Synen på Nordirlandskonflikten J.A

- Utifrån olika teorier

Sunday, Bloody Sunday

Vintern 1972 skulle visa sig vara den blodigaste dagen i Nordirlands moderna historia. Första offret av 14 var den sjuttonårige Jackie Duddy. Han hade, tillsammans med några andra ungdomar, börjat kasta sten på den brittiska polisen som svarade genom att skjuta med skarp ammunition. Orsaken till att polisen hade börjat skjuta var att deras högkvarter i London trodde att det var IRA, och inte ungdomar som deras brittiska trupper stod inför; öga mot öga.

Jackie var en utav de 5000 katoliker, tillhörande medborgarrättsrörelsen NICRA, som demonstrerade på gatorna i staden Londonderry, Nordirland. De demonstrerade för den katolska minoritetens rättigheter och några protestanter var med för att stötta dem. Vad som skulle hända härnäst var det ingen som visste, men det finns flera orsaker till varför det var så spänt mellan den brittiska polisen och demonstranterna söndagen den 30 januari 1972.

Det skulle komma att bli en långvarande konflikt. Konfliktens huvudaktörer består av Nordirlands katoliker som känner sig diskriminerade av majoriteten protestanter. En annan aktör är den Irländska republikanska armén (IRA) som främst består av irländska katoliker och bildades år 1919 för att med hjälp av våld strida mot protestanterna i norr. De ville också kämpa mot de regerande engelsmännen för ett förenat Irland då Nordirland tillhörde England som det gör än idag. En ytterligare huvudaktör är England och dess regering som har haft stort inflytande över Nordirland och styret där.

Konflikten har inte räknats som ett krig då dödstalet per år har varit mindre än 1000. Men många har dött, och IRA har genom åren utfört stora terrordåd som totalt dödat flera tusen civila och poliser på Nordirland, Irland samt Storbritannien. Men hur blev det såhär? Hur startade allt?

En uppdelad historia

Vi börjar med att gå långt bakåt i tiden, ända till slutet av 1500-talet då England koloniserade stora delar av Irland. Där var invånarna katoliker till skillnad från engelsmännen som var protestanter. Efter ett hårt motstånd från katolikernas sida i norr, tog England tillslut över hela ön. Många katolska familjer fick fly från sina hem, vilket är en utav orsakerna till varför det idag bara bor ca 35 % katoliker på Nordirland. Efter koloniariseringen började protestantiska familjer från Skottland, Wales och England flytta till den norra delen av dåvarande Irland. Katolikerna var inte så särskilt glada över de nyinflyttade som tog allt större plats. De olika traditionerna, kulturerna, språken och trosuppfattningarna gjorde att klyftan ökades rejält mellan de olika religionsgrupperna.

Strafflagar mot katoliker kom från London år 1690 för att stanna i nästan 100 år. Det gällde allt från att inte ha någon rösträtt och starta katolska skolor, till att varken få köpa eller hyra mark av protestanterna, samt att inte få arbeta på offentliga jobb. När lagarna sakta började försvinna blev Irland en union till Storbritannien vilket katolikerna inte alls gillade.

1921 delades ön upp i två delar då irländare hade tröttnat på det brittiska styret och därmed gjort en revolt några år tidigare, senare kallat Påskupproret, som man trodde skulle lyckas bra eftersom England hade sina tankar på annat håll (Första Världskriget). Efter några strider gav England upp, trots att de kunde vinna hur lätt som helst. Efter det blev Irland en självstyrd stat, men, protestanterna på nuvarande Nordirland ville fortsätta att tillhöra Storbritannien, vilket så blev. Nu var klyftan ännu större mellan de olika religionsutövarna då katolikerna blev så gott som instängda bland alla protestanter på Nordirland.

När Nordirland på 1920-talet fick ha sitt egna parlament utan större inflytande från britterna, bestod det huvudsakligen av protestanter. Den katolska minoriteten hade, eller snarare har genom alla år blivit diskriminerade på olika sätt. Bland annat har de haft svårare att få bostäder och jobb, medan de rika protestanterna alltid haft valsystemet på sin sida. Det började hettas till mellan grupperna och de hade paramilitärer som stred på båda sidorna. Konsekvenserna blev att fler och fler brittiska militärer fick gå in i den lilla provinsen för att hålla kontroll över de osäkra områdena. Efter flera århundraden av diskriminering på protestanternas sida, började allt fler katoliker att säga ifrån.

Det var i slutet av 1960-talet som konflikten mellan Nordirlands protestanter och katoliker kulminerade. Våldet och missnöjet bland katolikerna ökade och detta ledde till att de brittiska soldaterna inte längre kunde ha kontroll över det som skedde. Demonstrationen år 1972 i Londonderry var ett så kallat startskott för det blodbad som skulle visa sig de nästkommande 30 åren. Allt fler soldater fick bege sig till Nordirlands gränser och regeringen i Storbritannien bestämde att provinsen inte skulle få styra själva längre. Allt från bomber och beskjutningar till terrordåd utfördes av båda sidorna och allt fler civila fick sätta livet till. Tiden gick och allt fler katoliker ville stå vid IRA:s sida. Deras attacker expanderade till både Irland och storstäder som London i England.

Planer för åtgärder

Regeringen från London försökte flera gånger på 70, 80- och 90-talen att lösa konflikten, men förgäves. Istället bad man om hjälp från Irland i ett avtal som gick ut på att Irland fick vara med och påverka i frågor gällande Nordirland. De positiva konsekvenserna som uppstod var att länderna byggde upp ett starkt samarbete och Irland gick med på att Storbritannien skulle få ha kvar provinsen så länge som majoriteten på Nordirland ville det.

När man insåg att de beväpnade försöken att lösa konflikten inte fungerade, började man dra sig mot politiken istället. Moderaten Gerry Adams kom in som ny ledare i det nationalistiska, demokratiska partiet Sinn Fein (IRA:s politiska sida) och ville satsa mer på en politisk lösning än en militärisk. Hemliga samtal mellan statssekreterare från Nordirland och parlamentet i London inleddes på 90-talet. Man samtalade med IRA och försökte komma fram till en vapenvila. Samtidigt hade Sinn Fein en hemlig kontakt med premiärministern från Irland. Tillslut kom man fram till en vapenvila år 1994. Dock var misstänksamheten mellan den katolska och protestantiska sidan för stor för att det skulle bli en direkt fred. IRA behöll sina vapen även om de inte använde dem. Detta ledde till att England inte trodde på att IRA verkligen ville ha fred. Det dröjde inte länge förrän vapenvilan var över, 1997 fick man försöka sig på en ny fredsförhandling med vapenvila.

Men, 10 april 1998 händer det som ingen tidigare trott. Nordirlands katoliker och protestanter sätter sig sida vid sida i parlamentet och styr tillsammans efter att ett fredsavtal har skrivits på från båda parter. Storbritannien har gått med på att de får styra själva igen efter decennier av brittiskt styre. Ledarna från de stora protestantiska och katolska partierna fick 1998 års Nobels fredspris. Åtgärderna för att öka jämställdheterna i Nordirland hade börjat ta fart. Men, efter 30 år hade fler än 3500 fått sätta livet till.

Trots att IRA hade gått med på vapenvila så behöll dem sina vapen i alla fall minst 7 år till. Detta gillade inte Storbritannien och därför hände det ibland att de tog över styret på Nordirland. På 2000-talet blev IRA anklagade för bland annat spioneri i parlamentet vilket inte gynnade fredsförhandlingarna på något sätt. Men trots detta så blev läget allt bättre och bättre på den politiska sidan och rättigheterna blev allt jämnare och jämnare efter samarbetena mellan de olika religionsgrupperna.

En annan stor åtgärd är att DN skrev om Englands premiärminister David Cameron som bad om ursäkt i media den 15 juni 2010 för de brittiska poliser som sköt ihjäl de 14 demonstranterna. Det var Storbritanniens fel att oskyldiga dog under demonstrationen i Londonderry år 1972, vilket man inte velat erkänna sen tidigare. Ursäkten blev mer än väl godtagen och på Nordirland jublade man.

Nuvarande situation

2005 lägger IRA tillslut ner sina vapen då stödet har minskats rejält från katolikernas sida. Dock startas nya rebellgrupper som RIRA (Real IRA) och CIRA (Continual IRA) som vill fortsätta IRA:s kamp med våld. De dödar flera tiotals människor och 2009 dödas två soldater, de första på 12 hela år.

På tidigare 2000-talet har läget mellan befolkningarna varit instabilt. Ungdomar har setts kasta stenar på katolska barn och föräldrar som gått till och från skolan. Följden har blivit att allt fler barn har blivit för rädda för att gå till skolan. Familjer blir även hotade av protestanters hemmagjorda bomber som kastas in i deras hem och de blir ofta diskriminerade på gatorna.

Men idag är konflikten så gott som upplöst. Även om det fortfarande uppkommer vissa tvister från rebellgrupper, så kan de flesta katoliker och protestanter leva i fred. De kan även sitta bredvid varandra vid makten på Nordirland. Dock finns det stora sår som aldrig kommer att helas, de civila människor som dog under 1969 -1998 skulle aldrig behövt dö och än idag är Nordirland fortfarande ett mycket segregerat samhälle. I vissa områden finns till och med murar som skiljer de olika grupperna åt, som i kalla krigets Berlin.

Intervju om teorierna

Jag, Josefin Agnekrans har träffat tre historiker på ett Café på Södermalm i Stockholm. Måns Ivarsson är expert i liberalism, Johanna Carlsson är en konstruktivistisk historiker och Viktor Ström är specialist på ämnet realism. Dessa har jag intervjuat med frågor om hur dem ser på Nordirlandskonflikten utifrån deras områden.

Vi dricker några koppar kaffe och samtalar om dagens kalla väder. Det går 10 minuter och jag börjar känna mig redo för att försöka förstå mig på de tre olika experternas perspektiv om hur Nordirlandskonflikten ser ut i deras ögon.

Måns, hur ser du på konfliktens utbrott utifrån ett liberalistiskt perspektiv?

– Först och främst måste man veta hur en liberal tänker. Liberaler står för demokrati och att alla ska ha samma rättigheter. Redan här kan man ju se att det spricker i Nordirlandskonflikten då katolikerna hela tiden blivit diskriminerade av både protestanter och lagar genom de senaste, ca 500 åren. Demokratin råder inte i detta fall då protestanter hade mer makt än katoliker i t.ex. Parlamentet. Då katoliker inte hade samma rättigheter som andra så ökar ju deras vilja att få det mer jämställt. Medan jag nyfiket lyssnar på Måns, tar han en bit av sin bulle som han precis har köpt i kiosken fem meter från vårt bord och fortsätter sedan att berätta.

– Utbrottet på demonstrationen år 1972 hände för att soldater från London sköt ihjäl flera oskyldiga demonstranter bara för att dem trodde att det var IRA medlemmar. Det är aldrig en liberal lösning att använda våld för att lösa en konflikt. En bra lösning skulle vara att man som brittisk soldat, genom fredliga medel, skulle kunnat genomsöka dessa demonstranter för att se om de verkligen var ifrån IRA, istället för att chansa och döda dem, och då så kunde startskottet på konflikten blivit hejdad eller åtminstone framflyttad. Liberalerna tror också på att om man samarbetar, så minskar risken för konflikter. Det var bra av England och Irland att samarbeta för att försöka lösa Nordirlandskonflikten trots ett gemensamt bråkigt förflutet. Som vi liberaler säger: ”Demokratier krigar inte med varandra.” Denna åtgärd öppnade upp för en större och mer fredlig syn på konfliktlösningarna eftersom man kort därefter inledde kampen med mer politiska medel än våld.

Jag fortsätter med att ställa denna fråga till realismens expert Viktor. Enligt Måns liberalism så förekom utbrottet pga. att det inte råder demokrati eller jämställdhet på Nordirland.

– Realisterna tror att England gick in och sköt i Londonderry år 1972 då statens säkerhet är viktigare än ynka individers öden, eftersom man trodde att demonstranterna var fientliga IRA-medlemmar. Ungdomarna kastade ju faktiskt sten på polisen och eftersom realister ser pessimistiskt på människor och samarbete, så låter det som om de inte ville ha fred. Varför riskera att det blir ett krig när man kan använda vapen till att förhindra det?

– Aktören och staten Storbritannien har, enligt realismen, den största rollen i denna konflikt. Om Storbritannien inte skulle ha tagit över Nordirland redan på 1500-talet så skulle konflikten mellan religionsutövarna inte ens ha funnits idag. Eftersom Storbritannien under 500 år har varit protestanter så har det haft en betydande roll för den katolska minoritet som bor på Nordirland, då engelsmännen bestämde över provinsen och kunde därmed ändra lagar mm till protestanters fördel. Men, samtidigt så skulle våldet mellan religionerna säkert vara betydligt större om inte Storbritannien skulle skickat sina soldater till Nordirland för att kontrollera våldet.

– I framtiden kommer det nog bli allt lättare för katoliker att leva ihop med protestanter, men det är fortfarande svårt att se ett framtida samarbete när de har en sådan blodig och fördomsfull historia tillsammans. Den bästa åtgärden som bör göras är att katoliker och protestanter får försöka glömma deras historia och börja leva med varandra så att man kan bygga upp säkerhetsmurar runtom Nordirland – istället för igenom det.

Det börjar bli mörkt ute när jag vänder mig mot den unga konstruktivisten Johanna. Jag frågar henne hur det kommer sig att startskottet tog vid i Londonderry 1972.

– Ända från1500-talet har England varit en utav de starkaste och mest maktfulla länderna i världen och har sedan dess styrt över den norra delen av den irländska ön. Katoliker demonstrerade mot regeringen i London för katolikernas rättigheter och tyckte att de inte var jämställda med protestanterna. Engelsmännen och protestanterna ville svara på detta genom att visa att de inte tolererade att den lilla minoriteten katoliker gick emot stora och mäktiga England. Konstruktivismen går ju ut på att stater vill behålla sin identitet som land, därför går de in i Nordirland med soldater för att visa att ingen kan stå upp sig mot England och därför tystar man ner demonstrationen med att skjuta mot katoliker. Konstruktivister vill även att man som stat ska visa upp sina kulturer, normer och idéer för alla andra, eller ”dom andra” - i detta fall katolikerna. Man vill visa upp vilka ”vi” är och England är ett starkt protestantiskt land som vill visa upp dessa saker som skapar landets identitet och vill visa att katolikerna inte ska ta stor plats, även om religionsfriheten råder i landet.

Innan jag avslutar intervjun så ger jag Johanna den fråga som Måns och Viktor har fått svara på, dvs. vilken hon tror är den bästa åtgärden för de återstående problemen i Nordirland.

– Den bästa åtgärden på dagens segregerade problem enligt konstruktivismen är att engelsmännens behov av att kontroll och makt borde minskas när det gäller Nordirland. Då kan katolikerna och protestanterna där kan få börja försöka lösa de kvarstående problemen själva, eftersom katolikerna aldrig kommer känna sig jämställda med protestanterna om det protestantiska England lägger sig i deras politik och parlament.

Slutdiskussion

Jag håller med liberalen Måns om hur startskottet för konflikten gick till – att det berodde på ojämställdheten bland folket. Jag tycker utöver det att EU och FN har haft för liten påverkan på konflikten. De borde ha skickat FN-soldater till Nordirland eftersom Storbritannien på så sätt inte är neutrala och kan inte vara den ”tredje part” som går in och medlar mellan de stridande grupperna.

De åtgärder som gjorts är bra då de behöver lugna ner det våld som pågått i flera decennier. Att övergå till politik från gatuvåld är en smart idé när många vill ha fred bland det vanliga folket. Jag tycker att det är Nordirlands parlament som måste fixa så att det blir lugnare och bättre ställt mellan katolikerna och protestanterna. Samma sak som konstruktivisten Johanna berättade att England borde ta mer avstånd från Nordirland så att katolikerna känner att de får större chans att påverka parlamentet och dess frågor. Men de ska få försöka göra det själva, men om det händer något mellan de olika religionsutövarna så måste självklart England gå in, men att agera som FN-soldater, att man inte skjuter tills man själva blir beskjutna. Jag har för övrigt svårt att veta hur Nordirlands parlament skulle kunna göra det lugnare och bättre ställt för katolikerna. Men en sak är säker, de har en för blodig historia för att kunna ta till våld som lösning.

Nordirlandskonflikten har genom alla år byggt upp en stark segregerad provins där protestanter och katoliker än idag lever helt olika liv i avskilda områden. En stor utmaning är att försöka ändra på alla fördomsfulla tankar man har om varandra, att strunta i historian och sikta på en fredlig och gemensam framtid. Det är vad jag tror måste göras om Nordirland skall kunna utvecklas mer och att människorna kan leva tillsammans i fred i framtiden.