Igelstas sista samhällstreor

Det är nästan 19 år sedan dem allra första signalerna nådde FN om att inte allt stod rätt till i det lilla landet Rwanda, insprängt i Afrikas mitt och inte större än småland till ytan. Rwanda har sedan länge präglats av inre oroligheter, där relationen mellan dem två största folkgrupperna Tutsierna och Hutuerna har varit minst sagt kyliga som ett resultat av kolonisering och västvärldens rasbiologiska tänk. Det här är en historia om hur ett land försattes i oroligheter av västerlänningar och som sedan vändes ryggen till när det desperat ropade på hjälp från omvärlden.

  

Bakgrunden till blodbadet

Rwandas natur kan bäst beskrivas som ett alplandskap mitt i Afrika, där de snötäckta topparna istället är ersatta av berg, vulkaner och i dalarna är det den kuperade Gishwati skogen som ger landet sin säregna prägel. De två dominerade folkgrupperna – hutu (ca 85 % av befolkningen) och tutsi (ca 10 %) härstammar från samma folkgrupp, bantufolket. Och namnen tutsi och hutu betyder egentligen boskapsskötare respektive jordbrukare. Under 1700-talet styrdes landet av en monark som tillhörde folkgruppen tutsi, och sedan dess har tutsier alltid förknippats med makt och överklass i den mening att de har ledande positioner i samhället gentemot hutuerna.

 När första världskriget tog slut koloniserades Rwanda av Belgien som fick ta över landet efter Tyskland. Belgien styrde landet via ett tutsiskt kungahus som gjorde att alla Rwandas tutsier tillgavs vissa privilegier. Från att skillnaderna mellan de två folkgrupperna bara varit klasstillhörighet blir nu klyftan mellan grupperna enorma när belgarna genomför en rasbiologisk indelning där man ansåg att tutsier är en bättre ras än hutuer, för att tillkännage indelningen av människorna i Rwanda tilldelades alla ett identitetskort där det stod vilken ras man tillhörde.

  Huruvida man tillhörde hutu, tutsi eller minoritetsgruppen twa bedömdes utifrån flera kriterier; kroppslängd, längd på näsan och formen på ögongloberna. Generellt sätt var tutsier längre, och hutuer var kortare och bredare. Men det fanns även ett annat sätt att bedöma rastillhörighet, hade man fler än 10 kor tillhörde man automatiskt tutsi.

 Hutu och tutsi har i regel samma religion och talar samma språk och har samma mytiska historia om sina förfäder ända fram till år 1933 då den ursprungliga klasskillnaden som var det ändå som skilde dessa två åt radikaliserades och eskalerade och kom att bli en rasfråga.

 Rwandas kung dog under mystiska omständigheter 1959 och det var slutet på tutsielitens era. Omedelbart när det tillkännages av kungen har avlidit bryter oroligheter ut i hela landet. Tutsier blir förföljda och tvingas fly ur landet som ett resultat av hutuernas revanschlyst för flera års förtryck från tutsistyret.

 Från sextiotalets början fram till april 1994 mördas tusentals tutsier av de hutudominerande överhuvuden som följde av varandra. Det systematiska men inte så omfattande mördandet av tutsier användes av den politiska eliten för egen vinning. Klyftan mellan dessa två grupper ökar, tutsier förbjuds att göra militärtjänst, har svårt att få statliga jobb och det resulterar att de blir alltmer isolerade från samhället. Denna onda spiral av våld mellan dessa är en indirekt orsak till det slutgiltiga folkmordet.

 Många tutsier valde att fly landet under dessa oroliga tider, främst till grannlandet Uganda. Men under 90-talet uppstår en konflikt på en mellanstatlig nivå mellan just Uganda och Rwanda om det stora flyktingproblemet. Tutsierna på flykt är statslösa, dem tillåts inte återvända till Rwanda och regimen i Uganda vägrade de vistas i landet. De statslösa tutsierna slöt sig därför tillsammans och bildade en gerilla i hopp om att ta tillbaka makten i Rwanda, dem kallade sig RPF – Rwandas patriotiska front.

 Den 1 oktober 1990 invaderar RPF-gerillan Rwanda, och ett inbördeskrig bryter ut. Presidenten känner pressen från gerillan och väljer en annan taktik än att gå till ett direkt militärt motangrepp. Han byter fokus och hänger ut tutsierna som de verkliga fienderna mot nationen. Propaganda kablas ut i all statlig media och taktiken får napp av den hutudominerande befolkningen. Den icke-statliga radiokanalen RTLM blir en viktig kugge för presidenten i kampen om att övertyga befolkningen med propagandan. Radiostationen blandade populär musik med extrem propaganda och radiokanalen blev legitim som folkets röst. Framgången berodde ändå främst på att stora delar av Rwandas befolkning på denna tid var analfabeter, och radio kunde alla förstå utan skriv- eller läskunnigheter. 

 Inbördeskriget pågick fram tills 1993 då de båda parterna kom fram till ett fredsavtal – Arushaavtalet. Där kom man överens om att makten skulle delas och att RPF-gerillan numer skulle ingå i Rwandas armé. Omvärlden engagerade sig nu i konflikten, främst genom FN som satt ihop en fredbevarande styrka som gick under namnet UNAMIR. Den fredsbevarande styrkan hade i uppdrag att övervaka maktdelningen och UNAMIR tilldelades för detta uppdrag ett kapitel 6 mandat som innebär att operationen endast har som syfte att bevaka och hålla sig strikt neutralt, detta gäller även emot eventuella hot. Styrkan får varken bruka våld eller ingripa i några konflikter.

 Att FN:s säkerhetsråd klubbade igenom ett kapitel 6 mandat är en väldigt bidragande faktor till varför folkmordet 1994 blev så omfattande. Hade man istället försett UNAMIR med ett kapitel 7 mandat hade dem rätt att ingripa Rwandas inre angelägenheter med våld. Med beslutet om kapitel 6 mandatet resulterar även att UNAMIR förses med mindre resurser, både räknat i antalet soldater och materiella resurser. Konceptet fredsbevarande styrkor är beroende av medlemsländerna och huruvida de väljer att bidra med militära resurser.

 USA som generellt sätt är ett land som ofta är villiga att bidra med just militära muskler gick ej med på att bidra till operationen i Rwanda. Detta beror främst på katastrofen ett år tidigare i Somalia, mer känt som ”Black Hawk Down” då 18 amerikanska soldater som verkade i FN:s fredsbevarande styrkor dödas och deras kroppar vanhelgas på öppna gator i Mogadishu. Intresset för UNAMIR var därför svalt hos medlemsländerna då ”Black Hawk Down” avskräckte de flesta från att verka i Afrika i just sådana här insatser.

 Helvetet bryter ut

I februari 1994, två månader innan folkmordet bröt ut nåddes FN:s generalsekreterare Kofi Annan av rapporter från befälhavaren Romeo Dallaire som varande för ökade oroligheter i Rwanda och begärde militär förstärkning men fick avslag från generalförsamlingen i New York. Knappt två månader senare, natten mellan den 6-7 april 1994 skjuts president Juvénal Habyarimanas privatplan ner. Presidenten och även Burundis president dödas i attacken. Folkmordet är nu ett faktum.

Bara minuter efter attacken kablas nyheten ut i media, och ännu en gång är radiostation RTLM i centrum när dem uppmanar folket till angrepp mot tutsierna som enligt radiokanalen ligger bakom attacken som dödade presidenten. Det är än idag oklart vem eller vilka som låg bakom attacken som resulterade i ett av historiens mest omfattande folkmord.

 Morgonen efter, den 7 april mördas Rwandas premiärminister som tillfälligt tilldelats makten av president Juvénals livvakter. Agathe Uwilingiyimana hade strax innan avrättningen fått beskydd av 10 belgiska soldater, på uppdrag av Romeo Dallaire. Soldaterna löd under kapitel 6 mandatet var klent utrustade, och dessutom inte ha rätten att ingripa vid situationer som dessa och blev därför tillfångatagna och avrättade av Rwandisk milis. Belgien drog strax efter att nyheten spridits ut tillbaka sina trupper ur den fredsbevarande styrkan. Allt detta var en del ur ett spel som den Rwandiska regimen spelade för att bli av med FN och därmed kontakten med omvärlden, för att kunna fullfölja den ursprungliga planen utan omvärldens ögon riktade mot landet. 

Redan 5 dagar in i konflikten uppskattas dödssiffran till 50 000, och samtidigt som ett av historiens värsta folkmord är ett faktum beslutar FN att minska styrkorna på plats i Rwanda med 90 %.

 Det var den vita europeiska mannen som planterade rasismen i Rwanda och skapade klyftor mellan folket. Och 60 år senare när världen hade en chans att förhindra ett folkmord beslutade man sig istället att vända ryggen till, vilket skulle komma att kritiseras starkt av Ingvar Carlsson som ledde den oberoende Rwanda-kommissionen som granskade FN:s agerande under folkmordet och uttalade sig såhär ”Omvärlden brydde sig inte om Rwanda, och FN:s agerande gav endast folket en trygghetskänsla och inget egentligt skydd”.

 Även media fick stark kritik, och även en del av skulden lades på dem. Omvärlden var i princip ovetandes om att det skedde ett folkmord i Rwanda under 1994 förutom enstaka nyhetsinslag. Detta var en tid då kampen mot apartheid fick stort utrymme i media. Även valet i Sydafrika låg som en skugga över Rwanda i media.

 FN rubricerade länge folkmordet som ett inbördeskrig, och därför behövde man inte enligt sina stadgar ingripa militärt, och därför behölls kapitel 6 mandatet. Om man istället hade rubricerat händelserna i Rwanda som folkmord har säkerhetsrådet en skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att stoppa blodbadet. När säkerhetsrådet väljer att utöka de fredsbevarande styrkornas kapitel 6 mandat till ett kapitel 7 mandat kan man nu ingripa med våld i landets inre angelägenheter. Men hjälpen kommer sent, när man förstärker truppernas militära rättigheter är minst 600 000 döda och folkmordet är ett faktum.

 

RPF-gerillan tar efter drygt 100 dagar över huvudstaden Kigali och utropar sig som vinnare av inbördeskriget samtidigt som hutuextremister flyr landet via de säkerhetszoner som FN satt upp, dessa zoner var menade att skydda flyktingar och biståndsarbetare men det slutade med att dödandet av tutsier fortsatte inne i säkerhetszonerna.

 Totalt sett döms 32 personer för brott mot mänskligheten i FN:s brottmålsdomstol i Tanzania. Det riktiga antalet förövare räknas i hundratusentals, och delar av dessa har dömts i lokala rättegångar i Rwanda och dömts till straffarbete.

 Röda korset uppskattar antalet döda till 1 000 000 människor medans officiella siffror säger drygt 800 000. Man kommer aldrig kunna fastställa något exakt antal men man kan konstatera att det är ett av de allra värsta folkmorden i världshistorien. Drygt 7 000 000 människor uppskattas ha bott i Rwanda när folkmordet bröt ut i april 1994, och under folkmordet utplånades ungefär 85 % av alla tutsier.

 

De efterföljande konsekvenserna

Konsekvenserna efter folkmordet var extremt omfattande, miljontals människor strömmar ut ur Rwanda till flyktingläger. Kvar lämnade de ett land i spillror, ett sönderskjutet land, bokstavligt talat. Hela samhället var ur funktion – statskassan var tom, boskap var döda, åkermarker var igenvuxna och den lilla infrastruktur som fanns innan folkmordet var nu ingenting kvar.

 Den enorma flyktingström skapade stora problem, förnödenheter saknades och människor var fortfarande fruktade fortfarande för sina liv fastän folkmordet officiellt var ett avslutat kapitel. Det var först nu media mobiliserade i området, och gripande bilder på krigets konsekvenser kablades ut världen över, och det var också nu som världen fick ta del av vad som faktiskt hänt.

 

Om man tittar på folkmordet ur ett individperspektiv så får man snabbt en uppfattning om att nästan alla Rwandier kände någon som fallit offer för folkmordet eller varit direkt inblandad i folkmordet.

 Men det finns även vissa positiva aspekter som föddes ur folkmordet. Kvinnornas ställning i Rwanda idag är starkare än någonsin, hela 44 av 80 ledarmöter i Rwandas parlament är kvinnor. Kvinnornas rättigheter i allmänhet har stärkts och Rwanda är idag ett av världens mest jämställda land om man ser till makteliten.

 

Perspektiven förklarar varför

 För att kunna analysera konflikten ur flera olika perspektiv har jag tagit hjälp av tre experter som kan förklara djupare hur konflikten i Rwanda utlöstes och varför utifrån ett liberalistiskt, realistiskt samt konstruktivistiskt perspektiv.

Liberalism

Ted Lindgren som är professor och undervisar i internationella relationer vid Uppsala universitet, han förklarar hur folkmordet i Rwanda uppstod ur ett liberalistiskt perspektiv.

 Folkmordet i Rwanda beror främst på det rasbiologiska tänket och den utbredda rasismen som applicerades och utövades av Belgiska kolonisatörer på 30-talet så kan man ändå se att det liberalistiska perspektivet är brukbart att använda om man tillgodoser andra orsaker till folkmordet, så som FN:s agerande före, under och efter konflikten.

 -          Liberalism utgår i grund och botten ifrån mellanstatligt samarbete om man väljer att se den internationella politiken ur ett liberalistiskt perspektiv, där det finns många aktörer, statliga som privata på den globala marknaden som kan bidra till samarbetet på ett eller annat sätt. Målet med liberalismen är att nå världsfred via dels demokrati och beroendet av andra aktörer. En utav liberalismens grunder utgår ifrån att inrikespolitiska förhållanden påverkar landets utrikespolitik säger Ted Lindgren.

Rwandas brokiga inrikespolitik som präglats av rasism, förtryck av folkgrupper och andra interna oroligheter har utifrån liberalismens perspektiv påverkat deras relation till omvärlden. Redan innan folkmordet bröt ut blossade en konflikt upp med Uganda om flyktingfrågan, något som senare låg till grund för folkmordet. Och under hela folkmordet så påverkade de interna stridigheter mellan regimen och gerillan, hutuer och tutsier Rwandas relation till hela det internationella samfundet.

 

-           Man kan också hävda att liberalismens tankar om samarbetet mellan aktörer var ett misslyckande under folkmordet. Då FN slogs i spillror av medlemsländernas ovilja att samarbeta och bidra till de fredsbevarande styrkorna fortsätter Ted

 

-           Det internationella samarbetet förvärrade situationen i Rwanda då det endast bidrog med en falsk trygghet för folket, då de varken hade de militära musklerna som krävdes eller befogenhet att faktiskt gripa in. Så avslutar professor Ted Lindgren innan han raskt kilar iväg till arbetsplatsen för dagens föreläsningar.

 Konstruktivism

 Till min hjälp att förstå folkmordet i Rwanda ur ett konstruktivistiskt perspektiv tar jag hjälp utav Åsa Efternamn som forskat i konflikter och varför dem uppstår, idag förklarar hon hur konstruktivism orsakade folkmordet.

 

Åsa menar att konstruktivismen bygger till stor del kring hur stater uppfattas av andra stater. Identiteten är väldigt viktig ur detta perspektiv, och just identiteten skapar statens intressen. Folkmordet i Rwanda beror till stor del på hur starka motsättningar det var mellan folkgrupperna, att hutuerna distanserar sig från tutsierna och tvärtom vilket skapar ett ”vi & dem”, och detta förklaras av den konstruktivismen. Därför kan man även förklara folkmordet ur detta perspektiv.

 -          Den styrande regimen skapar sina intressen via identiteten, och därför tillgodoser man inte de faktiska problemen utan man lägger istället stor vikt på hur man uppfattas utifrån. Inbördeskriget som startade mellan regimen och gerillan kan förklaras utifrån konstruktivismen säger Åsa

 Realism

 

För att försöka förklara folkordet ur ytterligare perspektiv tar jag hjälp av Esa som är en självutnämnd expert på begreppet realism.

 Realismen är ett pessimistiskt perspektiv att se den internationella poltiken ur. Grundtanken i teorin är att en stat alltid handlar utifrån egennyttor för att på så vis förstärka sin egna säkerhets- och maktintressen. Världsfred uppehålls genom avskräckning och militär maktbalans. Teorin menar att fred endast kan uppehållas av krig.

 -          Rwandas situation utifrån realismen går att applicera på just folkmordet, det systematiska mördandet av tutsier som avskräckte och på så vis kunde hålla en maktbalans. Hutuextremisterna och RPF-gerillan rustade båda materiellt för att kunna maximera sina egna intressen förklarar Esa

 -          Realismens teori har funnits närvarande i Rwanda sedan 1930-talet då rasfördelningen inleddes. Det var då skillnaderna mellan ett likvärdigt folk uppenbarades och redan då kunde man se tecken på en kapprustning mellan dessa två grupper som sedan kom att radikaliseras under det folkmordet avslutar Esa.

  

Mina personliga reflektioner

 

Det är omöjligt att inte känna sympati för tutsierna som systematiskt mördades, men å andra sidan kan man inte lägga hela skulden på hutuerna heller, eftersom de också var offer för den propaganda som spreds. Jag tror personligen att de flesta hutuer som bidrog till folkmordet saknar egentliga motiv. Hutuerna skulle kanske hävda att den brokiga historian var en del av motivet, men då kan man också lägga en stor skuld på västvärldens ideologi som förändrade hela Rwanda.

 Jag hävdar att den största skulden bör ligga på västvärldens axlar, Belgarna som införde ett rasistiskt tänk, FN som vände ryggen till Rwanda och media som inte uppmärksammande folkmordet för omvärlden. Den vita europén är den egentliga brottslingen som låg till grund för ett av de värsta folkmorden i världshistorien.

 FN:s handlande kunde ha stoppat folkmordet långt innan det vart omfattande, de kunde ha försett de fredbevarande trupperna med ett kapitel 7 mandat, vilket innebär att det skulle skickats fler män som var bättre utrustade och med direktiv som skulle kunnat förhindra att folkmordet fick fortsätta. Massmedia valde att inte befinna sig på plats i Rwanda, och detta gjorde att omvärlden var relativt ovetande om vad som egentligen pågick, hade folkmordet istället bevakats av media skulle nog FN:s attityd till insatserna i

 Om man fortsätter att utreda medias roll i folkmordet kan man se hur pass stor spridning deras bevakning av flyktingströmmen fick i omvärlden. Tack vare detta fick humanitära hjälporganisationer upp ögonen för flyktingkatastrofen. Om man skulle kunna applicera effekten av medias bevakning av flyktingströmmen på ett eventuellt bevakande av själva folkmordet kan jag utgå ifrån att folkmordet skulle kunnat ha en betydligt mildare utgång.

 Det går att ifrågasätta hutuernas agerande under folkmordet. Hutuerna är de direkta brottslingarna i denna historia, och fick de också ta den största skulden efter folkmordet. Men jag hävdar att den indirekta, och kanske den största skulden ska tilldelas västvärlden för deras intåg i Rwanda och deras agerande före, under och efter folkmordet.