Tibet M.F
Tibet M.F
”- Jag förstod att det Tibet som jag kände till aldrig skulle bli detsamma igen.”
”År 1951, det var då allt hände. Jag var 14 år. Ung men ändå tillräckligt gammal för att förstå vad det var som hände då Kinas så kallade ”befrielsearmé” trängde sig in i vårt fina och fridfulla land i ett försök om att anfalla och ta över Tibet, mitt hemland. Jag var 14 år och fick bevittna mitt land försöka stå emot stormaktens slag, jag bevittnade då mitt land togs över och anpassade sig för de nya lagarna som infördes utav Kina. Tibet, mitt kära hemland var inte säkert längre. Jag var rädd, döda kroppar som sträckte sig längs hela gator, blod, skottlossningar som väckte en mitt i natten, rädslan. Men det som jag aldrig kommer att glömma är den där dagen då min mors skrik dånade i hela vårt hus strax innan hennes tunga kropp sjunkit ner till golvet i köket då hon fallit ihop i gråten som aldrig riktigt skulle ta slut. Soldaterna som kommit med beskedet om att min far stupat då han försökt stå emot Kinas anfall likt resten av hans trupp lämnade oss kort efter att de givit min mor beskedet. Mitt land var osäkert nu, min far var död och min mor var instabil, mina bröder för små för att förstå och jag, jag förstod att det Tibet som jag kände till aldrig skulle bli detsamma igen.” Säger Akasha.
Inget stöd ifrån FN och inte heller mycket till militärt motstånd ifrån landets sida. Det blev därför inte lätt att stå emot när stormakten Kina skickade en utav sina största militära styrka, ”folkets befrielsearmé”, för att anfalla Tibet år 1951. 40 000 kinesiska soldater trängde sig in i landet för att ta över medan Tibet endast hade ca 8000 tränade soldater att slå tillbaka med vilket slutade med att Kina lätt kunde vinna slaget och därmed också ta över. Kina ansåg inte att Tibet var ett självständigt land, utan menade att landet alltid varit en del utav Kina och alltså alltid tillhört dem, trots att andra länder erkänt att Tibet faktiskt är ett självständigt land. Kina menade också att Tibet aldrig har upprättat internationella relationer själva och därför kunde de inte kalla sig en självständig stat trots att de uppfyllde alla kraven för att vara en självständig stat. År 1959 så hade tibetanerna äntligen fått nog och bestämde sig för att starta ett uppror. Det blev en våldsam strid som tog slut då ”folkets befrielsearmé” slog tillbaka och på ett brutalt och våldsamt sätt slog ner upproret och dödade närmare 87 000 tibetaner. Många dog då ”folkets befrielsearmé” stod emot och slog tillbaka men ytterligare tusentals tibetaner dog i sitt försök att skydda Dalai Lama när det samlats runt palatset där han bodde, Dalai Lama som var deras andliga ledare hade flytt för att överleva då den kinesiska armén beslutat att döda honom. Upproret som tibetanerna hållit i och som misslyckats kunde ju inte ha sluppit undan helt ostraffat, därför blev både kulturen och förtrycket mot tibetanerna hårdare och striktare. Det var nu som Kina förbjöd tibetanerna för att få utöva deras religion, buddhismen. Alla Tibets nunnor och munkar som utövade buddhism var helt borta 10 år senare, de hade antingen fängslats, flytt eller avrättas och utav de alla 6 000 klostren som fanns innan Kinas invasion så var det år 1979 endast 13 tycken som inte hade plundrats vid det laget. Som om det inte var nog, alla religiösa skulpturer blev dessutom fraktade till Kina för att slutligen smältas ner, Religionen och de mänskliga rättigheterna var vid den här tiden grovt förtryckta i hela Tibet. Eftersom att detta är en aktuell konflikt som sker än idag så vet vi att buddhismen faktiskt får utövas nu i Tibet igen, dock inom vissa gränser. Klostren har fått byggas om på nytt igen men många anser att detta endast sker på grund utav att Kina vill visa sig så goda som möjligt och att få klostren uppbyggda på nytt bara gjorts för synens skull. I detta ser vi stora politiska följder och speciellt i och med att landet blivit så kontrollerat i och med att människorna knappt har någon talan om hur deras land ska styras och ännu mindre om de nya reglerna som införts. Själva folket i Tibet är också kontrollerat och väldigt förtryckt då religionen begränsats och bara får utövas på vissa villkor, på Kinas villkor. De hårda straffen som införts är också något som visar starkt på förtryck i landet bland folket, då de fängslats, behövt fly och till och med i vissa fall dödats. Jag skulle däremot inte säga att konflikten sker på grund utav etnisk bakgrund då Kina inte verkar ha något emot just Tibet som land eller tibetanerna som folk, däremot så förtrycker de ju religionen som då är buddhism.
Konflikten pågår än idag och har inte fått något slut än. Tibetanerna måste anpassa sig efter det som Kina bestämmer och folket är grovt förtryckt. Hela landet ligger i händerna på Kina och i och med att landet är så pass litet så finns det ingen chans för att de ska kunna ta tillbaka makten, deras militära styrka är endast en liten smula jämfört med vad Kinas är och minsta lilla försök till anfall skulle endast leda till stora dödsfall och säkerligen hårdare straff för Tibet. Våld skulle endast föda mer våld. Därför anser jag att det bästa för Tibet vore att få hjälp utifrån och från andra länder. Så ett samarbeta med andra länder skulle bara ge positiva effekter tror jag, flera liv skulle kunna räddas om man lyckas gå in vänligt i landet på ett mjukt och försiktigt sätt. Det viktigaste att ändra är att folket ska få tillbaka sin demokrati, de ska kunna föra fram sina åsikter utan att behöva fängslas eller dödas och de ska definitivt kunna utföra sin religion så som de tidigare kunnat göra utan att få några som helst följder utav det. Hur ska ett folk kunna känna sig trygga och fria om de inte ens kan uttrycka sina åsikter utan att det får någon slags följd? De mänskliga rättigheterna måste höjas och lyftas fram, alla har rätt till att tycka till och att få stå för sina åsikter oavsett vem man är. Så den bästa möjliga start på att få Tibet till ett bra och säkert land är att få demokratin till folket och att få in de mänskliga rättigheterna på banan igen. När de mänskliga rättigheterna finns och syns på ett tydligt sätt i omgivningen så kommer folket att känna sig så pass mycket friare och definitivt tryggare. Folket i Tibet måste få känna att de har stödet utifrån och ifrån andra människor så att de märker att de får hjälp, de måste få se positiva handlingar och inte endast negativa. Det handlar om suveränitet, Tibet måste få känna att de faktiskt har rätt till att kontrollera sitt eget område och därefter också styra över sitt folk och landets invånare.
– Efter en lång flygresa följd utav en ganska så lång resa i en utav de tre jeeparna så har jag äntligen anlänt till hotellet som jag ska bo på i några dagar nu framöver. Hotellet ligger strax utanför Tibets huvudstad Lhasa och är väl bevakat utav militärer och liknande. Man märker att staden är orolig och att folket som vandrar runt på gatorna är väl medvetna om hur pass försiktiga de måste vara och så vandrar de osäkert fram genom staden. Jag tar fram min kamera och fotar min omgivning, jag får med militären, hotellet, jeeparna och en del utav befolkningen som traskar på gatorna med varor och annat vardagligt. Jag blir glatt bemött utav receptionisten då jag ska checka in och han ger mig en beskrivning om hur jag på lättast sätt ska kunna ta mina väskor upp till mitt hotellrum. Innan jag lämnar receptionen så frågar jag artigt om han har några åsikter om den pågående konflikten som försiggår i landet. Hans leende börjar avta och hans ansikte får med ens ett mer allvarligt utseende då han svarar mig att han inte har några kommentarer som han vill uttrycka sig i ”, läget ser ut som det gör nu och det är bara att acceptera helt enkelt. Mina åsikter kan inte ändra på något och inte heller dina, så vad du, jag eller vad någon annan tycker eller tänker tjänar ingenting till egentligen. Så varför anstränga sig?” förklarar han och vänder ner sitt huvud mot disken. Utan att ifrågasätta hans svar då han tydligt visat att detta inte var något som han ville uttala sig om så rör jag mig mot mitt rum för att lämna väskorna och kanske hitta någon människa som faktiskt vill berätta sin historia för mig. Väl i hissen så möts jag utav en äldre kvinna i en städuniform som ler mot mig. Hon frågar vad jag har för ärenden i landet. Jag svarar och förklarar att jag är här med jobb och att jag vill intervjua och få en större förståelse för landet och dess situation. Plötsligt så fattar hon min hand och säger ”Jag hörde dig borta vid receptionen och om du är intresserad så delar jag gärna med mig utav mina upplevelser ifrån när Kina stormade in i mitt kära Tibet.” Jag presenterade mig och hon likaså, hon presenterar sig så som Akasha Raschuta. Vi bestämmer ett möte nere i lobbyn ikväll innan våra vägar skiljs då jag nått min våning. Nöjd och nyfiken vandrar jag mot mitt hotellrum för att förbereda mig inför kvällens intervju med Akasha.
Klockan är 19:00 här i Tibet och jag sitter i lobbyn och väntar på att Akasha ska möta upp mig, precis som hon lovat. Jag antar att det är nu som hon slutar sitt skift här på hotellet som städare. Och punktlig är hon. Jag möter hennes varma bruna ögon på avstånd då hon lugnt traskar mot mig med ett simpelt leende som känns lite ansträngt. Efter att ha pratat med Akasha i nästan en hel timme så har jag fått reda på att hon är född i Tibet, 76 år, hon är ogift, hennes föräldrar är också ifrån Tibet, hon har en dotter som bor tillsammans med henne lite längre bort i en liten by, hon har jobbat på hotellet som städare i nästan 40 år nu. Dock kände jag att hon kanske var en aning för gammal för ett sådant kroppskrävande arbete. Men hur som helst så börjar jag att försiktigt ställa frågan, ”hur gammal var du när Kina anföll Tibet?”. Ansiktsuttrycket blev genast hårdare och hon suckar till, antagligen för de olika minnen som ploppat upp i hennes huvud då jag ställde frågan. ”Jag var 14 år” fortsatte hon till sist. ”Jag var 14 år. Allt var så annorlunda och eftersom att jag har varit med ända sedan det startade så har jag också fått uppleva hur allt har ändrats. Det är som två sidor, den bra sidan och den dåliga sidan. Ena sidan där allt bra fanns, tiden innan Kina stormade in. Den andra sidan där allt dåligt samlats, tiden efter Kinas anfall. Då mitt land blev osäker och människorna blev oroliga, då man kunde få se döden på gatan på vägen till skolan. Jag väcktes flera gånger mitt i nätterna utav en och annan skottlossning. I början var det hemskt, men efter några år så stängde man nästan av, det var liksom läskigt hur van man blev utav att omgivningen blivit så som den blivit. År 1951, det var då allt hände. Jag var 14 år. Ung men ändå tillräckligt gammal för att förstå vad det var som hände då Kinas så kallade ”befrielsearmé” trängde sig in i vårt fina och fridfulla land i ett försök om att anfalla och ta över Tibet, mitt hemland. Jag var 14 år och fick bevittna mitt land försöka stå emot stormaktens slag, jag bevittnade då mitt land togs över och anpassade sig för de nya lagarna som infördes utav Kina. Tibet, mitt kära hemland var inte säkert längre. Jag var rädd, döda kroppar som sträckte sig längs hela gator, blod, skottlossningar som väckte en mitt i natten, rädslan. Men det som jag aldrig kommer att glömma är den där dagen då min mors skrik dånade i hela vårt hus strax innan hennes tunga kropp sjunkit ner till golvet i köket då hon fallit ihop i gråten som aldrig riktigt skulle ta slut. Soldaterna som kommit med beskedet om att min far stupat då han försökt stå emot Kinas anfall likt resten av hans trupp lämnade oss kort efter att de givit min mor beskedet. Mitt land var osäkert nu, min far var död och min mor var instabil, mina bröder för små för att förstå och jag, jag förstod att det Tibet som jag kände till aldrig skulle bli detsamma igen. Det är läskigt hur mänskliga instinkter tar över, hur ond en människa faktiskt kan vara oavsett hur god människan varit innan. Människan är girig och kommer alltid att kräva mer, kräva bättre. Det kommer alltid att finnas något bättre än det man har och när människan kommer på det så skapas det kaos. Det är antagligen det som Kina upptäckt nu, att om man tar över ett land som Tibet, ett lite mindre land som inte har så stora militära styrkor så får man makt. Men Kina kommer inte att nöja sig med detta, de kommer att söka mer makt. Döda fler människor för att ta över fler områden och ta över mer marker för att de är just så själviska och giriga. Våld är inte svaret på vår fråga enligt mig. Det största skälet är nog maktobalansen som råder just nu. Och Kina känner att de vinner med hästlängder då det handlar om att de tagit ifrån Tibet både politisk makt och även militär makt. De har tagit makten ifrån folket.” Och så tystnar Akasha.
Hennes historia är sorglig men ändå intressant och jag får en känsla utav att hon själv ser på själva konflikten ur ett realistiskt perspektiv. Jag har tidigare läst om de tre teorierna och känner väl igen dem, och den här historien visar tydliga tecken på att kommer ifrån ett realistiskt synsätt. Jag tackar så mycket för att hon tagit sig tiden att berätta allt för mig, tar sedan en bild utav henne efter att ha frågat om lov. Hon ler mot mig och säger tack detsamma och reser sig långsamt ifrån fåtöljen som hon suttit i de närmaste timmarna och går sedan ut genom entrén för att ta sig hem till sin dotter. Halvvägs ute så vänder hon sig om och säger ”förresten, vill du ha fler personer att intervjua så vet jag en som säkert ställer upp. Min bror Tenzin, han är färdigutbildad militär och 12 år yngre än mig. Pensionerad nu såklart. Men du kan väl kolla upp honom om du vill höra lite mera? Du hittar honom oftast i biblioteket lite längre ner på gatan till höger, han brukar finnas där strax efter frukost tid.” Hon avslutar med ett leende och jag nickar till som tack. Därefter försvinner hon i mängden med människor på gatan.
Jag har en intervju nu till min story, men det här är så intressant, jag måste få veta mer! Kastar ett snabbt öga på klockan och ser att den redan hunnit bli 22:00. Det är sent, så jag bestämmer mig för att leta upp Tenzin imorgon för ytterligare en intervju och för att få höra hans historia och vad han anser om konflikten. Jag rör mig bort ifrån fåtöljen och in mot hissen som tar mig till min våning. Väl inne på rummet så tar jag en snabb dusch för att skölja av mig och skingra tankarna lite och därefter lägger jag mig i sängen och somnar nästan direkt då huvudet träffat kudden.
Nästa dag klockan 11:00. Har precis ätit klart min frukost och packat iordning min kamera och anteckningsblocket. Det är nu dags för att se mig omkring lite och för att leta upp Akashas bror, Tenzin. Längre ner på gatan till höger hade hon sagt, och precis lite längre ner till höger på gatan stod det lilla biblioteket, inte alls som biblioteken hemma i Sverige. Detta var litet, men charmigt. Hur ska jag hitta Tenzin i den här byggnaden? Jag ser två män sitta ganska avskilt ifrån varandra och bestämmer mig för att gå mot honom som ser ut att vara cirka 64 år gammal. Jag knackar honom försiktigt och frågar så vänligt jag kan vart jag kan finna en man vid namn Tenzin. Han ser på mig förvånat med samma djupa och snälla bruna ögon som Akasha hade och svarar lågt, ”ja det är jag, vad har du på hjärtat?” Jag förklarar vem jag är och att jag jobbar med en artikel och sedan förklarar jag hur jag blivit tipsad om just honom. Han ler och skakar sedan på huvudet. Tenzin fortsätter med att säga ”Åh Akasha, jag har inte träffat henne på jätte länge nu. Men jag berättar gärna om min historia för dig, slå dig ned snälla du.” Han är artig och det gillar jag. Jag slår mig ner mittemot honom och lutar mig framåt medan han öppnar munnen och börjar sin historia. ”Du kommer att märka att jag ser på den här ”konflikten” på ett helt annat sätt än vad Akasha gör, hon minns såklart mer än vad jag gör. Jag var bara 2 år när allting bröt ut men som militär så lärde jag mig att se på det hela på ett helt annat sätt. Jag ville gå i min fars fotspår och det var där allt började, kanske utav hämnd för att Kinas ”befrielsearmé” tog honom ifrån mig kanske för att jag bara ville tjäna mitt land och hjälpa de människor som stred för rättvisan. Jag vet faktiskt inte. Jag tror egentligen bara att den här konflikten beror på ett ända stort missförstånd. Vem kan vilja orsaka bara smärta och död helt från ingenstans? Nejnej, detta måste helt klart vara ett missförstånd. Det handlar om olika värden och även på bristen utav hjälp från FN. Vi behöver hjälp men ännu mer så behöver vi samarbete. Jag tror starkt på att om vi samarbetar så skulle det inte finnas någon som helst anledning till att kriga. Vi måste få igång frihandel som i sin tur kommer att leda till samarbete. Vi kommer inte kunna kriga om vi behöver varandra, det är min åsikt. Jag tror starkt på folkrätt alltså något som reglerar det förhållandet mellan stater. Sedan tror jag också starkt på diplomati då vi behöver ett smidigt tillvägagångssätt för att kunna lösa det här, Tibet och Kina emellan. Vi behöver en förändring, Kina stormar, Tibet svarar med blodig demonstration och som slutar i att ett flertal liv togs, överallt ser vi bara död och död och ännu mer död. Det krävs en förändring i hela landet, det krävs samarbete och jämlikhet, alla ska med och alla ska känna sig delaktiga oavsett vem man är och vart man kommer ifrån. Om Kina bara skulle vilja samarbeta så skulle vi kunna hjälpas åt med så mycket, vi skulle kunna utvecklas lika mycket som Kina och Tibet skulle kunna lära utav vad Kina har att lära oss, samma sak när det gäller vad Tibet kan lära Kina. Om vi kan lägga ner stridsyxan och starta ett samarbete så skulle vi succesivt märka skillnad och få känna fred. Vi måste lära oss av varandras olikheter och hitta det goda i det, inte det onda i att vi är olika. Dra nytta utav varandras olikheter och faktiskt ta lärdom utav det och då kommer samarbete att skapas och därefter fred.” Han tystnar och vrider huvudet lite snett och ler samma slags leende som Akasha gett mig, simpelt men ganska så ansträngt. Jag förstår att han har starka åsikter som han står väldigt fast vid och att han dessutom gett mig hela sitt svar som han hade att komma med. Nog var det skillnad jämfört med Akashas historia. Akasha la mycket vikt på maktobalansen medan Tenzin inriktade sig på samarbete. Jag log och tackade så hemskt mycket för att han velat dela med sig utav sitt synsätt på konflikten. Han bara log som svar och lutade huvudet nedåt för att fortsätta med boken som jag troligtvis avbrutit honom med. Jag tar snabbt en bild på honom då han ser så fridfull och smart ut när han sitter där i biblioteket, läsandes en gammal bok. Jag reste på mig tyst och försiktigt och tassade på lätta tår ut ifrån lokalen och lämnade Tenzin för att han skulle få återgå till sin bok ostörd. Väl ute kom på mig själv med tassandet och började små fnittra då jag säkert bara gjorde så för att det var ett bibliotek där tyst miljö uppskattas. Jag vände mig om och tog en bild på biblioteket som jag precis besökt och vandrade nöjd och lugnt nerför gatan åt det håll som jag kommit ifrån i riktning mot hotellet.
Jag var utmattad och törstig, så jag beställde ett glas lemonad och la mig sedan i hotellets lobby i första bästa soffa som jag kunde hitta. Bredvid mig låg en tidning som jag snappade åt mig och började bläddra lite i, mest reklam och sådant. Jag la ifrån mig tidningen och började tänka på Tenzins historia. Den handlade om samarbete och diplomati. Då slog det mig. Liberalism, Tenzin var en liberal. Han hade en liberalistisk syn på konflikten medan Akasha hade en Realistisk, det var så de skiljde sig ifrån varandra. Jag måste försöka hitta ännu en att intervjua och se vilket håll den intervjun lutar åt, har flera samma syn på historien? Jag visste däremot inte vart jag skulle leta. Jag måste ut och leta efter någon som kanske har andra åsikter. Jag hann dock inte långt förrän en lång och välklädd ung man kom fram till mig, han presenterade sig som Piscine Narkom och räckte fram en stadig hand. Förvånat så ställde jag mig upp och skakade hans hand i ett stadigt grepp. Han fortsatte med att fråga om det var jag som intervjuat en gammal dam här igår kväll om den pågående konflikten i Tibet. Jag nickade till svar och rätt vad det var så hade han satt sig ner mitt emot mig. Piscine var självsäker och framåt och jag kände på mig att den här intervjun skulle bli intressant. Jag öppnade intervjun med frågan ”Kan du berätta lite för mig om vad du anser om konflikten mellan Tibet och Kina?” Han bara log och svarade kort ”Det finns VI och sen finns det DOM.” Jag rynkade oförstående på ögonbrynen då han bara satte punkt där och svarade att jag inte riktigt förstod vad han menade. Då lutade han sig bakåt och fortsatte ”Vi har aldrig sett oss som en gemensam identitet så att säga, vi har inte gemensamma intressen och kan därför inte kallas oss ”EN.” Kina ser sitt folk som en enda stor enhet, alla där delar samma intressen, normer och ideal likaså Tibet. Skulle vi börja samarbeta och arbeta tillsammans som en enda stor enhet så skulle vi få samma slags intressen och då skulle mellanrummet mellan VI och ”DOM” inte längre existera, utan vi alla skulle bli ”VI.” Ett stort värde skulle skapas, ett värde värt att kämpa för både för att behålla och dessutom förstärka. Banden skulle stärkas och vi skulle bli beroende av varandra. Varje individ uppfattar sig själv helt olikt någon annan, ingen har samma värde som denna individ anser sig själv ha, individen har en egen roll och precis så som varje individ skiljer sig ifrån varandra så skiljer sig befolkning ifrån varandra och därefter skiljer sig stater ifrån varandra. Vi alla lever i olika system där vi alla uppfattar oss själva olika, vi har egenintressen och i detta system så uppfattar vi oss själva so men slags deltagare. Det är dessa egenintressen som skapar konflikter och som skapar krig och mycket har att hänga på etnicitet. ”Vi och Dom.” En lösning skulle kunna vara att stärka minoritetens rättigheter så att alla kan se sig som lika delaktiga och lika viktiga och då kommer man även att behöva kompromissa och förhandla. När vi kompromissar så kommer skillnaden på ”Vi och Dom” att minskas så att vi kommer att sluta mer som en enhet och den egna befolkningens identitetsuppfattning kommer att ändras. Fred kan skapas när ”Vi och Dom” slutligen blir bara ”Vi”. Och det är allt jag har att säga om denna konflikt. Nu hade han lutat sig framåt med en intensiv blick, som om han ville att jag skulle antingen hålla med eller börja debattera emot. Jag log bara osäkert och berättade att hans synpunkter var minst sagt intressanta och att de varit till stor hjälp. Nöjd i blicken så reste han sig önskade mig lycka till med min artikel och lämnade mig för att ta hissen upp till våningen där hans rum troligtvis låg på. Jag följde honom omedvetet med blicken och såg hissen långsamt gå igen och hans ansikte försvann. Vid den här stunden så ville jag helst bara gå in på mitt rum och lägga mig i min säng och fundera på all ny information jag fått. Jag tog hissen till vänster om den som Piscine försvunnit i.
Min säng var sval och ganska hård, perfekt enligt mig. Jag tänkte på allt som Piscine sagt. Han hade en mer hård syn på konflikten än vad de andra två haft. Och än en gång slog det mig. ”Vi och Dom” – konstruktivism. Såklart! Att jag inte förstod det tidigare, han ansåg att det fanns ett ”Vi och Dom” och att befolkningen hade en egen identitetsuppfattning. Han tyckte att konflikten var uppdelat i två grupper, en grupp där tibetanerna kallade sig för ”Vi” och en grupp där Kina kallades för ”Dom” och tvärtom. Jag hade fått alla tre teorier i en enda artikel nu. Akasha Raschuta som var realist, Tenzin Raschuta som var liberalist och slutligen Piscine Narkom som var konstruktivist.
De tre intervjuerna har gett mig en bredare syn på det hela och alla tre hade olika perspektiv på det hela, men en sak är säkert, en förändring är vad som behöver ske. Jag måste ändå erkänna att den teori och historia som jag känner starkast för och tror mest på är Tenzin Raschutas, han tror på ett samarbete. Han tror att samarbeta länderna emellan skulle kunna skapa fred och för att samarbeta så skulle befolkningarna emellan behöva respektera varandra och acceptera varandra, de skulle börja förstå att de är i behov utav varandra. Organisationer och företag i landet skulle kunna skapa en efterfrågan i det främmande landet som också ger det främmande landet intresse i det andra landet och det i sin tur skulle leda till frihandel som därefter i sin tur leder till samarbete. Kina måste inse att samarbete med Tibet faktiskt skulle kunna göra nytta och bara de får möjligheten att få inse att Tibet har mycket positivt att ge så skulle Tibet i sin tur få möjligheten att inse att Kina har en hel del positivt att komma med också. Demokratin måste lyftas fram så att människorna får vara med och bestämma och det är viktigt för hela världsfreden. Om alla människor får tycka till och vara med och bestämma så kanske det i sin tur kommer leda till att landet kommer våga öppna upp sig inte bara för ett land utan också för omvärlden. Våld är inte lösningen på vår fråga, utan samarbete.
http://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationell-sakerhet/Det-internationella-systemet/
http://skolarbete.nu/skolarbeten/tibetkina/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet#Kinas_makt.C3.B6vertagande
