Igelstas sista samhällstreor

Apartheid M.G

En ofattbar rasuppdelning

Överallt omkring oss är vi uppdelade i sammansatta och ibland fördomsfulla grupper. I skolan syns dessa grupper tydligt. Det är sportnördarna, kärleksparen, plugghästarna, skolkarna eller de som aldrig märks. Tänker du efter finns dessa grupper överallt i vårt samhälle. På alla nivåer samlas människor i grupper i försök att passa in, det handlar om människans behov att tillhöra en grupp.
   Tänk dig nu att dessa grupper görs om, de formas inte längre utav intresse, penga-status eller yrket, denna gång handlar det enbart om din etnicitet. Hudfärgen. Du som mörkhyad får inte längre befinna dig på samma ställen som din ljushyade partner. Detta mardröms scenario är svårt att föreställa sig, men inte allt för länge sen var detta verklighet för många människor. Idag 2012 är denna händelse svår att förstå, men bara för mindre än 18 år sedan var detta verklighet. 1948 infördes denna intoleranta uppdelning i Sydafrika. Ett samhällssystem som styrde Sydafrika genom nästan 47 år. Det handlade om rå fördelning, rasism och oacceptans gentemot de svarta. En ofattbar rasuppdelning mellan de svarta och de vita där de vita hade obegripliga privilegier, enbart pga. deras hudfärg. Detta har genom historien kallats Apartheid – Åtskillnad. Det handlade om ’’raser’’ som inte fick beblandas. Från att de inte fick umgås på samma ytor till sexuella förhållanden och familjer som ofta splittrades.

Huvudaktörerna

De huvudaktörer som fanns i Apartheid konflikten var: Nationalpartiet som införde Apartheid. Motståndsrörelsen ANC som representerade de svaras åsikter. En front person: Nelson Mandela.

Orsakerna till Apartheid

Historiskt sett hade Sydafrika tidigare bestått av kolonier. Redan på 1600-talet kom holländarna, såkallade boerna och koloniserade Sydafrika. Senare på 1800-talet var även engelsmännen med och slogs om kolonierna. Detta resulterade i att Boerna flydde norrut och byggde upp nya kolonier och städer, vilket britterna inte accepterade och Boerkriget bröt ut mellan 1899 och 1902. Efter kriget var Britterna och Boerna mer sammansatta och de var jämställda med samma rättigheter. Boerna var dock flertal, vilket skapade ett övertag. Medan denna maktkamp ägde rum var de svarta i landet underställda de vita, med andra ord deras slavar. Till en början såg de svarta ofta upp till de vita koloniägarna i och med deras hygien, klädväg mm. Detta förändrades då de endast utnyttjade de svarta. Efter en lång period då britterna och boerna styrde sida vid sida  fick detta en vändning i och med de två världskrigen.
   United South African National Party, UP, var ett politiskt parti som styrde landet efter världskrigen och folket var missnöjda över hur de styrt landet in i andra världskriget. Boerna i landet började trycka ner britterna, då de ansåg att det var de Hitler hade gjort. I och med missnöjet mot den politiska regimen tog 1948 Nationalistpartiet tillfället i akt och vann oförväntat valet med mål att bevara en fortsatt vit politik. Detta var den direkta orsaken till att Apartheid infördes.
   Indirekt var de viktigaste orsakerna till apartheidsystemet att de vita ville ha billig arbetskraft och att de ville behålla sina privilegier som de fått under tiden Sydafrika varit koloniserat. De vita ville helt enkelt ha alla pengar som de kunde tjäna i Sydafrika. Såg man händelsen ur ett religiöst perspektiv påstod de vita att de hade fått denna makt av Gud. Ingen förstod till en början att det hela handlade om rasförtryck. Ur ett miljöperspektiv var redan Sydafrika ett intressant land i och med att de var rikt på mineraler. De vita hade som plan att de svarta kunde jobba åt dem i bl.a. gruvor, och de vita kunde sen ta hand om vinsten. Helt enkelt en rasdiskriminering.
   Utåt sett var politikerna noga med att ge en annan bild av det. ’’Apartheid är en möjlighet för alla grupper att få en separat och likvärd utbildning’’. Vilket var lögn.

De fruktansvärda konsekvenserna

Ur ett ekonomiskt perspektiv drabbades bönderna av svår torka och dåliga skördar efter andra världskriget, detta ledde till dålig ekonomi. Fler och fler ville flytta in till de stora städerna vilket skapade slumområden. Däremot fungerade industrin, vilket var politikernas räddning. För att hålla den i schack valde Nationalistpartiet att införa Apartheid. Efter att Apartheid infördes 1948 började det bli allt sämre och sämre för urfolket, i och med uppdelningen hade de svarta knappt någon plats att bo eller leva.
   Ur ett ideologiskt perspektiv menade de att en uppdelning av de svarta och de vita skulle ’’rädda’’ landet genom att bevara den vita politiken, vilket var den direkta orsaken. Landet som då bestod av 87% svarta, fick endast 14% areal att röra sig på. Ur ett samhällsperspektiv skapar detta problem, både på sociala men även ekonomiska plan, framförallt med jobb. De svarta bodde i såkallade Homelands. I dessa homelands fanns varken jobb eller tillräckligt att leva på, detta gjorde att de var tvungna att jobba för de vita, oftast med minimum löner. Även skolgången påverkades då endast 30% av barnen i åldrarna 7 till 16 gick i skolan efter endast ett år av Apartheid vilket är ett bevis på att grupperspektivet också drabbas.
   Ur ett individisktperspektiv skapade Apartheid strikta regler av segration, de svarta som förr kunde vistas på de platser de ville var tvungna att anpassa sig. Det kunde handla om allt från parkbänkar, parkeringsplatser till sjukhus. Överallt fanns stora skyltar som tydligt visade vilken ras som fick göra vad. Inte ens alla stränder fick de svarta besöka. Inte heller hade de svarta rätten att rösta, vilket skapar problem både för individen men också grupp och samhället, att en hel befolkning var förtryckta. Det inleddes något som hette referensböcker vilket var ett ID kort där det stod vart man föddes och bodde, detta för att säkra att ingen flydde över rasgränserna. Det blev även konsekvenser för den som bröt mot någon av segrationslagarna, hårda straff speciellt för den som hade någon form av sexuellt umgänge över rasgränserna, gamla förhållanden fick därför brytas upp.
   Maktbalansen mellan de svarta och de vita var som beskrivet helt olika. De svarta kunde knappt livnära sig jämfört med de vita och precis som på kolonitiden var de svarta återigen mer eller mindre de vitas slavar.
   Ekonomiskt sätt var det även olika ställt med formen av jobb. Förutom att de svarta ofta jobba åt de vita hade de grepp om arbetsplatserna och anställningarna. De höga posterna och statliga arbeten var till stor del reserverade för de vita. De kunde sedan sålla bort vad dom ansåg var opassande, dessa jobb fick då de svarta. De vita som levde på en låg levnadsstandard innan apartheid kunde nu utnyttja situationen då systemet gjorde att de kunde få bättre privilegium och känna sig bättre i och med jobben som ofta gav garantier med pension och sjukvård.
   Självklart fanns de även de som var emot apartheid, även fast de inte alltid kunde visa det. De djupt konservativa afrikanerna ville se en statsstyrd ekonomi där staten bestämde med det största stödet för marknadsekonomi. Detta för att bibehålla kontakten med andra länder. Dessa länder, ofta engelskspråkiga hade kommit längre i utvecklingen med levnadsstandard och liberalt i rasfrågan. En av de människor som var emot apartheid och i över ett helt decennium startade en kamp ensam mot segrationen var Helen Suzman. En annan människa som historiskt sett kom att bli viktig var Nelson Mandela.


Kampen om frihet

Kampen mot Apartheid började långsamt men säkert ta fäste, det skapades små organisationer som bestod av de förtryckta. Det svåra för dessa var att regeringen var snabba med att förinta motrörelser, bl.a. röjdes städer upp. Sofiatown som var de svartas kulturliv tvingade 1956 staten alla att lämna sina hem och flytta till slumområden. Detta kallades slumsanering.
   Partiet ANC ’’ African National Congress’’ trotsa de lagar som nationalistpartiet var upphov till. Andra motorganisationer som PAC var också med. Från inspiration från Indiens frihetshjälte Mahatama Gandhi försökte Mandela tillsammans med motståndspartiet ANC förändra apartheid lagarna genom en icke våld kampanj. Det svåra var att de fanns flera motståndspartier som konkurrerande om medlemmarna.
   Mandela blev populär då han talade med ett språk alla förstod. De nya raslagarna som tystade ner de svarta gjorde det dock svårt för honom. Men då han inte hade gjort något olagligt, eller bröt mot någon lag, kunde man inte sätta honom i fängelse. Till en början.
   Mer och mer lagar som bannlysning och förbud mot de svarta skapades, vilket väckte ännu mera ilska hos motståndsrörelserna och protesterna fortsatte. Efter slumsaneringen av Sofiatown började man tillslut fängsla motståndare och en av dem skulle bli Mandela, dock utlöste detta en stor demonstation vilket slutade med att poliserna sköt vilt och Mandela släpptes fri. Denna skottlåssning var inte den enda, efter en fredlig demonstration i staden Sharpeville där 69 människor sköts till döds var tålamodet slut.
   Sharpevillemassakern var en början på Apartheids fall. En protest från hela värden startade och ANC började nu ta till vapen, precis som regeringen hade gjort. Då Mandela var front person för denna nu beväpnade organisation blev han även jagad landet över då ANC förbjöds. 1962, 14 år efter apartheid infördes lyckades de fånga in honom. Deras anledning var bl.a. för 221 sabotage mot apartheid lagarna, och han dömdes till livstids fängelse.

FN:s roll i spelet - 1971 la Guinea tillsammans med Sovjetunionen fram ett förslag till FN om att hindra men framförallt bestraffa det brott som de menade att Apartheid var. 1973 röstade FN med 107 länder att Apartheid var ett brott som skred mot de mänskliga rättigheterna i de internationella lagarna. Även fler länder började få upp ögonen för Apartheid och FN startade en kamp att börja bojkotta Sydafrikas exportvaror vilket drabbade landets ekonomi hårt. Sydafrika blev mer och mer isolerat. Först i och med avkoloniseringen men nu även för att fler länder i världen frös nu ut Sydafrika med handeln, men även på andra plan som idrottstävlingar. Detta skapade möjligheter för ANC att ta upp kampen mot regimen. Oro skapades i landet och den viktigaste apartheid regimen tvingades läggas ner.

Bothas och FW. De Klerk påverkan - För att landet skulle klara av de ekonomiska och industriella konsekvenserna var de vita tvungna att ändra deras reformer och attityd. Vilket gjorde de svarta starkare. 1984 då Botha blev president lovade han att ändra apartheid lagarna. Nu fick de färgade och indianerna rösträtt, första gången på 40 år. Dock fick de svarta rösta i sina ’’hemländer’’. Befolkningen kom på att Bothas politik endast gjorde situationen värre och de vita stred nu för att behålla apartheid och medborgarnas rättigheter drogs åter igen in. Det var en maktkamp mellan de svarta och de vita, de goda och de onda. Vilket fick ett slut då ett inbördeskrig var nära att bryta ut. Medan polisen och militären utrotade homelands och torterade svarta och anti-apartheidgrupper, höll regeringen i hemlighet på med förhandlingar med ANC och den fängslade Nelson Mandela. Många inom regeringen förstod kaoset som uppstått och ville rädda landet genom att få slut på apartheid. Dock hade Botha andra planer vilket fick honom att avgå och FW. De Klerk blev den sista vita presidenten. Han förhandla officiellt med ANC och Mandela för en bättre framtid och han förstod att landet behövde demokrati.

Mandela fri - Tillslut frigavs Mandela efter 27 år i fängelset och 1994 röstades han fram till landets president. Apartheid tiden var nu över, även om oron i landet fortsatte. Vita extremister hotade med terroristattacker och sabotering för att behålla apartheid lagarna, dock utan resultat. Efter vinsten 1994 vann ANC majoriteten med 62% av rösterna och Nationalistpartiet var nu ute. Detta gjorde att de svarta äntligen fick tillbaka sin rösträtt och Mandela la nu sin tyngd på försoning och en utveckling med demokrati istället för hämnd mot de vita. Detta gjorde bl.a. att han fick tillsammans med F.W Klerk dela på Nobels fredspris.

Sverige och Europas roll - Under tiden då Apartheid ägde rum var flera länder med och hjälpte Sydafrika genom bistånd mm. Bl.a. skrev Sverige en motion där problemet förklarades och att vårt bistånd var på 310 miljoner kronor som skulle stödja ANC och till rättshjälp för fängslande av apartheidmotståndare. Efter Mandelas vinst startade även Sydafrika och Sverige ett reguljärt utvecklingssamarbete som innefattade bl.a. handelssamarbete.

En misslyckad comeback  - 10 år efter slutet för Apartheid försökte Nationalistpartiet ännu en gång ta makten, utan resultat. 2005 bestämde de sig för att gå samman med ANC och 2008 skapades ett nytt nationalistparti med mål att bevara Klerks arv. Dock ställde partiet aldrig upp i valet 2009. Skräcken för ett nytt Apartheid var för stort. 

Dagens Sydafrika

Idag, 2012 har Sydafrika en mörk historia som kräver att den förstätter gör räkning för det förflutna. De hemska skiljelinjerna från Apartheid, rasismen och manschauvinismen ligger ännu kvar bland folket och ärren syns tydligt. Att Sydafrika en dag skulle bli ett vanligt land är det många som misstror, det är alldeles för rikt och intressant av sina invånare. Idag växer ekonomin på nytt, t.o.m. i snabbare takt än själva befolkningen. Trots det kommer det dröja länge, om de ens kommer att ske, innan orättvisorna som ligger och bubblar från de förflutna försvinner helt.
   Sydafrika är idag trots allt också ett mångkulturellt samhälle som visar stor hänsyn till både olika religioner, språk, och kulturella grupper. Även fast laddningen från rasfrågan ligger kvar är idag skiljelinjerna mellan de fattiga och rika ett ännu svårare problem. Man tar hänsyn till de fattigas situation, för att kunna förebygga och fortsätta ha samarbete där alla kan delta i samhälleliga aktiviteter. I stort beror samhällsklyftorna än idag på hudfärgen vilket förvirrar och förvärrar landets stabilitet. Pengastatusen hänger över landet.
   Men det finns även ljuspunkter. Bla bara det konkreta som att gå från ett auktoritärt minoritetsstyre till en demokrati kan för många länder vara en förebild. Detta har såklart att göra med landets ekonomi. Sydafrika har mångdubblat sin export och exporterar mest i Afrika. En del svarta har gått från slummen till en väl utvecklad ekonomi och flyttat in till bättre bostadsområden istället för de gamla slumområdena. Dessa områden fylls dock på med nya fattiga immigrerade människor från grannländerna. Trots att Sydafrika idag är en av Afrikas rikaste länder undgår det inte att den ojämna fördelningen av resurser resulterar i låg utbildningsnivå som i sin tur visar på hög arbetslöshet. Andra faktorer som drabbat befolkningen är utbredd kriminalitet och hiv-smitta. Siffror visar att 2007 dog 350 000 människor i Aids, vilket är en siffra som skrämmer resten av världen. Idag är 11% av befolkningen hivsmittad.

Vidta åtgärder!

Tack vare motståndsrörelserna, FN tillsammans med omvärlden och de sedan sittande i styret försvann Apartheidlagarna. Dessa ovan nämnda åtgärder lägger stor tyngd på Sydafrikas framtid. Att frihetskämpar tillslut segrar, som Mandela, påverkar omvärlden på många plan. De ger en chans och möjlighet för andra länder som lever under diktatur att bryta sig loss. Jag anser att det var en rasistisk ofattbar uppdelning som var mer komplicerad än det. Det är lätt att enbart skylla på rasismen, att de svarta var underordnade, men det handlade också om den vana från historien som fanns i landet. Sist men inte minst handlade det även om makt.
   Men frågar du mig är resan inte över än. Att Sydafrikas historia ligger kvar i delar av landet skapar problem som kan tänkas växa större i framtiden. Visserligen har åtgärder vidtagits, men dessa räcker inte för att landet och även övriga länder inte ska påverkas mer av denna historiska konflikt.
   Ur ett samhällsperspektiv skapar de samhällsklyftor som finns i Sydafrika oro och fortsätter detta kan större form av missnöje utbrytas. Att arbetslösheten är hög och utbildningsnivån låg är ännu ett tecken på att kritisera den politik landet driver. På de ställen där de svarta fortfarande är underordnade de vita pga. ekonomiska skäl, bör staten vara vaksamma. Ur ett individisktperspektiv har de svarta fått bättre rättigheter, men utan utbildning eller jobb kommer pengabehovet att resultera till mer och mer fattigdom vilket i sin tur också skapar missnöje. Detta är något man måste vidta åtgärder emot.
   Rent ekonomiskt bör man satsa på de fattigaste områden där arbetslösheten är som störst. Lägga mer tyngd på utbildning och skolgång för lägre arbetslöshet. Sydafrika är ett land vars ekonomi växer mer och mer, därför är det viktigt att de lägger pengarna på rätt saker. Att befolkningen får ett bra skyddsnät i form av god skola, sjukvård och äldreomsorg. För att landet ska få en hög standard på levnadssättet krävs det mer satsning på framförallt sjukvården med vaccin för att hindra hivsmittan. Det är även viktigt att betona de ekonomiska stödet rätt. Det handlar inte om att de svarta ska få bidrag, utan de fattiga. Oavsett hudfärg. 2011 ville ärkebiskopen Desmond Tutu att de vita skulle betala en extra skatt endast pga. deras hudfärg, detta anser jag bara skapar mer problem då detta också är särbehandling.
   En annan åtgärd förutom dessa betoningar i inrikespolitiken anser jag även vara att utrikespolitiken kan utvecklas. Med fortsatt bra samarbete med resten av världen med både handel och avtal. Att de ledande i länderna skapar gemenskaper och knyter mer kontakter till länder som kan agera förebild i de svåra frågorna. Genom samarbete med utvecklings och handelssamarbete, säkerhet och demokrati, och regionalt för att stärka freden. Inte bara genom EU och FN.
   Denna händelse har påverkat många människor, inte minst högerextremisterna. Att apartheidiska tankar har fortsatt genom åren har inte gått att undgå, därför måste kampen mot rasism åtgärdas mer. Att t ex komma överens på ett internationelltplan att undervisningen i skolan en gång per år måste tala om rasismfrågorna. Även att fler organisationer mot rasism blir ekonomiskt sponsrade för att kunna fortsätta sprida budskap.
   2011 gick Sverigedemokraterna ut med ett förslag att dela in Sveriges befolkning i 3 olika grupper. De infödda svenskarna, de som är assimilerade och de som inte är det. Dessa tankar påminner starkt om Apartheid då människor inte längre är människor. Utan raser. Fördelade. Detta är bara ett exempel på att rasism ur både politiskt, samhälls, grupp och individ perspektiv måste bekämpas.

3 intervjuer med 3 olika teorier om Apartheid:

För att få en bättre inblick i konflikten har jag intervjuat 3 teoriexperter. Dessa människor har applicerat sin teori på händelsen.

Hur Linda Ek ser på Apartheid ur ett liberaltperspektiv - Linda tror på att samarbete och harmoni är A och O. Mer handel i landet skapar bättre samarbete och där av mindre krig. I denna konflikt skulle det gå bättre om landet hade mer samarbete med andra länder som kommit längre i rasfrågan. I och med handel som skapar utbyten med kunskap, som t ex demokratin skulle denna konflikt ev. inte utlösas på samma sätt. Landet hade hittat andra vägar att bygga sin ekonomi på utan rasförtryck. Linda menar också att det handlar om mer än bara staterna, människan kan genom demokratin påverka frågor som apartheid. Konflikten bröts ut pga. brist på demokrati. Linda menar också att FN var deras räddning i och med samarbeten som hjälpte landet. Hon menar att inrikespolitiken i Sydafrika under den tiden påverkade utrikespoltiken i och med att resten av världen frös ut dem vilket skapade ekonomiska konsekvenser. Att apartheid förtryckte stor del av befolkningen med bl.a. dålig diplomati och folkrätt. Hon menar att FW. De klerk förhandling med Nelson Mandela var första steget till frihet, det handlade om ett harmoniskt samarbete. Linda tvekade aldrig på att Nelson Mandela tillsammans med motståndsrörelserna och världen skulle bekämpa Apartheid då hon har en positiv människosyn.

Hur Kent Guld ser på Apartheid ur ett konstruktivistiskt perspektiv- Han menar att Apartheid bröt ut för att de vita som styrde i landet hade den uppfattning om sig själva att de var bättre än de svarta. Det handlade om den vita självbilden som de hade tagit med sig från historien och som var svår att bryta. Från koloniernas tid då de svarta var underordnade. Konstruktivister menar precis som Kent att staternas intressen avgörs beroende på ländernas uppfattning om sig själva. Det styr även handlandet och valen. Nationalistpartiets normer, idéer och kultur styrde statens handlande, vilket resulterade i denna uppdelning. Det handlar om ’’vi och dom’’ tänket. Som i detta fall blev de vita mot de färgade. De vita tror på att de är något i förhållande till dom, vi är bättre, ni är sämre. Kent förklarar vidare att det finns inga naturliga intressen för en stat, utan det hela ligger i hur staten styrs utifrån normer, vilket ledde till att handlanden som skottlossning och orättvisor var rimligt för regimen då de ansåg att de kunde använda det. Men som övriga världen kan se som orättvist att skjuta oskyldiga människor. Kent är tydlig med att påpeka att det är de olika idéerna som styrs ens handlande.

 

Hur Håkan alm ser på Apartheid ur ett realistisktperspektiv – Håkan berättar om att vara realist innebär att man anser att staterna är de viktigaste aktörerna, även i detta fall. Det handlar om makt och konflikt tillsammans med anarkin som är i huvudfråga. Håkan påstår att de mäktigaste staterna är de som är militärt starkast. Detta anses vara mycket viktigare än t ex internationella organisationer. Håkan menar att eftersom Apartheid inte var en mellanstatlig konflikt med någon annan stat, utan mer en konflikt om statsmakten inom landet så är det svårt att förstå denna konflikt. Det hela handlade om maktfördelningen där de vita hade övertag, skulle man ha bättre statliga förhållanden och starka militära resurser hade regimen antingen låtit Apartheid fortsätta då de inte hade blivit beroende av andra länder, eller så var det för stor brist på statligt engagemang så Apartheid hade ändå blivit utrotat. Han ser problematiken. De internationella organisationerna var underordnade i landet, man la inte tyngd på dessa, i alla fall inte till en början. Med en pessimistisk människosyn trodde inte landet på att de skulle få hjälp med sina problem. Håkan menar att denna syn kanske satte käppar i hjulet från början, tog Sydafrika hjälp av andra stater att hitta en bättre lösning på ekonomin än apartheid, hade den ev. aldrig inträffat. Håkan fortsätter med att berätta eftersom det var statens agerande och styre som orsakade konflikten och dess konsekvenser är det på ett sätt Sydafrikas räddning att andra stater hjälpte till med bidrag. Att internationella organisationer som FN sedan la sig i, ansåg inte han vara det viktigaste.

Rasism, George, M, Fredrickson, Falun 2003, s. 53.

Sydafrikas Historia, Roberts ross, falun 2001, s. 109-139
http://www.regeringen.se/sb/d/2574/a/75575
http://www.levandehistoria.se/node/352