Tenzin inriktade sig på samarbete. Jag log och tackade så hemskt mycket för att han velat dela med sig utav sitt synsätt på konflikten. Han bara log som svar och lutade huvudet nedåt för att fortsätta med boken som jag troligtvis avbrutit honom med. Jag tar snabbt en bild på honom då han ser så fridfull och smart ut när han sitter där i biblioteket, läsandes en gammal bok. Jag reste på mig tyst och försiktigt och tassade på lätta tår ut ifrån lokalen och lämnade Tenzin för att han skulle få återgå till sin bok ostörd. Väl ute kom på mig själv med tassandet och började små fnittra då jag säkert bara gjorde så för att det var ett bibliotek där tyst miljö uppskattas. Jag vände mig om och tog en bild på biblioteket som jag precis besökt och vandrade nöjd och lugnt nerför gatan åt det håll som jag kommit ifrån i riktning mot hotellet.

Jag var utmattad och törstig, så jag beställde ett glas lemonad och la mig sedan i hotellets lobby i första bästa soffa som jag kunde hitta. Bredvid mig låg en tidning som jag snappade åt mig och började bläddra lite i, mest reklam och sådant. Jag la ifrån mig tidningen och började tänka på Tenzins historia. Den handlade om samarbete och diplomati. Då slog det mig. Liberalism, Tenzin var en liberal. Han hade en liberalistisk syn på konflikten medan Akasha hade en Realistisk, det var så de skiljde sig ifrån varandra. Jag måste försöka hitta ännu en att intervjua och se vilket håll den intervjun lutar åt, har flera samma syn på historien? Jag visste däremot inte vart jag skulle leta. Jag måste ut och leta efter någon som kanske har andra åsikter. Jag hann dock inte långt förrän en lång och välklädd ung man kom fram till mig, han presenterade sig som Piscine Narkom och räckte fram en stadig hand. Förvånat så ställde jag mig upp och skakade hans hand i ett stadigt grepp. Han fortsatte med att fråga om det var jag som intervjuat en gammal dam här igår kväll om den pågående konflikten i Tibet. Jag nickade till svar och rätt vad det var så hade han satt sig ner mitt emot mig. Piscine var självsäker och framåt och jag kände på mig att den här intervjun skulle bli intressant. Jag öppnade intervjun med frågan ”Kan du berätta lite för mig om vad du anser om konflikten mellan Tibet och Kina?” Han bara log och svarade kort ”Det finns VI och sen finns det DOM.” Jag rynkade oförstående på ögonbrynen då han bara satte punkt där och svarade att jag inte riktigt förstod vad han menade. Då lutade han sig bakåt och fortsatte ”Vi har aldrig sett oss som en gemensam identitet så att säga, vi har inte gemensamma intressen och kan därför inte kallas oss ”EN.” Kina ser sitt folk som en enda stor enhet, alla där delar samma intressen, normer och ideal likaså Tibet. Skulle vi börja samarbeta och arbeta tillsammans som en enda stor enhet så skulle vi få samma slags intressen och då skulle mellanrummet mellan VI och ”DOM” inte längre existera, utan vi alla skulle bli ”VI.”  Ett stort värde skulle skapas, ett värde värt att kämpa för både för att behålla och dessutom förstärka. Banden skulle stärkas och vi skulle bli beroende av varandra. Varje individ uppfattar sig själv helt olikt någon annan, ingen har samma värde som denna individ anser sig själv ha, individen har en egen roll och precis så som varje individ skiljer sig ifrån varandra så skiljer sig befolkning ifrån varandra och därefter skiljer sig stater ifrån varandra. Vi alla lever i olika system där vi alla uppfattar oss själva olika, vi har egenintressen och i detta system så uppfattar vi oss själva so men slags deltagare. Det är dessa egenintressen som skapar konflikter och som skapar krig och mycket har att hänga på etnicitet. ”Vi och Dom.” En lösning skulle kunna vara att stärka minoritetens rättigheter så att alla kan se sig som lika delaktiga och lika viktiga och då kommer man även att behöva kompromissa och förhandla. När vi kompromissar så kommer skillnaden på ”Vi och Dom” att minskas så att vi kommer att sluta mer som en enhet och den egna befolkningens identitetsuppfattning kommer att ändras. Fred kan skapas när ”Vi och Dom” slutligen blir bara ”Vi”. Och det är allt jag har att säga om denna konflikt. Nu hade han lutat sig framåt med en intensiv blick, som om han ville att jag skulle antingen hålla med eller börja debattera emot. Jag log bara osäkert och berättade att hans synpunkter var minst sagt intressanta och att de varit till stor hjälp. Nöjd i blicken så reste han sig önskade mig lycka till med min artikel och lämnade mig för att ta hissen upp till våningen där hans rum troligtvis låg på. Jag följde honom omedvetet med blicken och såg hissen långsamt gå igen och hans ansikte försvann. Vid den här stunden så ville jag helst bara gå in på mitt rum och lägga mig i min säng och fundera på all ny information jag fått. Jag tog hissen till vänster om den som Piscine försvunnit i.

Min säng var sval och ganska hård, perfekt enligt mig. Jag tänkte på allt som Piscine sagt. Han hade en mer hård syn på konflikten än vad de andra två haft. Och än en gång slog det mig. ”Vi och Dom” – konstruktivism. Såklart! Att jag inte förstod det tidigare, han ansåg att det fanns ett ”Vi och Dom” och att befolkningen hade en egen identitetsuppfattning. Han tyckte att konflikten var uppdelat i två grupper, en grupp där tibetanerna kallade sig för ”Vi” och en grupp där Kina kallades för ”Dom” och tvärtom. Jag hade fått alla tre teorier i en enda artikel nu. Akasha Raschuta som var realist, Tenzin Raschuta som var liberalist och slutligen Piscine Narkom som var konstruktivist.

De tre intervjuerna har gett mig en bredare syn på det hela och alla tre hade olika perspektiv på det hela, men en sak är säkert, en förändring är vad som behöver ske. Jag måste ändå erkänna att den teori och historia som jag känner starkast för och tror mest på är Tenzin Raschutas, han tror på ett samarbete. Han tror att samarbeta länderna emellan skulle kunna skapa fred och för att samarbeta så skulle befolkningarna emellan behöva respektera varandra och acceptera varandra, de skulle börja förstå att de är i behov utav varandra. Organisationer och företag i landet skulle kunna skapa en efterfrågan i det främmande landet som också ger det främmande landet intresse i det andra landet och det i sin tur skulle leda till frihandel som därefter i sin tur leder till samarbete. Kina måste inse att samarbete med Tibet faktiskt skulle kunna göra nytta och bara de får möjligheten att få inse att Tibet har mycket positivt att ge så skulle Tibet i sin tur få möjligheten att inse att Kina har en hel del positivt att komma med också. Demokratin måste lyftas fram så att människorna får vara med och bestämma och det är viktigt för hela världsfreden. Om alla människor får tycka till och vara med och bestämma så kanske det i sin tur kommer leda till att landet kommer våga öppna upp sig inte bara för ett land utan också för omvärlden. Våld är inte lösningen på vår fråga, utan samarbete.

http://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationell-sakerhet/Det-internationella-systemet/
http://skolarbete.nu/skolarbeten/tibetkina/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet#Kinas_makt.C3.B6vertagande

Synen på Nordirlandskonflikten J.A

-       Utifrån olika teorier

 Sunday, Bloody Sunday

Vintern 1972 skulle visa sig vara den blodigaste dagen i Nordirlands moderna historia. Första offret av 14 var den sjuttonårige Jackie Duddy. Han hade, tillsammans med några andra ungdomar, börjat kasta sten på den brittiska polisen som svarade genom att skjuta med skarp ammunition. Orsaken till att polisen hade börjat skjuta var att deras högkvarter i London trodde att det var IRA, och inte ungdomar som deras brittiska trupper stod inför; öga mot öga.

Jackie var en utav de 5000 katoliker, tillhörande medborgarrättsrörelsen NICRA, som demonstrerade på gatorna i staden Londonderry, Nordirland. De demonstrerade för den katolska minoritetens rättigheter och några protestanter var med för att stötta dem. Vad som skulle hända härnäst var det ingen som visste, men det finns flera orsaker till varför det var så spänt mellan den brittiska polisen och demonstranterna söndagen den 30 januari 1972.

Det skulle komma att bli en långvarande konflikt. Konfliktens huvudaktörer består av Nordirlands katoliker som känner sig diskriminerade av majoriteten protestanter. En annan aktör är den Irländska republikanska armén (IRA) som främst består av irländska katoliker och bildades år 1919 för att med hjälp av våld strida mot protestanterna i norr. De ville också kämpa mot de regerande engelsmännen för ett förenat Irland då Nordirland tillhörde England som det gör än idag. En ytterligare huvudaktör är England och dess regering som har haft stort inflytande över Nordirland och styret där.

Konflikten har inte räknats som ett krig då dödstalet per år har varit mindre än 1000. Men många har dött, och IRA har genom åren utfört stora terrordåd som totalt dödat flera tusen civila och poliser på Nordirland, Irland samt Storbritannien. Men hur blev det såhär? Hur startade allt?

En uppdelad historia

Vi börjar med att gå långt bakåt i tiden, ända till slutet av 1500-talet då England koloniserade stora delar av Irland. Där var invånarna katoliker till skillnad från engelsmännen som var protestanter. Efter ett hårt motstånd från katolikernas sida i norr, tog England tillslut över hela ön. Många katolska familjer fick fly från sina hem, vilket är en utav orsakerna till varför det idag bara bor ca 35 % katoliker på Nordirland. Efter koloniariseringen började protestantiska familjer från Skottland, Wales och England flytta till den norra delen av dåvarande Irland. Katolikerna var inte så särskilt glada över de nyinflyttade som tog allt större plats. De olika traditionerna, kulturerna, språken och trosuppfattningarna gjorde att klyftan ökades rejält mellan de olika religionsgrupperna.

Strafflagar mot katoliker kom från London år 1690 för att stanna i nästan 100 år. Det gällde allt från att inte ha någon rösträtt och starta katolska skolor, till att varken få köpa eller hyra mark av protestanterna, samt att inte få arbeta på offentliga jobb. När lagarna sakta började försvinna blev Irland en union till Storbritannien vilket katolikerna inte alls gillade.

1921 delades ön upp i två delar då irländare hade tröttnat på det brittiska styret och därmed gjort en revolt några år tidigare, senare kallat Påskupproret, som man trodde skulle lyckas bra eftersom England hade sina tankar på annat håll (Första Världskriget). Efter några strider gav England upp, trots att de kunde vinna hur lätt som helst. Efter det blev Irland en självstyrd stat, men, protestanterna på nuvarande Nordirland ville fortsätta att tillhöra Storbritannien, vilket så blev. Nu var klyftan ännu större mellan de olika religionsutövarna då katolikerna blev så gott som instängda bland alla protestanter på Nordirland.

När Nordirland på 1920-talet fick ha sitt egna parlament utan större inflytande från britterna, bestod det huvudsakligen av protestanter. Den katolska minoriteten hade, eller snarare har genom alla år blivit diskriminerade på olika sätt. Bland annat har de haft svårare att få bostäder och jobb, medan de rika protestanterna alltid haft valsystemet på sin sida. Det började hettas till mellan grupperna och de hade paramilitärer som stred på båda sidorna. Konsekvenserna blev att fler och fler brittiska militärer fick gå in i den lilla provinsen för att hålla kontroll över de osäkra områdena. Efter flera århundraden av diskriminering på protestanternas sida, började allt fler katoliker att säga ifrån.

Det var i slutet av 1960-talet som konflikten mellan Nordirlands protestanter och katoliker kulminerade. Våldet och missnöjet bland katolikerna ökade och detta ledde till att de brittiska soldaterna inte längre kunde ha kontroll över det som skedde. Demonstrationen år 1972 i Londonderry var ett så kallat startskott för det blodbad som skulle visa sig de nästkommande 30 åren. Allt fler soldater fick bege sig till Nordirlands gränser och regeringen i Storbritannien bestämde att provinsen inte skulle få styra själva längre. Allt från bomber och beskjutningar till terrordåd utfördes av båda sidorna och allt fler civila fick sätta livet till. Tiden gick och allt fler katoliker ville stå vid IRA:s sida. Deras attacker expanderade till både Irland och storstäder som London i England.

Planer för åtgärder

Regeringen från London försökte flera gånger på 70, 80- och 90-talen att lösa konflikten, men förgäves. Istället bad man om hjälp från Irland i ett avtal som gick ut på att Irland fick vara med och påverka i frågor gällande Nordirland. De positiva konsekvenserna som uppstod var att länderna byggde upp ett starkt samarbete och Irland gick med på att Storbritannien skulle få ha kvar provinsen så länge som majoriteten på Nordirland ville det.

När man insåg att de beväpnade försöken att lösa konflikten inte fungerade, började man dra sig mot politiken istället. Moderaten Gerry Adams kom in som ny ledare i det nationalistiska, demokratiska partiet Sinn Fein (IRA:s politiska sida) och ville satsa mer på en politisk lösning än en militärisk. Hemliga samtal mellan statssekreterare från Nordirland och parlamentet i London inleddes på 90-talet. Man samtalade med IRA och försökte komma fram till en vapenvila. Samtidigt hade Sinn Fein en hemlig kontakt med premiärministern från Irland. Tillslut kom man fram till en vapenvila år 1994. Dock var misstänksamheten mellan den katolska och protestantiska sidan för stor för att det skulle bli en direkt fred. IRA behöll sina vapen även om de inte använde dem. Detta ledde till att England inte trodde på att IRA verkligen ville ha fred. Det dröjde inte länge förrän vapenvilan var över, 1997 fick man försöka sig på en ny fredsförhandling med vapenvila.

Men, 10 april 1998 händer det som ingen tidigare trott. Nordirlands katoliker och protestanter sätter sig sida vid sida i parlamentet och styr tillsammans efter att ett fredsavtal har skrivits på från båda parter. Storbritannien har gått med på att de får styra själva igen efter decennier av brittiskt styre. Ledarna från de stora protestantiska och katolska partierna fick 1998 års Nobels fredspris. Åtgärderna för att öka jämställdheterna i Nordirland hade börjat ta fart. Men, efter 30 år hade fler än 3500 fått sätta livet till.

Trots att IRA hade gått med på vapenvila så behöll dem sina vapen i alla fall minst 7 år till. Detta gillade inte Storbritannien och därför hände det ibland att de tog över styret på Nordirland. På 2000-talet blev IRA anklagade för bland annat spioneri i parlamentet vilket inte gynnade fredsförhandlingarna på något sätt. Men trots detta så blev läget allt bättre och bättre på den politiska sidan och rättigheterna blev allt jämnare och jämnare efter samarbetena mellan de olika religionsgrupperna.

En annan stor åtgärd är att DN skrev om Englands premiärminister David Cameron som bad om ursäkt i media den 15 juni 2010 för de brittiska poliser som sköt ihjäl de 14 demonstranterna. Det var Storbritanniens fel att oskyldiga dog under demonstrationen i Londonderry år 1972, vilket man inte velat erkänna sen tidigare. Ursäkten blev mer än väl godtagen och på Nordirland jublade man.  

Nuvarande situation

2005 lägger IRA tillslut ner sina vapen då stödet har minskats rejält från katolikernas sida. Dock startas nya rebellgrupper som RIRA (Real IRA) och CIRA (Continual IRA) som vill fortsätta IRA:s kamp med våld. De dödar flera tiotals människor och 2009 dödas två soldater, de första på 12 hela år.

På tidigare 2000-talet har läget mellan befolkningarna varit instabilt. Ungdomar har setts kasta stenar på katolska barn och föräldrar som gått till och från skolan. Följden har blivit att allt fler barn har blivit för rädda för att gå till skolan. Familjer blir även hotade av protestanters hemmagjorda bomber som kastas in i deras hem och de blir ofta diskriminerade på gatorna.

Men idag är konflikten så gott som upplöst. Även om det fortfarande uppkommer vissa tvister från rebellgrupper, så kan de flesta katoliker och protestanter leva i fred. De kan även sitta bredvid varandra vid makten på Nordirland. Dock finns det stora sår som aldrig kommer att helas, de civila människor som dog under 1969 -1998 skulle aldrig behövt dö och än idag är Nordirland fortfarande ett mycket segregerat samhälle. I vissa områden finns till och med murar som skiljer de olika grupperna åt, som i kalla krigets Berlin.  

Intervju om teorierna

Jag, Josefin Agnekrans har träffat tre historiker på ett Café på Södermalm i Stockholm. Måns Ivarsson är expert i liberalism, Johanna Carlsson är en konstruktivistisk historiker och Viktor Ström är specialist på ämnet realism. Dessa har jag intervjuat med frågor om hur dem ser på Nordirlandskonflikten utifrån deras områden.

Vi dricker några koppar kaffe och samtalar om dagens kalla väder. Det går 10 minuter och jag börjar känna mig redo för att försöka förstå mig på de tre olika experternas perspektiv om hur Nordirlandskonflikten ser ut i deras ögon.

Måns, hur ser du på konfliktens utbrott utifrån ett liberalistiskt perspektiv?

     – Först och främst måste man veta hur en liberal tänker. Liberaler står för demokrati och att alla ska ha samma rättigheter. Redan här kan man ju se att det spricker i Nordirlandskonflikten då katolikerna hela tiden blivit diskriminerade av både protestanter och lagar genom de senaste, ca 500 åren. Demokratin råder inte i detta fall då protestanter hade mer makt än katoliker i t.ex. Parlamentet. Då katoliker inte hade samma rättigheter som andra så ökar ju deras vilja att få det mer jämställt. Medan jag nyfiket lyssnar på Måns, tar han en bit av sin bulle som han precis har köpt i kiosken fem meter från vårt bord och fortsätter sedan att berätta.

     – Utbrottet på demonstrationen år 1972 hände för att soldater från London sköt ihjäl flera oskyldiga demonstranter bara för att dem trodde att det var IRA medlemmar. Det är aldrig en liberal lösning att använda våld för att lösa en konflikt. En bra lösning skulle vara att man som brittisk soldat, genom fredliga medel, skulle kunnat genomsöka dessa demonstranter för att se om de verkligen var ifrån IRA, istället för att chansa och döda dem, och då så kunde startskottet på konflikten blivit hejdad eller åtminstone framflyttad. Liberalerna tror också på att om man samarbetar, så minskar risken för konflikter. Det var bra av England och Irland att samarbeta för att försöka lösa Nordirlandskonflikten trots ett gemensamt bråkigt förflutet. Som vi liberaler säger: ”Demokratier krigar inte med varandra.” Denna åtgärd öppnade upp för en större och mer fredlig syn på konfliktlösningarna eftersom man kort därefter inledde kampen med mer politiska medel än våld.

Jag fortsätter med att ställa denna fråga till realismens expert Viktor. Enligt Måns liberalism så förekom utbrottet pga. att det inte råder demokrati eller jämställdhet på Nordirland.

– Realisterna tror att England gick in och sköt i Londonderry år 1972 då statens säkerhet är viktigare än ynka individers öden, eftersom man trodde att demonstranterna var fientliga IRA-medlemmar. Ungdomarna kastade ju faktiskt sten på polisen och eftersom realister ser pessimistiskt på människor och samarbete, så låter det som om de inte ville ha fred.  Varför riskera att det blir ett krig när man kan använda vapen till att förhindra det?

      – Aktören och staten Storbritannien har, enligt realismen, den största rollen i denna konflikt. Om Storbritannien inte skulle ha tagit över Nordirland redan på 1500-talet så skulle konflikten mellan religionsutövarna inte ens ha funnits idag. Eftersom Storbritannien under 500 år har varit protestanter så har det haft en betydande roll för den katolska minoritet som bor på Nordirland, då engelsmännen bestämde över provinsen och kunde därmed ändra lagar mm till protestanters fördel. Men, samtidigt så skulle våldet mellan religionerna säkert vara betydligt större om inte Storbritannien skulle skickat sina soldater till Nordirland för att kontrollera våldet.

      – I framtiden kommer det nog bli allt lättare för katoliker att leva ihop med protestanter, men det är fortfarande svårt att se ett framtida samarbete när de har en sådan blodig och fördomsfull historia tillsammans. Den bästa åtgärden som bör göras är att katoliker och protestanter får försöka glömma deras historia och börja leva med varandra så att man kan bygga upp säkerhetsmurar runtom Nordirland – istället för igenom det.

Det börjar bli mörkt ute när jag vänder mig mot den unga konstruktivisten Johanna. Jag frågar henne hur det kommer sig att startskottet tog vid i Londonderry 1972.

     – Ända från1500-talet har England varit en utav de starkaste och mest maktfulla länderna i världen och har sedan dess styrt över den norra delen av den irländska ön. Katoliker demonstrerade mot regeringen i London för katolikernas rättigheter och tyckte att de inte var jämställda med protestanterna. Engelsmännen och protestanterna ville svara på detta genom att visa att de inte tolererade att den lilla minoriteten katoliker gick emot stora och mäktiga England. Konstruktivismen går ju ut på att stater vill behålla sin identitet som land, därför går de in i Nordirland med soldater för att visa att ingen kan stå upp sig mot England och därför tystar man ner demonstrationen med att skjuta mot katoliker. Konstruktivister vill även att man som stat ska visa upp sina kulturer, normer och idéer för alla andra, eller ”dom andra” - i detta fall katolikerna. Man vill visa upp vilka ”vi” är och England är ett starkt protestantiskt land som vill visa upp dessa saker som skapar landets identitet och vill visa att katolikerna inte ska ta stor plats, även om religionsfriheten råder i landet.

Innan jag avslutar intervjun så ger jag Johanna den fråga som Måns och Viktor har fått svara på, dvs. vilken hon tror är den bästa åtgärden för de återstående problemen i Nordirland.

      – Den bästa åtgärden på dagens segregerade problem enligt konstruktivismen är att engelsmännens behov av att kontroll och makt borde minskas när det gäller Nordirland. Då kan katolikerna och protestanterna där kan få börja försöka lösa de kvarstående problemen själva, eftersom katolikerna aldrig kommer känna sig jämställda med protestanterna om det protestantiska England lägger sig i deras politik och parlament.

Slutdiskussion

Jag håller med liberalen Måns om hur startskottet för konflikten gick till – att det berodde på ojämställdheten bland folket. Jag tycker utöver det att EU och FN har haft för liten påverkan på konflikten. De borde ha skickat FN-soldater till Nordirland eftersom Storbritannien på så sätt inte är neutrala och kan inte vara den ”tredje part” som går in och medlar mellan de stridande grupperna.  

De åtgärder som gjorts är bra då de behöver lugna ner det våld som pågått i flera decennier. Att övergå till politik från gatuvåld är en smart idé när många vill ha fred bland det vanliga folket. Jag tycker att det är Nordirlands parlament som måste fixa så att det blir lugnare och bättre ställt mellan katolikerna och protestanterna. Samma sak som konstruktivisten Johanna berättade att England borde ta mer avstånd från Nordirland så att katolikerna känner att de får större chans att påverka parlamentet och dess frågor. Men de ska få försöka göra det själva, men om det händer något mellan de olika religionsutövarna så måste självklart England gå in, men att agera som FN-soldater, att man inte skjuter tills man själva blir beskjutna. Jag har för övrigt svårt att veta hur Nordirlands parlament skulle kunna göra det lugnare och bättre ställt för katolikerna. Men en sak är säker, de har en för blodig historia för att kunna ta till våld som lösning.

Nordirlandskonflikten har genom alla år byggt upp en stark segregerad provins där protestanter och katoliker än idag lever helt olika liv i avskilda områden. En stor utmaning är att försöka ändra på alla fördomsfulla tankar man har om varandra, att strunta i historian och sikta på en fredlig och gemensam framtid. Det är vad jag tror måste göras om Nordirland skall kunna utvecklas mer och att människorna kan leva tillsammans i fred i framtiden.

Källförteckning

§         www.Landguiden.se/konflikter/Nordirland                                              uppdaterad 6/11-12

§         http://sv.wikipedia.org/wiki/Blodiga_s%C3%B6ndagen_(1972)#Dagens_h.C3.A4ndelser

                                                                                                                  uppdaterad 15/11-12

§         http://sv.wikipedia.org/wiki/Irl%C3%A4ndska_republikanska_arm%C3%A9n

                                                                                                                  uppdaterad 16/11-12

§         http://www.dn.se/nyheter/varlden/brittisk-ursakt-for-bloody-sunday      publicerad 15/06-10

§         http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Nordirland/Fordjupning/       uppdaterad 3/9-12

§         http://sv.wikipedia.org/wiki/Konflikten_i_Nordirland                             uppdaterad 18/12-12

Kongo-Kinshasa J.I

Allmän information

 Konflikten i Kongo går ofta under namnet ”Kongokriget”eller ”Afrikas världskrig” och konflikten är uppdelad i olika perioder. Första och andra Kongokriget. Landet som vi idag känner till som Kongo Kinshasa hette då Zaire och styrdes av president Mobutu Sese Seko vid starten för konflikten.

Min konflikt går under kategorin ”konflikter om statsmakten” då det handlar om en konflikt mellan regering och en oppositionell grupp. Dom primära parterna är hutuer och tutsier och dom sekundära parterna är länderna nämnda nedan. I konflikten finns också en tredje part i form av FN.

 Inblandade aktörer

 DR-Kongo

Rwanda

Burundi

Angola
Uganda
Zimbabwe

Namibia

Viktiga ord

Tutsier: Ett herdefolk som finns främst i Uganda, Rwanda och Burundi. Invandrande tutsier i Kongo kallas Banyamulanger.

Hutuer: Ett Jordbrukande bantufolk i främst Rwanda och Burundi, där de utgör majoritet. Relationen till tutsierna präglas av ömsesidig fientlighet, bl.a. Pga. Att tutsiminoriteten haft en starkare politisk ställning. ”Fientligheten mellan grupperna har bland annat lett till folkmord i Burundi mot hutuer av tutsis 1972, mot tutsis av hutuer 1993, samt folkmordet i Rwanda 1994 då främst tutsis dödades av hutuer.”

Dessa två etniska grupper har fört inbördeskrig i både Rwanda och Burundi och även medverkat i Kongo Kinshasa konflikten.

Orsaker

En orsak till att konflikten inleddes var att Kongo Kinshasa var ett ganska så splittrat land med en dåligt fungerande centralmakt. Efter att presidenten Mobutu Sese Seko tagit makten 1965 så inledde han en process på att bryta ner den koloniala statsbildningen, då Kongo från början  var en koloni till landet Belgien. Detta gjorde att provinserna i ytterområdena av landet åsidosattes då fokus låg på centralmakten, vilket ledde till att dom här ytterområdena fick bygga upp egna små ekonomier, vilket inte var hållbart i längden.

En annan orsak till konflikten är dom stora etniska motsättningar. Hutuerna från Rwanda hade tvingats fly till Kongo då dom blev störtade av tutsi-milis i Rwanda 1994. I Kongo slog dom sig ner i flyktingläger. Bland dessa hutuer fanns en hutu-milis, kallade Interhamwé, som massakrerade stora grupper tutsier under år då hutuer hade makten. Interhamwé använde flyktinglägren för att komma tillbaka in i Rwanda och angrep dessutom tutsier i Kongo. För att vara exakt så angrep dom Banyamulengerna, invandrande tutsier. Samtidigt som allt detta skedde så var Banyamulengerna satta under press från centralmakten. Dom försökte utvisa alla Banyamulenger då dom inte var riktiga kongoleser utan invandrande. Dessa två rök ihop och det var det här konflikten tände till och utlöste det hela.

Första Kongokriget

Detta skulle bli början på ett blodigt inbördeskrig som skulle vara i fem år. Banyamulengerna hotades 1996 med utvisning av tidigare nämnd anledning vilket gjorde att dom slog tillbaka mot Interhamwé och den kongolesiska armén. Man fick stöd av kongolesiska motståndsrörelser och tillsammans bildade man AFDL – ”Demokratiska styrkornas allians för Kongo-Zaires befrielse”. Dess ledare blev Laurent-Désiré Kabila och med han som kapten tog man snabbt kontroll över stora delar av landet. Dom drev dom rwandiska hutuerna på flykt och stora delar av den Kongolesiska armén antigen anslöt sig till AFDL eller tog till flykt.

I maj år 1997 la president Mobutu benen på ryggen och tog till flykten och dagen efter det tågade AFDL in i huvudstaden Kinshasa och AFDL’s ledare Kabila utsåg sig själv till president och ändrade namnet från Zaire till Demokratiska republiken Kongo – DR Kongo.

Men detta skifte av styre var inget som direkt stärkte demokratin i landet. En våldshärskare hade blivit ersatt av en annan våldshärskare.
Kabila skulle visa sig vara lika ovillig att införa demokratiska reformer i landet och det tog inte lång tid innan hans tidigare allierade AFDL skulle bli hans ovänner. Detta gjorde att Banyamulengerna tog avstånd från Kabila och han blev av med allt tidigare stöd.

Det här ledde till ett nytt uppror och den här gången riktat med Kabila, samma man som hade lett upproret mot centralmakten åren 1996-1997.  Flera Afrikanska länder började engagera sig med argumenten att det handlade om deras egna länders säkerhet.  Mycket tyder dock på att detta inte var enda anledningen. I nuvarande DR-Kongo finns enorma naturresurser i främst diamant- och guldutvinning. Detta gjorde att det passade sig väldigt bra för andra länder att konflikten just höll till i Kongo. FN har såhär i efterhand lagt fram rapporter om att Uganda, Angola, Rwanda och Zimbabwe gjort sig skyldiga till olaglig mineralutvinning. Men åter till konflikten. Nu när flertalet Afrikanska länder lagt sig i konflikten utvecklades striderna från ett inbördeskrig till att bli kallat ”Afrikas världskrig”, en konflikt som skulle visa sig vara mycket mer komplext än innan.

Andra Kongokriget

I slutet av år 1998 samlade Banyamulengerna sig för att samla sina trupper för att slå tillbaka mot Kabila. Dom bildade ”Samling för kongolesisk demokrati” (RCD) och fick stöd av Rwandas, Ugandas och Burundis arméer.

Det nybildade RCD inledde attacker mot president Kabila som snabbt insåg att han behövde skaffa sig nya allierade. Han fick stöd utav Namibia, Zimbabwe och Angola som samtliga skickade trupper in i landet. Återigen var dom inblandade utomstående länderna mer ute e efter att ha en anledning att vara i landet och utvinna naturtillgångarna än någon annan faktisk strategisk anledning. Dessa trupper tryckte tillbaka RDV vilket hindrade en storskalig kris. Konflikten fortsatte, men med en lägre intensitet än innan. Konflikten fortsatte enda till 1999 då ett antal försök till fredsavtal mellan DR-Kongos regering och de olika upprorsgrupperna. Båda parter skrev på Lusakaavtalet vilket bl.a. innebar att FN skulle ha tillåtelse att skicka fredsstyrkor och att man skulle börja gräva ner stridsyxan.

Det skulle dock visa sig att president Kabila inte var speciellt intresserad av detta, utan bara skrev på den för att bli av med uppmärksamheten. Arton månader efter fredsavtalet hade skrivits på kunde fortfarande inte någon märkbar skillnad ses.
År 2001 dödas Kabila av sin egen livvakt, hans son Joseph Kabila tar över som president och detta är en mycket mer demokratisk och flexibel statschef än alla tidigare. Han gick med på att dela upp makten mer med regimens motståndare och det sattes in en övergångsregering. Detta ledde till att de utländska arméerna drog sig ur landet 2002.

Freden

Året efter fick kriget sitt slut när samtliga stridande grupper gick med på att skriva på ett fredsavtal. I och med freden så var en sex års lång konflikt över och man har räknat på att över 4 miljoner människor fick sätta livet till. Många av dessa dödsoffer är till följd av svält och sjukdomar och alltså inte av direkta krigsorsaker.  Kongo står idag inför stora problem som är ett resultat utav den tidigare konflikten. Landets infrastruktur är i stort sett i katastrof skick vilket leder till att utryckningsfordon har svårt att komma fram och många människor dör av anledningar som skulle kunna motverkats med en bra infrastruktur.
Varken rent vatten och ett fungerande sanitetssystem är något som är överflödigt i landet vilket också det leder till en mängd sjukdomar.

Men tongångarna är i alla fall bättre än förr. Landet höll sitt första presidentval år 2006 som vanns av den tidigare sittande presidenten Joseph Kabila. Man har också genomfört en folkomröstning kring landets konstitution och dess grundlagar.

Åtgärder

FN har sedan Lusakaavtalet undertecknades år 1999 bidragit med ca 17 000 soldater i hopp om att få ett slut på konflikten. Dom har framförallt deltagit i en stabilisering och försökt avväpna främst dom östliga delarna av landet där det varit som stökigast. I och med det stora antalet soldater gör det konflikten till den största fredsoperationen i FN:s historia.

Min åsikt på konflikten/Vad bör göras?

I mitt tycke så är varken hutuerna eller tutsierna riktigt till vettet. Ingen av det dom står för något jag kan stå bakom då dom använder sig av högst tvivelaktiga metoder båda två.

Den enda jag kan känna sympati för är sittande president Joseph Kabila.
Han verkar vara en bra representant då han är den första statschefen sedan avkoloniseringen att visa på demokratiska värderingar och försöka göra Kongo till ett bättre och mer jämställt land.
Det enda sättet att lösa den här konflikten mellan tutsier och hutuer är att försonas i mitt tycke, annars kommer konflikten vara i en evighet.

Intervjuer
Intervju med en företrädare för realismen:

Hur ser du på Kongo-Kinshasa konflikten?

Utgångspunkten i konflikten har dels varit folkgrupper som bekämpat varandra, framförallt tutsier och hutuer. Dom har alltid haft en stormig relation och stridit med varandra i andra länder och har fördrivit varandra till bl.a. Kongo där dem också bekämpar varandra.

Dels har det  ocksåvarit olika länder runt Kongo som har utnyttjat situationen till att med rovdrift tillskansa sig naturtillgångar i DR-Kongo, vilket har lett till att olika stater har bekämpat varandra även där.

Nuläget kan ses som en skör fred där dom olika längderna dragit sig tillbaka för tillfället.

Som företrädare för realismen tycker jag det inte är konstigt att grannländerna som klev in i konflikten samtidigt roffade åt sig stora mängder naturtillgångar. Dom gick med på att hjälpa till i konflikten av rent egenintresse, då allt länder gör utifrån realistiskt perspektiv är att maximera sina egna maktintressen. Sällsynta naturtillgångar ger en stor efterfrågan vilket generar i pengar till staten.

Intervju med en företrädare för liberalismen:

Hur ser du på Kongo-Kinshasa konflikten?

Konflikten drivs av intresse från både stater och många ekonomiska aktörer. Att DR-Kongo är oerhört rikt på naturtillgångar gör att det finns stora möjligheter till stora ekonomiska vinster. Företag kan försöka med hjälp av kommande spekulationer om vinster påverka olika stater att göra militära insatser. Personer som sitter på makten i stater angränsande till DR-Kongo kan drivas att skapa egna personliga förmögenheter.Därav finns intresset att ta sig in i landet

Intervju med en företrädare för konstruktivism:

Hur ser du på Kongo-Kinshasa konflikten?

DR-Kongo gick från att vara en koloni till Belgien till att bli ett land där en envåldshärskare höll i makten som ville säkra sin makt. Han fokuserade då på centrala Kongo som var maktcentrum och åsidosatte andra områden. Alla medborgare i DR-Kongo delade inte samma identitet och normer vilket skapade ett folk som inte var helt enat.

Inflyttade fördrivna hutuer från Rwanda skapade också etniska motsättningar. Hutuer bekämpade tutsier i Kongo via egne milis. Invandrande tutsier slogs tillbaka och gick samman med sekundära parter. Konflikten eskalerade. Tidigare vänner blev ovänner och efterhand drogs kringliggande länder in i konflikten med lockelsen av möjlig rovdrift på naturtillgångar.

Enligt konstruktivismen så såg andra länder på DR-Kongo som ett rikt land. En stat som har rikliga naturresurserräknas enbart som rikt ifall naturresurserna i fråga är efterfrågade på en marknad, vilket i Kongos fall stämde väl.

Källor:

NE

GLOBALIS

Israel Palestina I.L

KONFLIKTEN OM JERUSALEM

Jerusalem har stor betydelse för många människor och är en helig plats inom de Abrahamitiska religionerna Kristendom, Judendom och Islam. Under 1000-talets början korstågade kristna riddare för att ta tillbaka det heliga landet av araberna. Tillsist blev det för dyrt att ge sig ut på korståg och sättet man stred på var inte längre effektivt. Samtidigt växte nationalstater fram och istället för att strida för sin religion skulle man nu strida för sitt land. För dem kristna är det nu en annan plats som står som heligast, nämligen Vatikanstaten i Rom där påven bor.

Men för judar och muslimer är Jerusalem fortfarande en mycket helig plats som båda parter anser sig ha rätt till. Därför är det inte så konstigt att konflikten mellan judar och araber om just Palestina och Jerusalem har pågått så länge och är svår att finna en lösning på.

Inom Judendomen är Jerusalem den heligaste staden och för muslimer kommer staden på tredje plats över de heligaste platserna, strax efter Mekka och Medina. När man 1947 valde att dela upp Palestina till 55% judisk mark och 45% muslimsk mark blev det då svårt att avgöra vem som skulle få Jerusalem eftersom staden har en stor betydelse för båda grupperna med människor. Problemet kunde inte lösas då och konflikten har fortsatt ända sedan dess och är fortfarande aktuell.

JUDARNAS OCH PALESTINAS BAKGRUND

För över två tusen år sedan bodde judarna i det omstridda området. Men när romarna kom till platsen och erövrade området tvingades tillsist judarna att fly efter att de vid flertalet tillfällen försökt göra motstånd men misslyckats. Religionen judendom förbjöds i området som nu var ockuperat av romarna och judarna tvingades fly till andra länder. Folket splittrades och har från denna tid fram till 1948 inte haft ett eget land eller en egen stat. Det judiska folket har fått utstå många saker. Bland annat förföljelser, hot och massmord, men har trots detta aldrig gett upp hoppet om att få komma tillbaka till det heliga landet och framför allt den heliga staden Jerusalem. Under 1800-talet växte en ny ideologi fram vid namn Sionism. Denna ideologi växte fram för att göra motstånd mot den antisemitism som växt fram i Europa, som beskrev judarna som lägst i rang av alla sorters ”raser” av människor som fanns. Den finaste och bästa rasen var den ariska rasen. Antisemitismen växte fram och gjorde propaganda och demonstrerade om att den semitism som fanns var en täckmantel för att judarna skulle lyckas ta över makten i Europa. Förföljelsen av judarna handlade inte längre om romare eller araber. Nu var det europeiska länder som stod bakom dessa. Man kallade judarna för lögnare, brottslingar och annat negativt för att skapa ett judehat. Nationalismen växte fram i Europa och det var viktigt att ha ett land att kalla sitt eget. Man ville inte blanda sig med invandrare. För att motarbeta detta så grundades ideologin Sionism som argumenterade för att judarna borde få en egen stat. Sionisterna sa att problemen som antisemitismen påpekar inte kan lösas genom förtryck och fängslande av judar, utan kan lösas genom att judarna får ett eget område där dem kan bosätta sig. Ett välkänt tal som sionister använde sig av är ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse” vilket menar att ett fängslat, förtryckt och diskriminerat folk tynger ner världen och ingen tjänar på det. Det skapar bara ännu fler konflikter i världen och fler människor drabbas. Ända sedan judarna jagades ut ur Palestina av romarna för ca 2000 år sedan så har hoppet om att få komma tillbaka till det heliga landet inte försvunnit. När staten Israel utropades 1948 av FN hade målet för sionisterna äntligen uppnåtts. Judarna hade fått ett område att kalla sitt eget och den över tusenåriga förföljelsen och förtrycket skulle äntligen upphöra. Problemet var bara att det redan bodde människor i det område som nu tilldelades judarna, och dessa människor ville ha kvar sina hem. För medans judarna bosatte sig på olika ställen i Europa så bosatte sig romarna i nuvarande Palestina. Efter att romarriket fallit erövrades området av olika arméer.

Efter det första världskriget så blev området kontrollerat av britterna som efter några år stöttade förslaget om att judarna skulle få en egen stat. Problemet var bara att människorna som nu bodde där var mestadels muslimska Palestinier. Mindre än 15 % av människorna som var bosatta i Palestina var judar.

ARABERNAS OCH PALESTINAS HISTORIA

Under 600-talet e.Kr. uppstod en ny religion i Mellanöstern. Religionen vid namn Islam fick snabbt många anhängare och religionen växte snabbt. Religionens grundare Muhammed sa att Gud uppenbarat den heliga skriften Koranen för honom och religionen växte sig starkare och större och började sprida ut sig över stora områden. När Muhammed dog hade den Islamska tron tagit makten över den större delen av Arabien. År 632 e.Kr. så hade religionen även spridit sig över Persien och Central-Asien, samt över Egypten, Libyen, Marocko och stora delar av Spanien. Detta stora rike höll ihop i endast cirka 100 år. Sedan splittrades det upp men muslimerna höll kvar i området som idag kallas Palestina. Med tiden började man acceptera andra religioner i landet och även människor som inte var muslimer kunde bosätta sig på platsen. Det började nu flytta tillbaka några judar men dem var fortfarande en minoritet i landet.

Med hjälp av Storbritannien och Frankrike så kunde araberna få bort turkarna från området och i gengäld hjälpte dem Storbritannien och Frankrike att passera deras mark för att komma till de kolonier som länderna hade i närhet av Palestina. Efter första världskriget fick Storbritannien större kontroll över området och araberna som hade lovats självständighet om dem hjälpte britterna i kriget kände sig lurade när dem insåg att även judarna blivit fått löften om en egen stat i området. Britterna behövde både judarna och araberna för att klara sig i kriget. Judarna skulle vara till hjälp med inflytande i Ryssland och USA och araberna kunde bidra med militära hjälpmedel. Araberna höll vad de lovat och hjälpte britterna, judarna likaså. Dock svek britterna båda folkgrupperna då de inte kunde hålla vad de lovat eftersom löftet var omöjligt att uppfylla för båda parter. Situationen förblev oförändrad fram till slutet av andra världskriget.

EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET

Efter andra världskriget ökade trycket på britterna och fransmännen och man behövde ta många stora beslut om länderna i Mellanöstern. Fransmännen valde att lämna de länder som de tidigare varit inblandade i som till exempel, Syrien och Libanon. För britterna fanns ett större beslut att ta, nämligen vad man skulle göra med situationen i Palestina. Storbritannien valde att försöka övertala judarna och araberna som bodde i Palestina att dela på området. Dock vägrade båda parter att gå med på detta och det blev allt vanligare att dem attackerade varandra och britterna. Kostnaderna blev alldeles för höga för britterna och man valde att lämna över ansvaret och beslutet till FN. Den 29 november 1947 röstade man för att Palestina skulle delas upp mellan judar och araber. Staten Israel bildades och där skulle judarna få bosätta sig. Trots att judarna vid den här tidpunkten bara utgjorde ca 33% av befolkningen i Palestina så skulle de fortfarande få 50% av marken. Detta ställde araberna direkt motstånd till. Men beslutet genomfördes och detta ledde till ett inbördeskrig i landet. I detta inbördeskrig så vann judarna ännu mera mark och kom nu över staden Jerusalem. Efter detta inbördeskrig kände majoriteten av de palestinska araberna att judarna stulit deras mark och cirka 750 000 palestinska araber blev flyktingar då deras hem ockuperats av judarna. Judarna passade nu på att bygga upp religiösa byggnader på dessa platser för att araberna inte skulle kunna ta dem tillbaka. Än idag slåss man om olika områden som araberna vill ha tillbaka och som judarna vill försvara. Trots att Storbritannien och Frankrike inte längre är kvar i Mellanöstern så känner arabvärlden fortfarande att de och resten av Västvärlden har svikit araberna och favoriserat Israel och dess invånare. Därför har konflikten spridit sig vidare och fler aktörer har vid olika tillfällen blandats in. Att Mellanöstern dessutom besitter olja har ökat intresset för Västvärlden att lägga sig i konflikten, vilket i sin tur har ökat fientligheten mellan vissa arabländer och Västvärlden samt att det bildat konflikter mellan olika länder som alla har behöv av oljan. Under kalla kriget så stärktes banden mellan USA och Israel samtidigt som Sovjetunionen stöttade arabvärlden. Här såg man nu i Palestina på USA som en fiende för arabvärlden och dess utveckling eftersom USA hjälpte Israel.

KONSEKVENSER

Ända sedan man beslutade att dela upp Palestina 1947 så har konflikten orsakat många tragedier och många människor har fallit offer för krigets våldsamheter. Våldsamheterna mellan Gazaremsan och Israel har orsakat mycket lidande och många människors död. Ännu är konflikten där inte heller löst och det kommer nyheter om dessa två parter och nya händelser gällande Gazaremsan och Israel dagligen.

Båda parterna har förlorat pengar på att kriga och det har skapat oenighet bland befolkningen då det finns människor som inte håller med majoriteten.

Det har skett många bombingar från båda parter och detta pågår fortfarande. Konflikten verkar inte få ett slut. Ingen av parterna vill ge upp kampen om rätten till västbanken och konflikten verkar sakna en lösning. Nya inbördesstrider gör så att konflikten mellan palestinska araber och israelitiska judar fortsätter. Många människor blandas in i konflikten och många av dessa människor är dessutom oskyldiga i konflikten.

INTERVJUER

Så hur ska man se på denna konflikt. Vilka teorier finns det som kan förklara konflikten. Det finns väldigt många olika teorier som alla kan förklara konflikten mellan Israel och Palestina.

Jag har valt att intervjua tre vuxna människor som alla har olika teorier att förklara konflikten med.

Först valde jag att sätta mig ner och prata med den liberala Lars Larsson. Han förklarar konflikten mellan Israel och Palestina som en religiös konflikt som urartat. Han menar att en integration mellan judar och muslimer skulle kunna gynna alla om parterna bara tänkte efter. Han menar att det finns gemensamma fördelar för både Palestina och Israel om de kunde samsas och enas om att dela på all mark så att båda parter kan få tillgång till de resurser och heliga platser som båda parter strävar efter. Han tycker att vikten av den enskilda statens suveränitet inte får väga tyngre än demokrati och rättvisa för båda parterna. Det är lätt att förstå att Lars tycker att folket i Israel och Palestina borde försöka enas om en gemensam lösning och lämna det gamla bakom sig. Om man ska fortsätta gräva i det gamla så kommer man aldrig komma någonstans utan konflikten kommer bara att fortsätta och det är bara de själva som förlorar på det. Tillsammans så skulle de kunna uppnå en rättvis demokrati om man försökte att tillsammans finna en lösning. Han pratar om ekonomiska gynnanden för båda parter om de skulle sluta kriga. Att de tillsammans skulle kunna bygga upp ett gemensamt land om bara Israeliterna slutar lägga så stor vikt på att ha ett ”eget” land. Han nämner också att det palestinska folket tillsammans med Israeliterna skulle kunna tjäna på att ha en enad front när det handlar om oljeresurser. Att sluta vara girig i det ”egna” skulle kunna göra mycket och är viktigt för att konflikten ska kunna få en lösning. Det är tydligt att detta är precis vad Lars tycker att man borde göra i dagsläget. Efter att ha pratat en kort stund med Lars förstår jag snabbt att han är liberal. Det märks tydligt i hans sätt att se på Israel och Palestina- konflikten. Han lägger tyngd på demokratin och rättvisan och det gemensamma gynnandet av att enas.

Efter att jag pratat med Lars träffade Petter Pettersson som talar ur ett konstruktivistiskt perspektiv..

När jag frågar honom om Israel-Palestina konflikten börjar han prata om att denna konflikt är skapad av handlingarna från båda parter. Han nämner att det handlar om en religiös konflikt men att tyngden av varför dagsläget ser ut som det gör är på grund av handlingar. Att de inblandade parterna och även de historiska handlingarna, USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och även de arabiska länderna har varit med och skapat denna konflikt. Även Mellanösterns och Europas utveckling har påverkat konflikten. Konflikten är ett resultat av huvudaktörernas och de andra iblandades handlingar genom historien. Hade man agerat annorlunda så hade konflikten sett annorlunda ut. För att kunna finna en lösning på denna konflikt måste Israel och Palestina se över hela konflikten och alla handlingar och se bortom dessa. Han menar att de endast då kan finna en lösning på denna långvariga konflikt. Återigen är det lätt att höra vilken teori som Petter utgår ifrån. Tydliga spår av konstruktivism finns i allt det han säger.

Tillsist väljer jag att sätta mig ner och intervjua Erika Eriksson. Det är tydligt redan från början att Erika är realist. Hon börjar prata om konflikten och förklarar situationen såsom den är. Denna konflikt handlar om två huvudaktörer, Palestinska araber och Israeliska judar och deras kamp för rättigheterna till ett område som båda parter anser sig ha ensamrätt på. Hon förklarar det som att denna konflikt handlar om ett område men har under historien kommit att handla om mer då andra parter kommit in i konflikten. Hon pratar om att Storbritannien lade sig i konflikten för att själva gynnas av att vara på båda parters sida och att dem sedan tillsammans med Frankrike stod på Israels sida när Egypten och araberna gjorde motstånd. Hon nämner USA och Sovjetunionens inblandning som också var för att stärka det egna landet. USA stod på Israels sida och då ställde sig Sovjetunionen på motståndarnas sida. Hon nämner ren fakta och pratar inte om olika sätt att tänka eller spekulerar om olika sorters anledningar till varför det blev som det blev eller vad som kommer att hända. Hon pratar endast om det som vi faktiskt vet om denna konflikt.

SAMMANFATTANDE DISKUSSION OCH LÖSNING

Konflikten mellan Israel och Palestina är en konflikt med lång historia och är svår att försöka komma med en lösning till. Eftersom att jag själv inte är speciellt religiös så kan jag inte riktigt sätta mig in i den situation som de religiösa grupperna upplever. Jag förstår att judarna vill ha tillgång till bland annat Jerusalem och andra heliga platser och att dem efter flera årtusenden vill ha ett eget land. Samtidigt så förstår jag att de palestinska araberna känner sig orättvist behandlade när FN helt plötsligt bestämde sig för att ge bort en del av deras mark till judarna för att dem skulle kunna bilda en egen stat. Precis som judarna blev utskickade för 2000 år sedan skickade man nu ut palestinier ur sina hem för att göra plats åt judarna. Sedan har denna konflikt fått så många olika konsekvenser både för individer och för befolkningar, ekonomier och andra faktorer vilket gör att det är ännu mer som man måste försöka lösa för att kunna få en lösning på den riktiga konflikten. Det är många faktorer som spelat en roll i denna konflikt och om utomstående parter inte lagt sig i så hade konflikten sett annorlunda ut idag.

Om jag ska försöka finna en lösning på denna konflikt så håller jag med Lars och Petter. Båda parter skulle gynnas av en integration mellan palestinier och israeliter precis som Lars nämnde och för att kunna komma vidare och ens ha en möjlighet att finna en lösning så måste man försöka se över det som hänt och se bortom historien, vilket Petter pratade om.

Palestina och Israel skulle tillsammans kunna bygga upp en stark stat som tillsammans skulle kunna gynnas ekonomiskt av de olika resurser som området har, t.ex. oljeresurserna. Istället för att kriga om dem och bara förlora pengar så skulle dem kunna tjäna pengar och stärka ekonomin om de bara kunde enas. Att dela på de heliga platserna och sluta vara besatt av att ha allt för sig själv skulle kunna lösa mycket. Dock har denna konflikt kostat många liv från båda sidor och jag tror att det är rätt svårt att vara den som viftar på en vit flagga. Man har tidigare försökt hitta fredliga lösningar utan att lyckas och jag tror att det skapar tvivel hos båda parter.

För att sammanfatta det hela.

Denna konflikt har en lång, komplicerad och infekterad historia som kan vara svår att försöka se över. Dock tror jag att det är enda valet som finns för att det ska kunna bli möjligt att finna en lösning på konflikten som gynnar båda parter. Om man hela tiden ska älta det gamla och ge igen för gamla strider så kommer man aldrig komma framåt. Jag tycker att FN och andra organisationer som har möjlighet borde gå in och försöka hjälpa till. Dock är det viktigt att det är huvudaktörerna själva som får bestämma och känna att det är deras val. Annars kommer den onda cirkeln bara börja om då någon känner sig tvingad till att göra på ett visst sätt mot den egna viljan.

LITTERÄRA KÄLLOR

Konflikten mellan Israel och arabvärldenav  Nathaniel Harris

Mellanöstern igår och idag av David Downing

INTERNETKÄLLOR

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jerusalem

http://sv.wikipedia.org/wiki/Israel%E2%80%93Palestina-konflikten

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/Artal-i-Israels-och-Palestiniernas-historia/

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/

http://www.popularhistoria.se/artiklar/palestina-strid-om-helig-mark/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sionism

http://www.ne.se/static/utskick/nyhetsbrev/resources/0942_harrison.jsp

Kriget i Afghanistan H.Ö

 ”I över 4000 år har Afghanistan varit ett land med öknar och otillgängliga bergskedjor, varit en korsväg för folkvandringar, erövringståg och handel mellan västra, södra och centrala Asien. Afghanistan har därför konstant blivit utsatt för regimer och styrelser som kort och gott endast har varit intresserade av dess egen vinning”.

De största av dessa aktörer har genom tiderna varit: Storbritannien, Sovjetunionen, USA och Pakistan.

De finns många konflikter i Afghanistan som har präglat landets utveckling genom tiderna. Dock så tänker jag endast fokusera på den konflikt som har betytt något för oss som levt mellan 1800-talet och 2000-talet. Det beror på att detta arbete handlar om internationella relationer och aktuella händelser.

De är väldigt svårt att förklara de historiska orsakerna till hela den Afghanska konflikten, det beror på att konflikten inte endast började av ett startskott, utan att den har utvecklats som en lavin beroende på olika händelsers förlopp efter varandra. Jag tänker därför ta er på en resa genom Afghanistans historia.

Historiken bakom allt

De historiska aspekterna som har påverkat Afghanistans utveckling började under 1800-talet. I detta sekel så utspelade sig en maktkamp mellan Ryssland och Storbritannien som kämpade i Afghanistan om inflytandet över Asien. Efter strider så lyckades britterna behålla inflytandet i Afghanistan som en bufferstat mot det ryska imperiet.

1919 var året då Afghanistan slog tillbaka mot britterna och förklarade Afghanistan självständigt. De ledare som tog över ville snabbt modernisera landet genom att tvinga män att ha på sig västerlänska kläder och avskaffa kvinnors burka. Måna konservativa tankar började då växa fram hos religiösa och etniska ledare. När allt fler regler införskaffades om att modernisera landet startades ett inbördeskrig i massiv storlek, anledningen berodde på att de konservativa klanledarna och muslimska prästerna rasade av vrede för de nya tankarna och regler som höll på att sättas i verket.

Sovjet beblandar sig i

Nästa stora händelse är när Sovjet besluter sig för att gå in i kriget för att de var rädda att de kommunistiska tankarna skulle falla mot ett islamistiskt prästvälde.  Detta inträde i landet mötte stor kritik och snart var USA, Pakistan och Saudiarabien inblandat där de stötte Afghanistan med pengar och vapen. Konflikten blir även en kraftmätning i det kalla kriget mellan USA och Sovjet.

1988 lämnar Sovjet då en överenskommelse av FN beslutas.

Talibanernas välde

Den samlingsregering som samlades ihop i Afghanistan hade stora problem att komma överrens och Kabul sköts sönder under loppet av några dagar.

Nu skapades en ny rörelse som kallade sig för talibaner och med tanke på att folket i Afghanistan var trötta på åratal av krig så var det inte konstigt att talibanerna hade den kraftökning som de hade. Vilket även ledde till att de tog makten 1996.

Det första talibanerna gjorde var att återinföra de lagar som strängt förbjöd allt västerländskt. Talibanerna hade dock ett problem, de saknade ekonomi att regera landet med och därför sökte man en person som kunde ge dem de ekonomiska behov de hade, Usama bin Ladin.

Två år senare så utpekade USA bin Ladin som en internationell terrorist och la därför ett ultimatum talibanerna. USA krävde att man lämnade ut bin Ladin, men talibanerna visste att de var beroende av hans ekonomiska stöd. Talibanerna valde att hjälpa bin Ladin men blev därför medskyldiga till internationell terrorism.

Talibanernas slut

När två flygplan flögs in i World Trade Center och Pentagon och orsakade nästan 3000 människors död anklagades bin Ladin. Man krävde ännu en gång en utlämning men talibanerna vägrade.

Med FN:s samtycke inledde amerikanska och brittiska flyg att bomba Afghanistan. Några veckor senare kunde afghanska rebeller och USA landa med marinkårssoldater och trycka bort talibanstyret.

Svagt Afghanistan och en svag Karzai

FN med hjälp av det afghanska folket från olika riktningar jobbade för att tillsätta en ny provisorisk regering. Mannen för jobbet hette Hamid Karzai.

Efter det förödande kriget så hade Afghanistan under 20 år blivit en total förödelse. De flesta afghaner led svår brist på bostäder, sjukvård, utbildning och mat.

Sedan 2001 när Karzai blev vald som president för Afghanistan så har situationen inte förändrats mycket. Talibanerna terroriserar landet med mord, attacker och opiumhandel. Karzai tappar förtroende dag för dag, framförallt när tankar om valfusk kommit upp. Internationella organisationer och länder skickat miljardbelopp för bistånd men pengarna försumpas i korruption. Fler och fler militära insatser ifrån många olika länder skickas in för att bekämpa terrorn.

Obama kliver in

När Obama valdes till president så skickade han 30 000 soldater till Afghanistan. Han tillsatte även flera tusen militära instruktörer för att utbilda den afghanska polisen och militären. För att kunna trupp retirera år 2011. Detta mötte stora motgångar och vi en konferens i Kabul 2010 så beslutades de att 2014 skulle allt ansvar över provinserna i Afghanistan övertas av regeringen.

Framtiden

Fram till 2014 så är det mest att vänta och se vad som kommer att hända i Afghanistan.

Orsaker till konflikten ur ekonomiska tankar

Vid början vid 1800-talet så handlade mestadels konflikten mellan Storbritannien och Ryssland om kontrollen över Asien (”The Great Game”). Storbritannien var rädd att Ryssland skulle använda Afghanistan som en bas för att sedan invadera Indien. Vilket skulle ge dem stora överlägenheter gentemot Storbritannien.

Andra orsaker till konflikten som handlar om ekonomin är alla de naturtillgångar som finns i Afghanistan. De är ingen tillfällighet att både Ryssland och USA är så pass intresserade av Afghanistan som de är. Bevis finns på att Afghanistan ruvar på naturtillgångar värda tre biljoner dollar.

En stor del av konflikten bygger även på de ekonomiska fördelar som talibanerna har tillgång till, Opium. Afghanistan står idag för 90 % av all världens opium. Lokala bönder är de som odlar opiumet, det beror på att talibanerna ofta styr själva odlingen med våld. Det är även svårt för omvärlden och Karzai att stoppa opiumodlingen. Om odlingarna skulle flyg besprutas av Nato- styrkor skulle regeringen bli ännu mer impopulär. Lokala hövdingar som sitter i regeringen och parlamentet skulle även visa misstro till Karzai.

Orsaker till konflikten ur religiösa tankar

De religiösa aspekterna har alltid spelat en stor roll i den afghanska konflikten. Tvisten inom religionen kom när Storbritannien tog över Afghanistan vid konflikten med Ryssland. Efter Storbritannien lämnat Afghanistan så hade olika delar av befolkningen tagit in olika religiösa vinklingar som skapade den skildringen mellan dagens regering i Afghanistan och talibanerna. Denna tvist handlar mestadels om att en grupp av människor vill modernisera landet och tron till det mer jämlika och där den andra människogruppen vill hålla kvar den konservativa tron där rättigheterna för män och kvinnor är ojämställdhet på en mycket hög nivå.

Nuvarande situation:

Efter terroristattackerna gentemot USA den 11 september 2001 så förändrades situation i Afghanistan dramatiskt. USA valde intervenera landet vilket lät talibanregimen bryta ut.

I december 2001 samlades de största afghanska grupperna i Petersburg i ett möte. Mötet ledde fram till Bonnavtalet vilket gjorde att Hamid Karzai blev president i Afghanistan.

Som uppföljning till Bonnprocesen anordnades en internationell konferens i London i början av 2006. Vid denna kom det internationella samfundet och Afghanistan överens om en plan för den fortsatta demokratiseringen och utvecklingen av Afghanistan.

2008 inleddes en internationell konferens i Paris där ett nytt element lades till. Afghanistan presenterade en övergripande nationell utvecklingsstrategi som visar milleniemål och hur dessa ska uppfyllas.

2010 i London så skapades de beslut som skall påverka Afghanistan på största sätt. Afghanistan och det internationella samfundet enades om att ge stöd på president Karzai att kunna planera och leda militära insatser i samtliga provinser i slutet av 2014. Ett väldigt omfattande arbete pågår nu för att genomföra denna process.

Konsekvenser

Individer: Situationen för individerna och befolkningen i Afghanistan har såklart varit dålig under alla dess år av krig. Människorna har konstant blivit utsatta för attacker och terror, vare sig de kommer ifrån de terroristiska grupperna eller ifrån stridselden från de internationella styrkorna. De är svårt för bönder och farmare att hålla igång sina djur och marker när de flesta platser är osäkra att gå på då de kan bevara minor.

Samhället: Situationen i Afghanistan har varit förfärlig. Bland alla de provinser som täcker Afghanistan så har knappats någon fungerat som den ska. De är svårt att hålla en säker och pålitlig militär polis när korruption och kamp om pengar konstant påverkar. Afghanistan har även en försvagad militär i den form av utrustning. Många av de vapen och skyddsutrustning som används är kvarlevor från Sovjets reträtt som lämnats kvar. De börjar bli uråldriga och Afghanistan är orolig att de inte kommer att kunna försvara sig när de internationella styrkorna lämnar Afghanistan år 2014 vid konflikter.

De finns ingen stabil grund för utbildning och karriärmöjligheter vilket gör att många väljer att endast jobba med saker som ger svarta pengar i fickan. Skatterna minskar då och den allmänna uppbyggnaden fördröjs mer och mer.

Maktbalansen: Många argumenterar för att situationen har blivit bättre när Karzai tog makten. Det är förvisso sant men vi ska fortfarande inte ducka för fakta. Kabul är idag i princip den ända säkra staden i Afghanistan om man ens kan kalla den säker. När Karzai valde att lämna staden på färd till andra delar av landet så riktades dåd konstant och han fick resa hem igen. Kabul attackeras även konstant idag.

Ekonomin: Det sker fortfarande svåra problem på den ekonomiska planen i Afghanistan. Dock så sänds mängder av bidrag till landet som hjälper landet stå på fötterna. Problemet är dock den korruption där dessa summor försummas av illegala händer som snor i egen vinning. Lösningen är även svår då man måste stoppa illegala grupper som håller i denna korruption. För skulle man hindra eller fånga dessa personer skulle regeringsmän som sitter i regeringen bli arga och tappa förtroende för Karzai då många är inblandade i korruptionen trots att de sitter i själva regeringen.

Miljön: Som sagt tidigare så är Afghanistan en stridszon där krig har utspelat sig under en lång tid. Detta har gjort att de flesta vägar är totalt bortsprängda, minor täcker de flesta platser där man kan tänkas gå, städer är bortsprängda och infrastrukturen dålig. Bevis på detta är den bild som jag visar tidigt i uppsatsen.

Hur förklaras konflikten utifrån de tre teorierna

Fråga 1: Vad är orsaken till den afghanska konflikten?

Realist: Efter konflikten mellan Storbritannien och Sovjetunionen så gick själva startskottet för den afghanska konflikten. Storbritannien fick lämna landet ganska snart men ersattes istället med Sovjetunionen som ville bevara de kommunistiska tankarna i landet. Nu påbörjade en ny maktkamp mellan de största stormakterna i världen, Sovjetunionen och USA. USA tryckte så småningom bort Sovjet och kriget i Afghanistan bröt ut.

Liberal: Orsaken började så klart mellan konflikten mellan Storbritannien och Sovjet, men de det betyder inte att de var orsaken. Konflikten har kunnat pågå under en så lång tid på grund av de olika värdena i landet. När inbördeskriget startade efter Sovjets reträtt så skildes landet på många håll. De fanns de konservativa och de mer moderna folkgrupperna. Dessa två grupper har sedan dess pådrivit konflikten i evighet. Alltså beror konflikten på inrikes förhållandena.

Konstruktivism: Problemet med denna konflikt och de flesta när vi ändå pratar om sammanhanget är att vi har ett vi och dem tänkande. Detta gör att vi ser på dessa individer i detta utsatta land som ett folksläkte av ojämlikheter. Därför hanterar vi situationen på ett annorlunda sätt än vad vi skulle göra med tillexempel ett land som ligger oss nära till hand. Vi bekämpar endast konflikten med vapen för att vi slåss mot dem där som endast kan lösa saker med järnhand. Istället för att lösa konflikten på ett politiskt plan som vi gör här i västvärlden för det mesta.

Fråga 2: Hur kan den afghanska konflikten lösas?

Realist: Med tanke på att konflikten idag handlar om osäkerhet och våld inom Afghanistan som har påverkats av en svag regering och en stark terrorverksamhet så finns endast en lösning. Afghanistan kommer inte kunna bli ett fredligt land så länge som terrorverksamheter är etablerade. Därför måste vi bekämpa dessa aktivister för att sedan stärka landet med en politisk balans.

Liberal: Våld har visat sig endast föra fler problem till Afghanistan. Därför behöver vi stärka landet med folkets hjälp. Detta gör vi genom att skicka skyddsstyrkor som ska försvara folkrätten vid val och andra stora händelser. Afghanistan kan endast bli ett fredligt land när alla människor kan rösta på de dem själva vill och inte under tvång av någon krigsherre.

Konstruktivism: Lösningen för den afghanska konflikten är att vi motverkar tänket mellan vi och dem. Att lösa en konflikt när man endast ser sig själv som huvudperson och vägrar att försöka sätta sig in i motpartens syn går knappats. Därför behöver man på en plan mötas vi lika vägar och komma fram till en kompromiss som passar båda parter.

Försök ta ställning i konflikten

Afghanistan-konflikten har hållit på under en sån extremt lång tid nu så att de blir svårt att hitta en orsak till den. Men min eniga åsikt är att konflikten startade för en väldigt lång tid sen vilket var när Storbritannien och Sovjetunionen slogs om landet för att utöka sina handelsmöjligheter i Asien. Hade detta inte hänt så hade Afghanistan inte blivit en koloni under en väldigt lång tid som blivit utnyttjad på många vis för att bygga upp ett hat som startade hela terrorkampen som präglat 2000-talets terrorism.

Jag kan även kritisera många andra aktörer så som USA:s handlande då de ställer ultimatum som i princip endast leder till ett svar, krig. Men sammanfattningsvis så ligger ändå orsaken i att stormakter utnyttjar mindre länder för deras egen vinning.

Lösningen på själva problemet har urartat i den omfattningen att problemet nu inte är ett problem, de är många. Jag tror att man kunde avslutat denna konflikt för en lång tid sen, men att upptrappningen av detta terrorist-hat nästan har gått till gränsen av den besatthet som man hade förr i tiden då man jagade häxor.

Men någon stans så är man ändå på rätt väg, att lämna Afghanistan år 2014 känns på något sätt rätt. De är helt emot de man tidigare tänkt på då man hellre ville skicka fler soldater och egen makt till landet. Jag tror på att allt Afghanistan vill nu är att få känna någon form av självständighet. Vi kan dock inte blint lämna landet så som Storbritannien och Sovjet tvingades göra, utan successivt trappa ner genom att endast hjälpa till med former av utbildning och att hjälpa den afghanska regeringen.

Källkritik:

http://www.regeringen.se/sb/d/13247/a/148363

http://www.landguiden.se/Konflikter/Afghanistan

http://www.riksdagen.se/sv/Start/Startsida-Larare/ungdomensriksdag/Ungdomens-riksdag---Debatt/#pos=641

 Jag tycker att EU ska fortsätta att stödja fredsförhandlingarna och försöka uppfylla de mål som de har. Jag tror att om de lyckas uppfylla målen så kommer denna konflikt sakta men säkert får mindre problem vilket kan leda till att parterna kan komma överens tillslut. En början till att lösa konflikten skulle kunna vara att ta små steg. Börja med att sammanföra de mindre extremisterna med varandra, t.ex. Israel kan börja förhandla med de mindre extrema palestinierna på västbanken som styrs av mindre extrema Fatah.

 Något som jag även tycker man ska fortsätta försöka få igenom är tvåstatslösningen.

Tvåstatslösningen, är ett försök att åtgärda israel-palestina-konflikten. Det man vill göra är att ge Palestina en egen stat som ska bestå av Gazaremsan och västbanken. Man vill också dela upp Jerusalem i två delar för att ge en israelisk del och en palestinsk del. Just den här lösningen har Hamas gått med på och från många andra håll i arabvärlden så har man kommit med förslag som liknar just detta. Israel tycker däremot att konflikten inte kommer att kunna lösas på det här sättet då de är rädda för att den Palestinska staten kommer att användas som en bas för att förstöra resterande delar av den israeliska staten. Israel föreslår istället att dela in den palestinska statens områden i små delar utspritt och att palestinska gränserna skall bli kontrollerade helt av Israel.

 Ett annat förslag till lösningen mellan Israel-palestina-konflikten är ”enstatslösningen”, den utgår på att alla judar och araber istället blir en gemensam stat i det stället som idag kallas Israel, Västbanken och Gazaremsan. Det här är dock ett förslag som inte fått någon positiv respons inom Israel. Men med positiv respons från de länder som stödjer Israel kanske förslaget kan verkställas? Israel får stöd från västvärlden, Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och USA. Medens Palestina fått stöd från arabvärlden. Jag tror det är viktigt att de delaktiga aktörerna i konflikten kan prata och försöka komma fram till ett bra beslut, eftersom Israel och Palestina inte klarar det själva. Jag tycker att de har ett visst ansvar i konflikten nu då de valt en sida att stå på. Dock skulle en lösning kunna vara att USA blir opartiska och försöker att bara hjälpa till att få fred i konflikten. Jag tror att USA skulle kunna medföra med goda konsekvenser i denna konflikt då jag tror att de kan göra Israel kompromissvilliga. Jag tror även USA kan lyckas få arabländerna mer kompromissvilliga, då de faktisk påverkas av kriget eftersom de har många palestinier som bor i landen osv. För att det ska kunna bli fred i landet igen så är en lösning att israelerna och palestinierna kommer överens med FN om att arbeta med en lösning. Ett exempel är att dela upp landet rättvist och då även Jerusalem som är viktigt för båda folkgrupperna. Men det är ju tyvärr inte så lätt som det låter, båda folkgrupperna vill varken dra tillbaka sina trupper eller ge upp. EU, FN och möjligen USA skulle kunna hjälpa till att bestämma tillsammans med ledarna.

Hur förklaras konflikten utifrån liberalismen, realismen och konstruktivismens perspektiv?

Jag har under veckan som varit lyssnat på tre olika föreläsningar, där de tagit upp just Israel-Palestina-konflikten. Varje föreläsning har varit jätte olika då de sätt konflikten ur tre olika perspektiv. Jag ska återberätta lite av varje föreläsning,

Liberalismen

Liberalismen förespråkar intresseharmoni, vilket innebär att om det inte råder någon intresseharmoni uppstår konflikter. Liberalismen menar att ett sammarbete mellan alla aktörer och stater kommer leda till en ekonomisk vinst för alla. Det finns en hel del olika typer av aktörer som ofta har ett och samma intresse och kan kompromissa i en konflikt.

Kriget mellan Israel-Palestina är dock svårt att kunna se ur detta perspektiv då de krigar på grund utav att de har samma intresse, båda vill åt mark ytan. Israel som äger markytan i dagsläget vägrar att dela med sig av marken. Parterna kan inte sammarbeta eller kompromissa vilket liberalismen tycker är viktigt. De delaktiga aktörerna så som FN, USA är för tillfället på två olika sidor av konflikten och har heller inte samma intresse vilket gör att de inte kan sammarbeta och kompromissa. FN vill ge mer mark åt Palestina då de anser att Palestinas folkrätt är hotad. Medens USA fortsätter vara på Israels sida och väljer utifrån eget intresse och behov, de vill åt Israels naturtillgångar. Vilket gör att de blockerar FNs arbete. Detta tyder på en saknad välfungerande världsregering. Det kan vara en orsak till att Israel-Palestina konflikten hållit på i så många år. Men den senaste aktuella händelsen i konflikten gick FNs sanktion igenom om ett försök att Palestina ska få bli en egen stat. Detta gick igenom på grund av att USA var det enda landet som la in vetorätt. Liberalismen tror på folkrätt och diplomati vilket kan vara en av orsakerna till att FN ingriper i denna konflikt då palestinierna folkrätt anses som hotad.

Liberalismen har även mer acceptans mot Palestina som ”land” och ser israels ockupationer som något de inte har rätt till. Israel har den militära makten och har inte rätt att bygga på palestinsk mark.

Liberalismen menar även att integrationen mellan muslimerna och judarna skulle vara bra för båda parterna och att de finns gemensamma fördelar som de tjänar på att samsas, så som de heliga platserna och resurser som finns i landet. 

”Välfärd och ekonomisk tillväxt är det som håller nere konfliktrisken i det internationella systemet. Krig är oftast ett alltför kostsamt handlingsalternativ som drabbar välfärden.”

Liberalismen menar att krig är för kostsamt och det kan man dra paralleller med i denna konflikt då det palestinska folket knappt har någon ekonomi alls och mer än hälften är arbetslösa. Israel har också drabbats negativt då deras ekonomi sjunkit, eftersom inga arabländer vill handla med dem. Kollektiv säkerhet skapas genom att parter blir medlemmar i FN, vilket innebär att sammarbete ofta leder till något positivt medens krig bara ger negativa följder.

En annan orsak till Israel- Palestina konflikten kan vara parternas odemokratiska politik. Palestina är ingen stat och ingen fullständig demokrati medens Israel ses som en demokrati men på grund av hur de behandlar judarna så uppfattas de av många som en icke demokrati.  Liberalismen menar att demokratier inte krigar mot varandra då man känner gemenskap medens demokratier kan hamna i konflikt med diktaturer. Det har varit så många krig mellan parterna under alla år vilket kan kopplas med liberalismens teori.

Man måste leva i nuet och glömma vad som hänt i historien för att kunna nå framgång och skapa fred.

Realismen

Realismens teori menar att staterna är de viktigaste aktörerna och de som har starkast militär makt är de starkaste staterna. Israel är alltså en viktig och hyfsat stark stat då de har en bra militär makt speciellt i jämförelse med Palestina som inte är en erkänd stat. Något som realismen menar är att varje stat har internationella intressen som de vill försvara till varje pris. I denna konflikt syftar man då på naturtillgångarna som finns i mellanöstern i Israel och på västbanken speciellt. Israel gör bosättningar på västbanken för att få ännu mer tillgång till naturresurserna som är bland annat vatten och olja. Israel försvara dessa till varje pris och delar med sig till de länder som de får något tillbaka av/från. USA och Israel sammarbetar tillexempel och USA bryr sig bara om sina egna intressen. Enligt realismen så är stormakterna mäktigare än de internationella organ vilket är en förlust för Palestina ifall man utgår från denna teori då de inte har någon stormakt stöd.  Staterna bestämmer spelreglerna och vill försvara sina intressen vilket Israel verkligen gör då de har kontroll över gränsövergångarna och även makt där palestinierna bor. Realismen Gillar inte FNs inblandning i konflikten då de tycker att FN är felkonstruerade och borde inte finnas. Starterna är dem viktigaste.

Realister menar att krig uppstår när intressen kolliderar vilket är orsaken till att konflikten startar. De kan inte komma överens då båda vill ha samma mark. Realiter menar att krig och konflikter inte är något oväntat. ”Man kan inte tycka samma sak om allt”.

”Att vara realist är att ta hänsyn till det faktiskt föreliggande och avstå från att bygga på spekulationer” Med det menar man att båda sidor gör lika mkt fel, och att en lösning sker kanske genom samarbete och att ingen av sida har rätt att ”attackera” menar realisterna.

Konstruktivismen

Konstruktivister menar att staten uppfattas som de agerar vilket konsekvensen blivit av denna konflikt då Israel behandlat palestinierna på ett dåligt sätt vilket gjort att andra stater och organisationer uppfattar israel med en negativ syn. De följer tillexempel inte mänskliga rättigheterna vilket gör att omvärlden inte gillar vad de håller på med. Palestina agerar med våld, speciellt från Gaza och uppfattas då som en terror grupp, vilket gjort att många länder valt att inte vara på deras sida. Palestinierna på västbanken däremot har inte agerat med samma våld som Palestinierna i Gaza och Israel vilket gjort att de uppfattas positivt av omvärlden vilket lett till hjälp från bland annat FN. På grund av hur man uppfattas kan man får mer fiender eller mer vänner vilket är en orsak till konflikten.

En orsak till Israel-Palestina-konflikten kan förklaras enligt konstruktivismens teori ”vi och dem” begreppet.  Vi och dem begreppet innebär att man definierar sig i förhållande till någon annan, särskilt mot en annan grupp/stat. Orsaken till Konflikten handlar både om geografiska gränser och etniska gränser mellan de olika folkgrupperna. Konflikten fortgår för att båda parterna är ute efter så mycket mark som möjligt och varken Israel eller Palestinierna ger sig. Konflikten grundar ju även sig i att folkgrupperna förhållande till varandra. Judarna och muslimerna visar ingen som helst respekt mot varan då de krigat mor varan i åratal. De hela handlar ju om deras religiösa syn på markytan och kan inte acceptera varandra då de inte vill dela mark. Palestinierna tycker jag bryr sig mer om att ta tillbaka mark än sitt folkslag då de flesta lider av fattigdom. Konflikten handlar mer om intresset att leva upp till en stark stat än att ta hand om sin folkgrupp som lever i kriget. Israel har också ett intresse att bli en stark stat men de låter de inte gå utöver befolkning välmående. Så konstruktivismens svar till att denna konflikt fortsätter är att båda parterna vill visa sig starka utåt. Konservatismen menar att konflikten är ett resultat av huvudaktörena och det delaktiga aktörerna handlingar i historien.

Mina tankar

Huvudaktörerna i denna konflikt är judar och palestinier, men jag tycker problemet förvandlats till en konflikt mellan arabstaterna och västvärlden. Arabvärlden har alltid gett sitt stöd till Palestiniernas sida meden USA, Frankrike och Storbritannien alltid har stått på judarnas sida. Om de ”delaktiga aktörerna” kan inse att denna konflikt inte kan fortsätta och börjar jobba tillsammans för att komma överens och kompromissa om en lösning tror jag att konflikten kan bli löst på ett lopp av ca 20år. Inga folkgrupper ska behöva lida så länge som denna konflikt har fortgått.

 Det är viktigt att palestinierna och israelerna accepterar varandra för att fred skall uppstå. Acceptera betyder inte att man måste gilla varandra utan att man visar respekt gentemot varandra vilket dessa parter inte gör. Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan acceptera att en konflikt får hålla på så länge som den gjort och jag tycker verkligen att FN gör rätt i att ta parti, då Palestiniernas är väldigt utsatta i konflikten.  Omvärlden tyckte synd om judarna då de blev utstötta av världen under nazismens tid, men jag tycker att det än en gång är dags att reagera på hur utsatta dom är i mellanöstern nu. Eftersom FN hade makten i landet på 1900-talet och beslutade att Palestina inte skulle få behålla landet för sig själva utan att judarna och dem skulle få dela, så tycker jag att FN borde göra allt i sin makt för att kunna dela upp landet i två delar igen. Då det har med religionen att göra så har jag svårt att säga att Judarna har rätt till att invandra till ett land baserat på att ”Gud har lovat dem landet”. Men då jag själv inte är religiös så har jag väldigt svårt att acceptera deras åsikt om att gud har lovat dem just det landet. Jag tycker även att det var fel av FN att man gav mer mark till Judarna än muslimerna då de redan bodde på den marken, vilket skapar en konflikt angående delningsplanen. Jag förstår heller inte varför Stormakterna blandar sig in så mycket i konflikten. Men jag tror att anledningen till att de blandar sig i har med de resurserna som den marken har. På så sätt kan de vinna på det själva. Det här ser jag som ett stort problem, då man inte ska fokusera på vad man själv kan vinna utav en konflikt som skadar många människor. Utan istället försöka lägga fokus på att återfå fred i landet och därefter kanske skapa ett samarbete för att gå med vinst. En positiv sak däremot är försöken från stormakterna att skapa fredsavtal, dessvärre har de inte lyckats. Eftersom det är israelerna som har makten över gränsövergångarna lever palestinierna i en ”kvävd” värld och får inte resa vart de vill. Det strider även mot mänskliga rättigheterna vilket är jätte fel. Jag tycker de är jätte konstigt att palestiniernas styren inte kan komma överens. Istället för att stå gemensamt emot Israel så krigar man samtidigt mot varandra. Jag har läst att de röstade om styrena inom landet och därför blev de som de blev. Min fråga är då hur man kan rösta på en grupp som är terrorstämplad? Att rösta på dem ser jag som ännu ett sätt att inte få slut på kriget.

När det gäller nulägets bosättningar i västbanken tycker jag att FN och stormakterna ska ingripa för att hindra. Det känns väldigt grovt att tvinga Palestinier att flytta på grund av Israels krav att få mer land. FN och USA är på samma sida i denna fråga och Israel är ensamma om att vilja göra fler bosättningar på västbanken. Israel gör detta för att visa att FN gav Palestina observatörstatus, vilket betyder att de bara vill visa sig starka utåt och det har att göra med det konstruktivistiska synsättet. Jag tycker verkligen att de var bra av USA och Egypten att skriva ett fredsavtal angående vad parterna får göra och inte får göra. Just nu är det vapenvila vilket jag hoppas kommer fortsätta ett bra tag till. Det sägs att det avfyrades raketer ända in i slutminuterna av fredsavtalets förhandling, vilket jag anser är jätte barnsligt av de båda parterna. Det utförandet av attacker skapar endast mer agg mellan parterna och kan påverka fredsavtalet på långsiktig syn. Kriget har påverkat folkgrupperna och marken negativt. Jag anser att ingen av parterna bryr sig tillräckligt om sitt folk då de är er intresserade av att vinna kriget än vad de är i att ta hand om sitt folk. Judarna har inte påverkats jätte mycket men de lever fortfarande i en osäker och farlig miljö.

 Jag tycker verkligen att bägge folkgrupperna har rätt till ett land, vilket innebär att jag tycker att en tvåstatslösning vore det bästa alternativet. Jag tycker det är dags att parterna blir sams och låta folkslagen antingen leva tillsammans eller uppdelat men utan oro för att krig ska uppstå.

 Källförteckning

 http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11602747.ab

http://topics.nytimes.com/top/news/international/countriesandterritories/israel/index.html

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5352467

http://www.ne.se/rep/israel-palestina-konflikten

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/Fordjupning/

http://www.svenskafreds.se/konflikthantering/faktablad/israelpalestina.pdf

http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/19640

Cypern A.D

Konflikten om Cypern

Cypern har sedan 1974 varit indelad i två delar och det som håller dem isär är den så kallade Gröna linjen. Den Gröna linjen representerar gränsen där Cypern delar in sig i två olika delar. Enda sedan dess har grekerna och turkarna som är bosatta på ön varit i konflikt med varandra om vem som egentligen ska styra på ön. Konflikten har pågått en lång tid nu och många faktorer i historien har påverkat att konflikten än idag är i liv.

Grekcyprioternas och Turkcyprioternas historik

Cypern blev en del av det osmanska riket år 1570. Samma år började den turkiska invandringen till ön. Turkarna bosatte sig på Cyperns norra del och resten av ön var bosatt av greker. År 1879 etablerade sig Storbritannien på Cypern, men ön tillhörde fortfarande det Omanska riket. Storbritannien gjorde ett avtal med Turkcyprioterna att få ha sin bas på Cypern. I gengälld fick Turkcyprioterna Storbritanniens hjälp ifall de fick ett eventuellt angrepp från Ryssland.  Det var inte förrän efter det första världskriget som Cypern blev tilldelad Britterna.

År 1930- och på 40 talet ville fler av grekcyprioterna att ön skulle börja tillhöra Grekland. Men inte ens efter en omröstning som gjordes år 1950, där grekerna vann, ville Britterna ge ifrån sig Cypern.  Inte förrän tio år senare drog sig britterna ur och Cypern blev självständigt. Samma år blev Cypern också medlemmar i FN.

När republiken Cyperns självständighet utropades trodde man att problemen på Cypern skulle vara över. Men Grekerna och Turkarna som bodde på ön fick direkt problem med samarbetet. Från 1963 och under 1964 utvecklades konflikterna till ett inbördeskrig. Den turkiska minioriteten drabbades hårdast. FN skickade en fredsbevarande styrka till Cypern, och FNs styrka har än idag inte lämnat ön.

1974 störtades Cyperns president Markarios som kämpade för ett självständigt och förenat Cypern. Istället ersattes han av Nikos Sampson som myndigheterna i Aten kunde kontrollera. Men de turkiska myndigheterna samtyckte inte att Grekland skulle få kontrollera så mycket så de bestämde sig för att ingripa. Turkcyprioternas invasion skapade massflykt på ön. Ungefär 180 000 greker flydde till öns södra del medan cirka 45 000 turkar flydde till öns norra del. Kort efter massflykten avgick president Sampson och militärjuntan i Aten. När Grekerna tog kommandot och lät en president styra Cypern genom Grekland tog grekerna ett politiskt beslut som kom att bli ett misstag då de inte samtyckte att båda parter skulle styra på ön lika mycket.

Det var turkarnas invasion som ledde till att Cypern delades in i två olika delar, både geografiskt och etniskt. Ön delades in så att cirka 70 procent bestod av grekcyprioter medan 30 procent bestod av turkcyprioter. I mitten av landet administrerar FN en neutral zon.

1883 blev den turkiska delen av ön självständigt och bytte namn till ”Den turkiska republiken Nord-Cypern”.

Eftersom det finns två olika uppfattningar om inbördeskriget är konflikten svår att lösa, då varken grekcyprioterna eller turkcyprioterna är överens om vad som startade konflikten. Turkarna ansåg att grekerna inte höll maktavtalet och att konflikten beror på det medan grekerna ansåg att turkarna tagit deras mark och tvingat grekerna att fly till södra halvan av ön. Trots att våldet avtog när ön delades in i två delar bestod en misstänksamhet och rädsla mellan cyprioterna.

Aktörer och ”Annan-planen”

De nationella huvudaktörerna är de två viktigaste parterna för ett förenat och samspelt Cypern. Åtgärder invändigt är de mer betydelsefulla. Men internationella aktörer har också spelat en stor roll och spelar fortfarande en stor roll, med tanke på att varken grekcyprioterna eller turkcyprioterna har gett konflikten några framsteg. Just eftersom misstänksamhet och misstroende finns bland båda parter är det viktigt att de internationella aktörerna är neutrala och kan ge fördel till både den grekiska och den turkiska halvan. Två aktörer som har betytt mycket för konflikten och försökt hitta åtgärder är FN och EU. Redan sedan inbördeskriget som började på -60 talet har FN varit aktiva i konflikten. FN ville att ett enat Cypern skulle inträda i EU. Det var inte förrän Cypern började förhandla sig till en plats i EU som konflikten började göra framsteg. Så FN lade en grund för ett omfattande arbete för att få fram förslag på en federal lösning. De förenta nationerna la 2002 fram en plan, Annan-planen som blev det mest detaljerade förslaget i konflikten. Annan-planen baserades på en enad cypriotisk republik, ett federalt syre och två delstater. Den gemensamma, federala nivån skulle ha ansvar för utrikespolitiken, invandringsfrågor, valutapolitik och medborgarskap, medan övriga beslut skulle tas på delstatsnivå. Planen skulle ge grekcyprioterna mer mark och minska turkcyprioternas mark från 37 procent till 28,5 procent av ön och de turkiska soldaterna som var kvar från den turkiska invasionen skulle dras tillbaka. De 30 000 soldaterna skulle minskas till endast 650 soldater.

Annan-planen skulle även vara till en fördel för turkcyprioterna då de också skulle få bli internationellt erkända och få samma politiska status som Grekerna. Men Annan-planen misslyckades då turkcyprioterna nekade förslaget.

Men i en omröstning 2004 om Cypern skulle bli enat eller inte röstade majoriteten av turkcyprioterna ja för ett enat rike och majoriteten av grekcyprioterna röstade nej för ett enat rike. Då föll FN:s och EU:s plan till att ena Cypern. Men FN var innan omröstningen säkra på att båda parter skulle rösta ja så de hade redan lovat ett medlemskap i EU till Cypern. Men EU släppte enbart in den grekcypriotiska regeringen. Som aktör har EU haft en problematisk roll. När Cypern inträdde i EU kunde EU inte längre fungera som medlare eftersom att de nu är en part i konflikten. Att EU lät Cypern inträda unionen har lett till en indirekt konsekvens. Eftersom alla medlemar i unionen inte har samma åsikter om hur konflikten ska lösas blir det oense invändigt inom unionen. Tillexempel Frankrike och Tyskland stödjer grekcyprioterna medan länder som Sverige och Storbritannien stödjer turkcyprioterna eftersom de vill underlätta för Turkiet och turkcyprioterna att närma sig medlemskap i EU. På grund av konflikten mellan EU och turkcyprioterna konsekvenserar det även en konflikt mellan EU och Turkiet. På grund av konflikten mellan turkcyprioterna och grekcyprioterna så är de splittrande åsikter inom EU om Turkiet ska få delta eller inte. Konflikten går inte bara ut över invånarna på Cypern, utan också över Grekland och Turkiet.

I januari 2012 pressades Cypern allt hårdare av FN till att lösa konflikten. Turkiet hotade att frysa sina relationer med EU om Cypern senare blir EU:s ordförandeland, utan att ha hittat en lösning på konflikten. Men samtidigt tycker grekcyprioterna att de pressas till kompromisser som endast är fördelar till den turkiska delen av ön. Detta är en mycket negativ konsekvens då konflikten i ett EU-sammanhang har bidragit till blockering av Turkiets EU-medlemskap. Det konsekvenserar till att den turkiska halvan inte samarbetar med resten av den europeiska unionens medlemmar och konflikten mellan cyprioterna blir svårare att lösa.

Ur ett individperspektiv så tycker majoriteten bland de nationella ungdomarna att de hellre ser en separation av Cypern än en återförening. 20 årige Panos Panagiotopoulos antyder att majoriteten av grekcypriotiska ungdomar tänker ”jag har min familj, min framtid och min utbildning. Varför ska jag bry mig om en återförening?”

Om inte barnen och ungdomarna uppfostras till att vilja ha ett återförenat Cypern blir det svårare, med tanke på att barnen och ungdomarna är framtidens Cypern.

Ekonomiska nedgångar

Redan 2003 öppnades gränsövergångarna, den gröna linjen, mellan öns två delar så Cypern blev geografiskt enat men cyprioterna var fortfarande inte enade. 2008 öppnades hopp på lång sikt när det kom till samarbetet med öns två befolkningar. Grekcyprioterna fick en ny president som var beredd på att förhandla med turkcyprioterna mer än vad tidigare presidenter hade gjort. Men än idag, över fyra år senare har det ännu inte kommit fram till en lösning.

Ur ett ekonomiskt perspektiv blev det ingen fördel för konflikten i Cypern när Europa drabbades av ekonomikrisen på 2000 talet. Cypern var ett av de länder som drabbades hårdast ekonomiskt. Cyperns regering handlade fel och inte tillräckligt fort, så bara på ett år hade Cypern skaffat sig ett stort underskott. Det blev svårare tider på ön och politiken och hela samhället blev drabbade av den dåliga ekonomin. När regeringen handlade fel blev folket på ön irriterade och att lösa den politiska frågan blev allt svårare.

Nutida planer för åtgärder

Just nu är det stabilt i Cypern, vilket är positivt att det inte går mot det sämre, men samtidigt negativt eftersom det heller inte går mot det bättre. Grundfrågan för att lösa Cypernkonflikten måste utgå från hur Cypern ska styras. Utifrån att läsa konfliktens historik är det ur det politiska perspektivet som de största konflikter utgår ifrån. Än så länge har Cypern två olika regeringar, en president och en regering som styr över turkcyprioterna och en president och en regering som styr över grekcyprioterna. Men det är många fler problem som har uppstått av konflikten. Ett av de största problemen som har uppstått av konflikten på Cypern är problemet med att kompensera alla de hundratals människorna som tvingades fly och lämna sina hem och gårdar under 1960 och 1970-talet. Marken som idag är bebodd av turkcyprioter tillhörde grekcyprioterna innan de var tvungna att fly under inbördeskriget. Konflikten av makten har utvecklats och nu inkluderar konflikten också geografiska problem. Grekcyprioterna som är internflyktingar vill ha tillbaka till sin mark på öns norra sida. Men eftersom det bor turkcyprioter där måste man ha hänsyn till båda parter. Därför är det en viktig fråga för ett framtida fredsavtal.

En annan konsekvens till konflikten som har blivit långsiktig är att grekcyprioterna tycker att turkcyprioterna har för stort ansvar över ön. Även fast endast 18 procent av Cyperns befolkning består av turkcyprioter kontrollerar de 37 procent av Cyperns mark. Det tycker grekcyprioterna är alldeles för mycket, och för bättre säkerhet på ön vill grekcyprioterna minska turkcyprioternas mark att kontrollera till endast 30 procent. Detta är ett problem som man måste ta hänsyn till vid ett kommande fredavtal, för att konflikten ska lägga sig. En annan faktor som grekcyprioterna upplever som ett problem och ett hot är antalet militära turkcyprioterna har bosatta på ön. Eftersom inte turkcyprioterna accepterade Annan-planen och därefter nekade även grekcyprioterna den då fotsätter konflikterna av konsekvenserna mellan cyprioterna.

I ett förhandlingsmöte år 2009 möttes den turkcypriotiska ledaren och den grekcypriotiska ledaren för att lösa dessa ovanstående problem. Under hela hösten och vintern träffades båda parterna regelbundet för att uppnå framsteg. Men efter att inte ha kommit på någon lösning ansåg man i januari 2010 att diskussionerna behövdes ännu mer regelbundna möten för att kunna göra framsteg.

Intervjuer

I veckan har jag varit och intervjuat tre specialister inom Cypernkonflikten. Jag började med att intervjua Anders Andersson som är liberal för att se hur han ser på konflikten. Jag frågade även Anders vad han tycker är viktigt att tänka på när man ska försöka lösa konflikten på bästa sätt. Anders svarade att han anser att man först och främst måste tänka på individerna och de mänskliga rättigheterna. Konflikten mellan grekcyprioterna och turkcyprioterna baserar mycket på politik och om hur ön ska styras. Det Anders antyder är att ön har styrts under en republikoch att konflikten har kvarstått. Han menar att om samhället på Cypern var mer demokratisk skulle situationen kanske se annorlunda ut. Om individerna på ön skulle få ha mer yttrande frihet och ha en politisk inverkan skulle konflikten kunna lösas nationellt och fler aktörer skulle inte behövas blandas in. Han anser att omröstningen 2004 borde upprepas mer regelbundet. Men då ska inte folkomröstningen avslutas med utformning av maktfördelning och existenen av kvoteringssystem. Det finns olika sätt att lösa konflikten, ett av alternativen skulle kunna vara till exempel att fortsätta ha en delad ö. Men eftersom få har uttryckt sin önskan om detta är det en strid mot folkrätten och därför tycker han att det är ett dåligt förslag till en lösning och därför tycker han att det bästa är att fortsätta sträva mot ett enat rike.

 Anders har som liberal länge arbetat med frågan om rättigheter och han fortsätter att berätta om det han tycker är en nackdel med konfliktens försök på lösningar. Dels är orättvisan på ön ett problem som måste tas hand om. Alla ska ha samma rättigheter vart på Cypern du än bor och vare sig du är turkcypriot eller grekcyprioter. Grekcyprioterna tycker att turkcyprioterna inte ska få ha mer än 30 procent av ön, vilket är mycket dåligt då alla invånarna på ön ska ha samma rättigheter, säger Anders.

-”Vad tycker du om internationella aktörers påverkan? Borde de få ha en så stor del i konflikten?” Anders funderar inte en minut utan svarar kvickt ”FN”. Jag tittar på honom och ställer följdfrågan om han tycker FN har en bra eller dålig roll i konflikten. Självklart en mycket positiv roll, svara Anders och fortsätter, utan FN tror jag aldrig att konflikten skulle vara i närheten var den är idag. Visserligen är konflikten fortfarande aktiv men samtidigt är det inget våld eller en sådan påverkan att människor i allmänheten far illa. FN har kämpat från start att tänka på att behålla freden på ön och det tycker jag att de har lyckats med också. Utan FN hade ön idag kanske fortfarande varit stängd på mitten, vilket hade varit ett mycket stort problem. På det här sättet har människorna det bättre än vad det troligtvis hade haft om FN inte hade kommit och hjälp till på ön, avslutar Anders.

Efter att jag lämnat mitt möte med Anders Andersson åkte jag för att intervjua Sven Svensson som är realist och har stor kunskap om Cypernkonflikten. Under många år har han försökt att hitta den största orsaken till konflikten samt att på bästa sätt försöka hitta en lösning till konflikten. Jag har nu själv fördjupat mig inom Cypernkonflikten och därefter har jag stött på många funderingar så blev jag nyfiken och ville höra från vilket perspektiv Sven såg konfliktens utbrott. Jag förklarade mina funderingar på hur turkcyprioterna hade tänkt när de bestämt ett avtal med Storbritannien vid en eventuell attack från Ryssland. Hade turkarna rättigheterna att göra avtalet utan att fråga grekerna?

Sven sätter sig rakare och säger att han har ett mycket bra svar på just den frågan. Alla stater vill ha en bra säkerhet och vid hotande situationer handlar många ofta efter vad som är tryggast och bäst för sig själv. Vilket jag anser som mycket förståeligt. Dels för att sin egen stat är viktig och om du känner att din stat är hotad ska du skydda den. Sedan är det en bra möjlighet för turkcyprioterna att ta kommandot och visa att de är de som har övertaget. De som är starkast är de som ska styra också. Makt är en väldig viktig fråga. Det är därför jag gillar den här konflikten så mycket, för den handlar om mycket makt och politik, säger Sven och ler.

Jag ställer samma fråga till Sven som jag tidigare ställt till Anders.-”Vad tycker du om internationella aktörers påverkan? Borde de få ha en så stor del i konflikten?” Svens svar skilde sig mycket från det svar jag fick av Anders. ”Staten i sig själv är viktigare än de själva aktörerna.”, svarade Sven. På så sätt blir makten en större fråga och makten blir även lättare att uppnå. Sätt att nå denna makt är bland annat utav avtal, vilket turkcyprioterna till exempel gjorde med britterna. Inte borde i alla fall FN få ha med saken att göra. Jag tror inte på deras teori och inte heller att de kan hitta en lösning genom ett jämställt samhälle och en massa mänskliga rättigheter. Konflikten kommer lösas genom en starkare stat.

En konsekvens av konflikten har varit att grekcyprioterna är arga på turkcyprioterna för att de har så många soldater på ön. Spelar det egentligen det någon roll? Självklart spelar det någon roll! Det handlar om att turkcyprioterna utgör ett hot. Det borde finnas en anledning till att turkcyprioterna ska ha så många soldater på ön. Grekcyprioterna ser soldaterna som ett fiendetecken. Det finns ingen tillit. Hot sätter människor i försvarställning.

Jag tackar Sven för hans tid och beger mig för att få ännu ett perspektiv av konflikten.

Min sista intervju har jag med Karl Karlsson som är konstruktivist. Redan från början börjar Karl att förklara hur säkerhet har mycket att göra med konflikten. Hoten de båda parterna känner mot varandra är en viktig faktor i konflikten. Hoten de känner måste få ett stopp för att även konflikten kan få ett stopp.

Även jag och Karl kommer in på frågan hur pass viktig del de internationella aktörerna har för roll i konflikten. Karl förklarar att han inte tycker att aktörerna är den viktigaste delen. Detta beror på att alla inte har intresse för att blanda sig i saker och ting, i detta fall att inte blanda sig i konfliktern om Cypern. Det är inte naturligt för alla stater att ha ett intresse, det är inget man kan förvänta sig av någon att ha eller, påpekar Karl. Man måste skapa ett intresse, det är inget som bara uppstår. En stat agerar utifrån vad den vill, vilket är ett mycket bra exempel på just denna konflikt. Cyprioterna agerar utifrån deras egen vilja och villkor, därför är det som det är idag. De har olika viljor och agerar därför olika.

Det var intressant att få en intervju med tre personer från varsin teori. På så sett fick jag en inblick på hur olik en och samma konflikt kan vara utifrån hur du ser på konflikten.

Min ställning till konflikten

Enligt mig behöver både grekcyprioterna och turkcyprioterna en ny ledning som tar nya initiativ så att konflikten får en utveckling. Med tanke på att konflikten nu har varit frusen i flera års tid måste någonting göras annorlunda för att en förändring ska ske. Konflikten grundas på olika åsikter om vad som egentligen gjorde så att konflikten bröt ut, det är där man måste börja. Utöver frågan om hur Cypern ska styras måste de problemen som uppstått till följd av konflikten också lösas.

Problemet är inte greker och turkar utan det är att istället för att ses som cyprioter anser man att det är ”vi” mot ”dem”. Jag tror konflikten kommer att fortsätta så länge man strävar efter en återförening, samtidigt som befolkningen ska anses som två olika folkslag. Antingen borde befolkningen på ön ha samma villkor eller delar man in ön i två olika delstater. Omvärlden kan inte längre ta hänsyn till att grekerna och turkarna inte kommer överens, eftersom det går ut över hela den europeiska unionen. Eftersom de flesta vill att konflikten ska lösas på ett eller annat sätt borde internationella aktörer ta större kommandon. Det invändiga på ön får inte gå ut över resten av världen. Eftersom att EU och FN har haft en väldigt stor inverkan på konflikten kan det finnas fördelar med att utnyttja deras inverkan. Som utomstående aktörer skulle de kunna ta mer ställning och införa bättre demokrati i Cypern.

Jag tycker personligen inte att det finns någon som har rätt eller fel i denna konflikt. Det jag först tyckte var den ledande faktorn till konflikten var händelsen då grekerna tog mer makt än turkarna genom att styra presidenten från Aten och bröt maktavtalet. Men samtidigt när jag tittar närmare på konflikten och fördjupar mig i orsakerna hittar jag en till orsak. När Cypern hade blivit en del av det osmanska riket och britterna ville ha sin bas på Cypern förhandlade turkarna med britterna om att de skulle få skydd vid ett eventuellt ryskt anfall. Grekerna hade inget med beslutet att göra. Förhandlingen ledde till att Cypern ett längre tag blev tilldelat Storbritannien, vilket gjorde att inte endast turkarna blev av med Cypern utan också grekerna. Så redan innan Cypern blev tilldelat turkcyprioterna och grekcyprioterna hade turkarna tagit kommanot över beslut och makt. Så orsakerna till konflikten kan ha varit fler än den orsaken turkarna anser var grekernas fel. 

Men annars tror jag ingen av parterna har rätt eller fel åsikter. Konflikten har visat sig blivit en ”ond cirkel” som aldrig tar slut. Både det invändiga och det utvändiga måste förändras för att konflikten ska förändras. Annars tror jag att den kommer att förbli där den är idag.

Källförteckning

http://www.globalis.se/Konflikter/Cypern

 http://www.globalis.se/Konflikter/Cypern

 http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Cypern1/

 https://word.office.live.com/wv/WordView.aspx?FBsrc=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fdownload%2Ffile_preview.php%3Fid%3D258629404264322%26metadata&access_token=1657050793%3AAVK4Ab1oaRk9sxzTDyZt5IALpl6L95Cdw--Iguwa0jgmoQ&title=Colombia+FARC.docx

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4933212