Kongo-Kinshasa J.I
Kongo-Kinshasa J.I
Allmän information
Konflikten i Kongo går ofta under namnet ”Kongokriget”eller ”Afrikas världskrig” och konflikten är uppdelad i olika perioder. Första och andra Kongokriget. Landet som vi idag känner till som Kongo Kinshasa hette då Zaire och styrdes av president Mobutu Sese Seko vid starten för konflikten.
Min konflikt går under kategorin ”konflikter om statsmakten” då det handlar om en konflikt mellan regering och en oppositionell grupp. Dom primära parterna är hutuer och tutsier och dom sekundära parterna är länderna nämnda nedan. I konflikten finns också en tredje part i form av FN.
Inblandade aktörer
DR-Kongo
Rwanda
Burundi
Angola
Uganda
Zimbabwe
Namibia
Viktiga ord
Tutsier: Ett herdefolk som finns främst i Uganda, Rwanda och Burundi. Invandrande tutsier i Kongo kallas Banyamulanger.
Hutuer: Ett Jordbrukande bantufolk i främst Rwanda och Burundi, där de utgör majoritet. Relationen till tutsierna präglas av ömsesidig fientlighet, bl.a. Pga. Att tutsiminoriteten haft en starkare politisk ställning. ”Fientligheten mellan grupperna har bland annat lett till folkmord i Burundi mot hutuer av tutsis 1972, mot tutsis av hutuer 1993, samt folkmordet i Rwanda 1994 då främst tutsis dödades av hutuer.”
Dessa två etniska grupper har fört inbördeskrig i både Rwanda och Burundi och även medverkat i Kongo Kinshasa konflikten.
Orsaker
En orsak till att konflikten inleddes var att Kongo Kinshasa var ett ganska så splittrat land med en dåligt fungerande centralmakt. Efter att presidenten Mobutu Sese Seko tagit makten 1965 så inledde han en process på att bryta ner den koloniala statsbildningen, då Kongo från början var en koloni till landet Belgien. Detta gjorde att provinserna i ytterområdena av landet åsidosattes då fokus låg på centralmakten, vilket ledde till att dom här ytterområdena fick bygga upp egna små ekonomier, vilket inte var hållbart i längden.
En annan orsak till konflikten är dom stora etniska motsättningar. Hutuerna från Rwanda hade tvingats fly till Kongo då dom blev störtade av tutsi-milis i Rwanda 1994. I Kongo slog dom sig ner i flyktingläger. Bland dessa hutuer fanns en hutu-milis, kallade Interhamwé, som massakrerade stora grupper tutsier under år då hutuer hade makten. Interhamwé använde flyktinglägren för att komma tillbaka in i Rwanda och angrep dessutom tutsier i Kongo. För att vara exakt så angrep dom Banyamulengerna, invandrande tutsier. Samtidigt som allt detta skedde så var Banyamulengerna satta under press från centralmakten. Dom försökte utvisa alla Banyamulenger då dom inte var riktiga kongoleser utan invandrande. Dessa två rök ihop och det var det här konflikten tände till och utlöste det hela.
Första Kongokriget
Detta skulle bli början på ett blodigt inbördeskrig som skulle vara i fem år. Banyamulengerna hotades 1996 med utvisning av tidigare nämnd anledning vilket gjorde att dom slog tillbaka mot Interhamwé och den kongolesiska armén. Man fick stöd av kongolesiska motståndsrörelser och tillsammans bildade man AFDL – ”Demokratiska styrkornas allians för Kongo-Zaires befrielse”. Dess ledare blev Laurent-Désiré Kabila och med han som kapten tog man snabbt kontroll över stora delar av landet. Dom drev dom rwandiska hutuerna på flykt och stora delar av den Kongolesiska armén antigen anslöt sig till AFDL eller tog till flykt.
I maj år 1997 la president Mobutu benen på ryggen och tog till flykten och dagen efter det tågade AFDL in i huvudstaden Kinshasa och AFDL’s ledare Kabila utsåg sig själv till president och ändrade namnet från Zaire till Demokratiska republiken Kongo – DR Kongo.
Men detta skifte av styre var inget som direkt stärkte demokratin i landet. En våldshärskare hade blivit ersatt av en annan våldshärskare.
Kabila skulle visa sig vara lika ovillig att införa demokratiska reformer i landet och det tog inte lång tid innan hans tidigare allierade AFDL skulle bli hans ovänner. Detta gjorde att Banyamulengerna tog avstånd från Kabila och han blev av med allt tidigare stöd.
Det här ledde till ett nytt uppror och den här gången riktat med Kabila, samma man som hade lett upproret mot centralmakten åren 1996-1997. Flera Afrikanska länder började engagera sig med argumenten att det handlade om deras egna länders säkerhet. Mycket tyder dock på att detta inte var enda anledningen. I nuvarande DR-Kongo finns enorma naturresurser i främst diamant- och guldutvinning. Detta gjorde att det passade sig väldigt bra för andra länder att konflikten just höll till i Kongo. FN har såhär i efterhand lagt fram rapporter om att Uganda, Angola, Rwanda och Zimbabwe gjort sig skyldiga till olaglig mineralutvinning. Men åter till konflikten. Nu när flertalet Afrikanska länder lagt sig i konflikten utvecklades striderna från ett inbördeskrig till att bli kallat ”Afrikas världskrig”, en konflikt som skulle visa sig vara mycket mer komplext än innan.
Andra Kongokriget
I slutet av år 1998 samlade Banyamulengerna sig för att samla sina trupper för att slå tillbaka mot Kabila. Dom bildade ”Samling för kongolesisk demokrati” (RCD) och fick stöd av Rwandas, Ugandas och Burundis arméer.
Det nybildade RCD inledde attacker mot president Kabila som snabbt insåg att han behövde skaffa sig nya allierade. Han fick stöd utav Namibia, Zimbabwe och Angola som samtliga skickade trupper in i landet. Återigen var dom inblandade utomstående länderna mer ute e efter att ha en anledning att vara i landet och utvinna naturtillgångarna än någon annan faktisk strategisk anledning. Dessa trupper tryckte tillbaka RDV vilket hindrade en storskalig kris. Konflikten fortsatte, men med en lägre intensitet än innan. Konflikten fortsatte enda till 1999 då ett antal försök till fredsavtal mellan DR-Kongos regering och de olika upprorsgrupperna. Båda parter skrev på Lusakaavtalet vilket bl.a. innebar att FN skulle ha tillåtelse att skicka fredsstyrkor och att man skulle börja gräva ner stridsyxan.
Det skulle dock visa sig att president Kabila inte var speciellt intresserad av detta, utan bara skrev på den för att bli av med uppmärksamheten. Arton månader efter fredsavtalet hade skrivits på kunde fortfarande inte någon märkbar skillnad ses.
År 2001 dödas Kabila av sin egen livvakt, hans son Joseph Kabila tar över som president och detta är en mycket mer demokratisk och flexibel statschef än alla tidigare. Han gick med på att dela upp makten mer med regimens motståndare och det sattes in en övergångsregering. Detta ledde till att de utländska arméerna drog sig ur landet 2002.
Freden
Året efter fick kriget sitt slut när samtliga stridande grupper gick med på att skriva på ett fredsavtal. I och med freden så var en sex års lång konflikt över och man har räknat på att över 4 miljoner människor fick sätta livet till. Många av dessa dödsoffer är till följd av svält och sjukdomar och alltså inte av direkta krigsorsaker. Kongo står idag inför stora problem som är ett resultat utav den tidigare konflikten. Landets infrastruktur är i stort sett i katastrof skick vilket leder till att utryckningsfordon har svårt att komma fram och många människor dör av anledningar som skulle kunna motverkats med en bra infrastruktur.
Varken rent vatten och ett fungerande sanitetssystem är något som är överflödigt i landet vilket också det leder till en mängd sjukdomar.
Men tongångarna är i alla fall bättre än förr. Landet höll sitt första presidentval år 2006 som vanns av den tidigare sittande presidenten Joseph Kabila. Man har också genomfört en folkomröstning kring landets konstitution och dess grundlagar.
Åtgärder
FN har sedan Lusakaavtalet undertecknades år 1999 bidragit med ca 17 000 soldater i hopp om att få ett slut på konflikten. Dom har framförallt deltagit i en stabilisering och försökt avväpna främst dom östliga delarna av landet där det varit som stökigast. I och med det stora antalet soldater gör det konflikten till den största fredsoperationen i FN:s historia.
Min åsikt på konflikten/Vad bör göras?
I mitt tycke så är varken hutuerna eller tutsierna riktigt till vettet. Ingen av det dom står för något jag kan stå bakom då dom använder sig av högst tvivelaktiga metoder båda två.
Den enda jag kan känna sympati för är sittande president Joseph Kabila.
Han verkar vara en bra representant då han är den första statschefen sedan avkoloniseringen att visa på demokratiska värderingar och försöka göra Kongo till ett bättre och mer jämställt land.
Det enda sättet att lösa den här konflikten mellan tutsier och hutuer är att försonas i mitt tycke, annars kommer konflikten vara i en evighet.
Intervjuer
Intervju med en företrädare för realismen:
Hur ser du på Kongo-Kinshasa konflikten?
Utgångspunkten i konflikten har dels varit folkgrupper som bekämpat varandra, framförallt tutsier och hutuer. Dom har alltid haft en stormig relation och stridit med varandra i andra länder och har fördrivit varandra till bl.a. Kongo där dem också bekämpar varandra.
Dels har det ocksåvarit olika länder runt Kongo som har utnyttjat situationen till att med rovdrift tillskansa sig naturtillgångar i DR-Kongo, vilket har lett till att olika stater har bekämpat varandra även där.
Nuläget kan ses som en skör fred där dom olika längderna dragit sig tillbaka för tillfället.
Som företrädare för realismen tycker jag det inte är konstigt att grannländerna som klev in i konflikten samtidigt roffade åt sig stora mängder naturtillgångar. Dom gick med på att hjälpa till i konflikten av rent egenintresse, då allt länder gör utifrån realistiskt perspektiv är att maximera sina egna maktintressen. Sällsynta naturtillgångar ger en stor efterfrågan vilket generar i pengar till staten.
Intervju med en företrädare för liberalismen:
Hur ser du på Kongo-Kinshasa konflikten?
Konflikten drivs av intresse från både stater och många ekonomiska aktörer. Att DR-Kongo är oerhört rikt på naturtillgångar gör att det finns stora möjligheter till stora ekonomiska vinster. Företag kan försöka med hjälp av kommande spekulationer om vinster påverka olika stater att göra militära insatser. Personer som sitter på makten i stater angränsande till DR-Kongo kan drivas att skapa egna personliga förmögenheter.Därav finns intresset att ta sig in i landet
Intervju med en företrädare för konstruktivism:
Hur ser du på Kongo-Kinshasa konflikten?
DR-Kongo gick från att vara en koloni till Belgien till att bli ett land där en envåldshärskare höll i makten som ville säkra sin makt. Han fokuserade då på centrala Kongo som var maktcentrum och åsidosatte andra områden. Alla medborgare i DR-Kongo delade inte samma identitet och normer vilket skapade ett folk som inte var helt enat.
Inflyttade fördrivna hutuer från Rwanda skapade också etniska motsättningar. Hutuer bekämpade tutsier i Kongo via egne milis. Invandrande tutsier slogs tillbaka och gick samman med sekundära parter. Konflikten eskalerade. Tidigare vänner blev ovänner och efterhand drogs kringliggande länder in i konflikten med lockelsen av möjlig rovdrift på naturtillgångar.
Enligt konstruktivismen så såg andra länder på DR-Kongo som ett rikt land. En stat som har rikliga naturresurserräknas enbart som rikt ifall naturresurserna i fråga är efterfrågade på en marknad, vilket i Kongos fall stämde väl.
Källor:
NE
GLOBALIS
