Konflikten i Egypten A.I
Konflikten i Egypten A.I
2011-
Orsak
Orsaken till konflikten i Egypten år 2011 kan man beskriva med ett namn, Hosni Mubarak. Konflikten var inte mellan två stater, utan folket i Egypten mot Mubarak och hans makt och det var alltså det egyptiska folket som var huvudaktören. Diktaturen som Egypten stött på i årtionden, ledd av Mubarak, var folket trötta på. De ville att han skulle avgå och de ville ha ett demokratiskt land. Konflikten i Egypten kallas för den Arabiska våren.
Jan Palach, ett namn inte många känner till. Han tände eld på sig själv i protest mot att sovjetiska stridsvagnar krossat Pragvåren år 1969. Sovjetsystemet föll inte då. När däremot Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot den Tunisiska polisen, tändes gnistan till de arabiska upproren. Tunisien ville ha ett fritt land, och både killar och tjejer var beredda att riskera sina liv för frihetens skull. De ville fälla den tunisiska presidenten Ben Ali, och de lyckades. Egyptierna, som också ville att deras president, Mubarak skulle fällas, gick i tunisiernas fotspår. Den 25 januari 2011 samlades demonstranter i centrala Kairo och de krävde att deras president genast skulle avgå samt att Egypten skulle bli en demokratisk stat. Mubarak, som härskade i Egypten sedan 1981, försökte lugna demonstranterna genom att säga att en rad betydande förändringar skulle göras inom regimen. Han sparkade bland annat premiärministern och han utsåg också en vice president. Regimen försökte stoppa protesterna med bland annat hot, löften och våld men folket fortsatte att protestera och demonstrera.
Missnöjet i Egypten var främst kring juridiska, politiska och ekonomiska frågor, (bland annat polisbrutalitet), brist på fria val, korruption, restriktioner på yttrandefrihet, dåliga levnadsförhållanden ect. Polisen samt militären i Egypten har under Mubaraks tid varit brutala i sitt handlande och under demonstrationerna skadades flera tusen människor på grund av militären och polisens brutalitet. Polisen försökte stoppa demonstrationerna genom att slänga tårgas och regimen i Egypten förbjöd protester i landet. Eftersom revolutionen i Tunisien främst var ungdomarnas verk, bland annat genom att förmedla nyheterna via sociala medier, till exempel Facebook och Twitter så stängde regeringen i Egypten av åtkomsten till Internet samt gav landet utegångsförbud. Mubarak, bestämde allt i Egypten när han härskade, bland annat över militären. De skulle göra som han sade. Han gav i slutet av januari order till militären att skjuta skarpt mot demonstranterna, eftersom de inte följde det utegångsförbud som rådde i landet. Det var då vändpunkten kom. Militären vägrade lyda Mubaraks råd, och sedan gick det bara neråt för presidenten. Han meddelade att han inte skulle kandidera till nästa presidentval som skulle hållas i september (2011), men att han till dess skulle sitta kvar som president. Det här var ett illa omtyckt beslut bland folket, och demonstrationerna mot regimen ökade. Den 11 februari meddelade Egyptens vice president att Mubarak hade valt att avgå. Kort därefter inleddes en rättegång mot den forne presidenten och han dömdes till livstid fängelse. Han fanns skyldig till att inte ha ingripit mot dödandet av fredliga demonstranter.
Orsaken till konflikten i Egypten kan främst ses som politiska och ideologiska. Eftersom Mubarak hade härskat i landet i 30 år, och människorna var trötta på hans sätt att leda landet så började de att demonstrera. De var alltså inte nöjda med politiken i landet och de ville att det skulle ske en ändring. Den ideologiska orsaken kan man också se i konflikten. Eftersom det tunisiska folket lyckades få deras president att avgå, så ville även egyptierna göra samma sak. De ville ha ett demokratiskt land, men det kunde de inte få med Mubarak på toppen. Han var en diktator, och de ville ha en demokrati. De fick alltså sin inspiration från Tunisien och på så sätt bli det också en ideologisk orsak till varför konflikten bröt ut.
Tiden efter Mubaraks fall och den nuvarande situationen
Situationen i Egypten är just nu kaotisk. Folket hoppades på en nystart för landet när Mubarak avgick. Däremot har de inte fått sin nystart och demonstationerna är i full gång även idag.
När Mubarak tvingades avgå tog militärrådet över och lovade allmänna val. Däremot tyckte folket att det var en alltför långsam demokratisering och protesterna var i full gång igen. Muslimska Brödraskapet, som vart förbjudet sedan i mitten av 1900-talet, tilläts verka fritt och de bildade även ett nytt islamistiskt parti. Många olika partier bildades, vilket var nytt i landet. När Mubarak härskade fanns bara hans parti. Folket började demonstrera igen eftersom de ansåg att förändringarna gick alldeles för långsamt. Egypten hade både parlamentsval och presidentval och Mursi, som tillhör det Muslimska Brödraskapet, blev den nya presidenten. Kandidaterna från de sekulära, demokratiska krafterna slogs ut tidigt och de liberala och sekulära egyptierna var mycket besvikna på det val resterande egyptier hade gjort. Mursi har all makt i sina händer, då han minskade militärens inflytande över landets politik. I november utfärdade den nuvarande presidenten ett dekret, vilket betyder att han är den som har mest makt i landet. Han sätter sig över domstolarna i princip och detta har lett till våldsamma demonstrationer och protester i Egypten. I början av december drog däremot Mursi tillbaka sitt dekret men folket vill ändå att han ska avgå. Mursi som tillhör det Muslimska Brödraskapet, vill att Egypten ska bli en totalitär muslimsk stat samt att grundlagen ska bland annat begränsa kvinnors rättigheter och föra Egypten närmare den islamiska Sharia lagen. Det finns de som stödjer presidenten i detta, men de finns även de som är helt emot det. Detta kan leda till en ökad splittring i landet mellan muslimerna som stödjer Mursi samt de kristna och icke extremistiska muslimerna i Egypten. Man kan inte säga att de bara är kristna som inte stödjer Mursi i att landet ska bli en totalitär islamistisk stat. De liberala och sekulära egyptierna är helt emot det. Mursis politik kommer i fortsättningen att splittra folkgrupper.
Konsekvenser
Det är svårt att se konsekvenserna av konflikten då den skedde för bara 2 år sen och är än idag i full gång. En positiv konsekvens av det som hände för nästan 2 år sen, är att man i det senaste presidentvalet kunde rösta på det partiet man ville. Det fanns olika partier och man kunde rösta på den man själv ville. En demokrati, som egyptierna kämpade för, växte fram. Man har även kommit fram till att en mandatperiod är 4 år, och man får bara komma till makten två gånger. Man har även öppnat gränsen mot Gazaremsan. Dessa saker är alltså positiva.
Sen Mubarak avgick har de kristna egyptierna haft det svårt. De har till exempel råkat ut för ett blodbad i oktober 2011. Det finns de som menar att militärregimen försöker splittra kristna och muslimer och det finns de som är oroliga för hur demokratin kommer att se ut och hur kristna kvinnor kommer ha det nu när Mursi är president.
Det som var ett problem när Mubarak härskade, är fortfarande ett problem. De ville ha en demokratisk stat, men det har de tyvärr inte fått. De har fått en regim, som splittrar olika grupper av människor. Det finns alltså olika konsekvenser per individ, beroende på vad för religion och kön du tillhör. Eftersom Mursi vill att Egypten ska vara en islamistisk stat, och att man ska följa den islamiska Sharia lagen så har de kristna kvinnorna det jobbigast. Om Mursis grundlagsutkast, alltså att grundlagen ska vara nära den muslimska lagen Sharia, går igenom, så kommer kvinnor ha det väldigt jobbigt. De sägs att lagen kommer att begränsa kvinnors rättigheter om den går igenom. Som sagt kommer det att se olika för varje individ beroende på kön och religion. Religiösa muslimska män, som stödjer Mursi, kommer att ha det betydligt bättre än muslimska kvinnor om utkastet går igenom.
Sedan Mursi kom till makten har det blivit större splittringar mellan olika folkgrupper i landet. De som stödjer Mursi och de som inte gör det. De som stödjer honom är främst extrema muslimer som vill att grundlagen ska vara lik Sharia lagen samt att Egypten ska vara en islamistisk stat. De som inte stödjer honom, är kristna och muslimer som vill att Egypten ska vara ett demokratiskt land. Där är de stora splittringarna. Mursi ville som sagt utfärda ett dekret som gav honom mest makt i landet. Om det hade gått igenom hade maktbalansen i landet varit otroligt obalanserad. Den är det fortfarande då Mursi tror att han kan göra vad han vill, men demonstranterna ger sig inte. Jag tror att muslimer kommer ha mer makt i landet än de kristna. De extrema muslimerna, kommer ha mer makt i landet. De stödjer Mursi, och Mursi kanske känner att han kan lita mer på folket som stödjer honom och som har samma religion som han, än de som inte gör och har det. Ekonomin har blivit sämre sedan Mursi blev president. På grund av de demonstrationer som pågår i landet har bland annat börsen fallit kraftigt, valutareserven urholkas alltmer och turismen minskar allt mer. Turismen, som är väldigt viktig för Egypten har minskat mycket, vilket betyder att människorna som jobbar inom turismen har det sämre ställt nu, än förut när Mubarak var president. Människor har det alltså inte bra just nu, ur ett ekonomiskt sätt. Börsen har fallit och turismen har minskat. Eftersom Egypten har de senaste åren tjänat väldigt mycket pengar via turismen, men i och med demonstrationerna så har turismen minskat, och alltså har folk antagligen blivit sparkade från sitt jobb, eller så får de sämre betalt än vad de fick förut. Egypten, har inte som Sverige, olika hjälpmedel och bidrag som hjälper en människa när man till exempel har mist ett jobb. I Sverige får vi bidrag som gör att man kan klara sig, men så antar jag, det inte är i Egypten. Människor, som har förlorat sitt jobb, måste alltså kämpa för att överleva. 850 personer avled under demonstationerna och många anhöriga har drabbats av den här tragedin. Hur man bearbetar sorgen är olika från person till person men att alla anhöriga har sörjt är en självklarhet.
Det har skett splittringar mellan grupper i landet då några stödjer Mursi, och andra inte. Alltså, ur ett grupperspektiv, har konflikten bara lett till splittringar. Ur ett samhällsperspektiv har konflikten lett till sprittningar, minskade jobb och sämre levnadsvillkor. Demonstrationer är fortfarande i full gång.
Ur ett samhällsperspektiv har det också skett grupperingar. Folket har tappat förtroende för regeringen, då de inte fick den demokrati de strävade efter. Ekonomin har gått dåligt, människor har det sämre ställt nu, eftersom turismen bland annat har minskat, än när Mubarak härskade. De kristna egyptierna känner sig orättvist behandlade då Mursi strävar efter en totalitär islamistisk stat. Då några egyptier har förlorat jobbet, på grund av den minskade turismen, kan en splittring mellan de arbetande och de inte arbetande ske. En otrygghet tror jag också har drabbat samhället. Man är rädd att den demokrati som man har strävat efter, aldrig kommer komma till Egypten.
Åtgärder
Varken FN eller EU har inte uttalat sig om hur de ser på demonstrationerna i Egypten. Däremot är både FN och EU för demokrati, vilket var det demonstranterna kämpade för år 2011. Men vad är det för demokrati Egypten ville ha och strävade efter? Är det demokratin som råder i dagens västerländska samhälle? Jag anser att vissa demonstranter kämpade för den demokrati som västländerna har medan andra demonstranter bara ville ändra vissa saker i politiken. Alla vill/e inte ha den demokrati som råder i väst, några vill säkert behålla den gamla konstunionen.
Frågan är hur FN och EU kommer att reagera och agera om demonstrationerna som råder i Egypten nu, blir lika farliga och allvarliga som de var år 2011. Egypten började demonstrera efter att Tunisiens befolkning fick deras dåvarande president att avgå. Det EU och framförallt FN är oroliga och rädda för är att det kommer att sprida sig till andra länder. Egypten fick deras inspiration från Tunisien, och nu kanske något annat land kommer inspireras av Egypten. Hur ska de förhindra det? De är emot konflikten men för demokrati. I vissa länder kan man bara uppnå demokrati genom konflikter. Hur ska EU och FN agera om ett Egypten har lyckats inspirera ett annat land att göra så som de gjorde?
Jag anser att FN på något sätt ska ingripa. De är ju för demokrati, vilket är det demonstranterna kämpar för. På något sätt måste de ingripa. Krig är inte bra och inte det FN står för. Jag anser istället att FN:s ledare borde sätta sig ner med Mursi och en demonstrant som är emot det Mursi säger och står för, och diskutera och komma fram till något. De får komma fram till något som både demonstranten och Mursi accepterar. Det är en mänsklig rättighet att kunna uttrycka sina åsikter, och då FN är för de så tror jag ändå de vill att en demokrati ska bildas.
Egyptens relation med USA
När Mubarak härskade i Egypten var hans relation med omvärlden bra. Han hade bra relation med både USA samt EU. Hur ser nuvarande presidentens relation ut med USA och EU? Kommer Egypten ha ett lika bra samarbete med USA nu när Mursi är president? Han vill som sagt att Egypten blir en helt islamistisk stat, vilken kan försvåra Egyptens samarbete med USA. Hans diktaturiska sätt kan också minska samarbetet med andra länder, vilket inte alls är bra. Människorna ville utveckla och öka samarbetet med andra länder, men Mursis sätt att styra landet, minskar samarbetet. Handeln ökar när man är en demokrati, men eftersom Egypten fortfarande inte är det, så har det inte skett några positiva ändringar där.
Egna reflektioner
Jag tror att människorna i Egypten trodde på ett bättre land när de började demonstrationerna år 2011. De ville att Mubarak skulle avgå, så att en ny ledare kunde styra landet, då de var trötta på dåvarande presidentens sätt att styra landet. Han hade varit president i 30 år, trots allt. Egyptierna ville också bli en demokrati, och jag tror att många ville ha en demokrati som råder i dagens västerländska länder. Däremot är egyptierna som demonstrerade väldigt besvikna på Mursis sätt att styra landet. Han vill vara en diktator, fast det var det demonstranterna kämpade att få bort. De ville ha en demokrati, men fick en ledare som ville utfärda ett dekret, som skulle betyda att han hade mest makt i landet. En demokratisk ledare ska inte vara sån. Mursi vill ju också att Egypten ska bli en totalitär islamistisk stat, vilket bara kan leda till splittring mellan folkgrupper. Jag anser att en ledare inte ska försöka splittra olika folkgrupper utan föra de närmare. Människor är människor, och alla är lika mycket värda. Jag anser att konflikten som började 2011, kunde ha varit början på något bra. Egypten kunde ha blivit en demokrati, som i framtiden kunde samarbeta med andra länder. Egypten kunde inspirera andra diktaturiska länder att göra som de. Att demonstrera kan vara värt om man får det man kämpar för. De kämpade för demokrati, men fick tyvärr inte det. 850 människor dog under demonstrationerna 2011, för ingenting. Även fast Egypten inte är en demokrati just nu, så tror jag ändå att de kommer blir det. Kanske inte det här året, men om fem år kanske de är det. Det kommer självklart ta många år tills de får den demokrati som råder i dagens västerlänska länder, men demonstranterna visar stor stolthet och beslutsamhet och jag anser att de inte kommer ge upp det här. De kommer kämpa tills deras önskan slår igenom.
Jag tycker omvärlden borde ta tag i det här. Inte genom krig, utan genom samarbete. Med hjälp av kommunikation kunna bestämma och komma fram till något som både gynnar Mursi samt demonstranterna. Att få Mursi att förstå att demokrati är något som kommer att gynna hela Egypten. Handeln kommer att vara bättre, turismen kommer att öka, människorna kommer att sluta demonstrera, grupperingarna i landet kommer att minska och allt det här kommer leda till en bättre ekonomi, både för individen och för samhället. Enda sättet att få demokrati i Egypten är genom kommunikation, anser jag.
Teorierna
Jag bestämde träff med tre olika experter på konflikten i Egypten. Jag frågade de varför de ansåg att konflikten i Egypten började.
Karl, som är liberal, ansåg att konflikten hade med demokrati att göra. För att Egypten skulle bli en demokrati och för att människor skulle ha folkrätt var de tvungna att störta den diktator som härskade i landet, alltså Mubarak. Andra länder samarbetar hellre med ett demokratiskt land, än med ett land som är en diktatur. För att samarbetet skulle öka, så var de tvungna att få en demokrati och de var tvungna att störta Mubarak alltså. De länder som har mest makt i världen nu, är demokratiska länder och de länder som är för fred är också de demokratiska länderna. De hoppades på en ökad säkerhet och ett ökat samarbete med andra länder nu när de störtade diktaturen som rådde i landet. Den positiva människosynen skulle hjälpa de att samarbeta med andra stater och då skulle krigen minska. Det är ett flertal aktörer som strävar mot en demokrati och ökad välfärd. Alla dessa aktörer håller med om att krig inte är bra och att ökat samarbete leder till fred. Det är inte ofta två demokratier krigar mot varandra då de står för fred och samarbete, eftersom det även påverkar deras utrikespolitik. Egyptierna ville ha demokrati då det även gynnade de ekonomiskt. Frihandel ska leda till vinster, både ur ett större samt mindre perspektiv. Det betyder att en bättre ekonomi hade utvecklats om Egypten blev en demokrati.
Det finns inga naturliga intressen för en stat. I Egypten var konflikten mellan folket och regeringen. De hade alltså olika intressen i konflikten. Regeringen, ville fortsätta vara en diktatur och fortsätta leda landet så som de har gjort i 30 år. Folket däremot ville störta diktaturen och bli en demokrati. De ville att presidenten ska avgå med omedelbar verkan.
Anna som är konstruktivism anser att konflikten i Egypten har med Tunisien att göra. Eftersom Tunisien störtade deras president tack vare demonstationerna, så ville egyptierna göra samma sak. Aktörerna gör vad som är lämpligast, och i den här konflikten var demonstationer och att störta den diktatur som rådde i landet, det mest lämpliga. ”Vi och de” tänkandet kom fram. ”Vi och de” kan man se på flera sätt. ”Vi” kan ses som tunisierna och egyptierna, och ”de” kan ses som de andra länder som fortfarandes lever i en diktatur i arabvärlden. ”Vi” utvecklas medan ”de” står och stampar på gammal mark. Men man kan också se ”de” som bland annat USA och de övriga länderna som har det bra ställt i världen. ”Vi”, i detta fall Tunisien och Egypten, ska bli som ”de” i framtiden. ”Vi” ska sträva efter att ha det lika demokratiskt som t.ex. USA. Egyptens förebild är kanske USA och andra europeiska länder och de vill också vara som dem. Man kan också se ”vi” som Egypten och ”de” som Tunisien. ”Vi” kan också bli en demokrati och få vår president att avgå, precis som tunisierna och det är det vi ska sträva för, tänkte egyptierna.
Anna, tror alltså att konflikten i Egypten bröt ut på grund av ”vi” och ”de” tänket.
Lukas, är realism och säger att den realistiska teorin kan applicera på mellanstatliga konflikter och att det därför blir svårt att applicera den på den Egyptiska konflikten. Även fast Egypten hade en stark militär, ville de ha en ännu starkare militär för att kunna försvara sig om det skulle bli krig i landet. För att få en ännu starkare militär var de tvungna att störta Mubarak. Staten är den viktigaste aktören och man var tvungen att störta diktatorn för att kunna bygga upp Egypten. De skulle ha den starkaste militären och då skulle de också bli det mäktigaste landet. Egypten ville bli en stormakt, och för att bli det var de tvungna att få en ny president som kunde styra landet.
De tre experterna har skildra tankar kring varför konflikten började, men demokrati är ett ord som förekommer i två av de tre teorierna.
Den teori som jag anser stämmer bäst in på Egypten är den liberala teorin. Demonstranterna ville att landet skulle bli en demokrati, och det var därför de var tvungna att få bort Mubarak, som var diktator. Människorna ville ha frihet och de ville att landet skulle utvecklas. Genom demokrati ökar samarbetet mellan andra länder och krig minskar. Det var det här demonstranterna strävade efter år 2011, men tyvärr fick de inte detta. Genom att fortsätta demonstrera visar de att den så kallade demokrati, som de fick efter Mubarak inte alls är den demokrati de förväntade sig. De är inte nöjda med det Mursi har åstadkommit och de kommer inte sluta demonstrera tills de får det de vill.
Källor
http://www.sakerhetspolitik.se/
Revolutionen i Egypten och är skriver av Per Björklund, Mattias Gardell, Bitte Hammargren & Jan Hjärpe
