Igelstas sista samhällstreor

Konflikten i Rwanda M.E

 

Konfliktens huvudaktörer

Konflikten i Rwanda har pågått under en lång tid, något som gör det problematisk att fastställa ett direkt årtal för den. Konfliktens huvudaktörer är de två afrikanska folkslagen tutsi och hutu, som i själva verket är väldigt lika varandra. De talar samma språk och har samma kultur, utövar samma religioner samt gifter sig med varandra. [1] Jag har valt att fokusera på den mest omtalade händelsen i tutsiernas och hutuernas samt Rwandas historia - konflikternas upptrappning som ledde till folkmordet 1994.

 

Konfliktens bakomliggande orsaker

Orsakerna till konflikten är framförallt historiska och ekonomiska. De historiska orsakerna till konflikten finner jag i och med att konflikten startat för flera hundra år sedan. Dessa rör sig bland annat om skillnader i härstamning och invandring, samt vilka yrken som tillämpats utav de två olika folkslagen under historiens gång. Den sist nämnda orsaken, dvs. yrkesskillnaden folken emellan, upplever jag också vara en ekonomisk orsak till konflikten. Hutuerna - vilka har varit majoritetsbefolkning i landet - sägs ha invandrat till Rwanda ca 600-700 år före tutsierna (på 700–800-talet). Detta sägs vara en utav orsakerna till konflikten. Man har helt enkelt bråkat om vem som kommit dit först. Aktörerna i denna konflikt har också genom tiderna haft olika sysslor, där hutuer främst varit jordbrukare medan tutsierna till största del ägnat sig åt boskapsskötsel. Tutsierna levde med andra ord ett nomadliv och såg till att kontrollera sina områden och betesmarker. Hutuerna, vilka var bofasta, kom att bli ekonomiskt beroende av tutsierna som hyrde ut boskap. Redan här, någonstans efter att de båda folkslagen bosatt sig, skapades ett feodalt samhälle där hutuerna blev underkastade tutsierna.[2] Min slutsats utav detta är att yrkesskillnad har resulterat i klasskillnad.

 

Yttre påverkande faktorer får inte förträngas, så som de europeiska kolonialmakternas inverkan. Rwanda har genom åren koloniserats utav Tyskland respektive Belgien, något som förstärkt gruppindelningen av den rwandiska befolkningen ytterligare. Införande av ID-kort, där etnisk tillhörighet angivits, är ett exempel.[3] Att tutsier ofta gavs bättre möjligheter till utbildning och yrken är ett annat.[4] ”Tutsier och hutuer är inte etniska grupper utan kolonialt manipulerade sociala klasser”. [5] Allt ovan nämnt är även det en historisk orsak till konflikten.

 

Folkmordet och dess konsekvenser

Konsekvenserna av konflikten är många, dels för samhället och individerna, men också för omvärlden. Folkmordet skulle kunna ses som en konsekvens utav den konflikt som tidigare pågått mellan de två afrikanska folkslagen. Men eftersom att jag har valt att fokusera på folkmordet 1994 i mitt arbete, så kommer jag att diskutera konsekvenserna av just folkmordet. Det går dock inte att bortse helt från det som tidigare skett i historien, i och med att det har en betydelse för konfliktens utveckling och upptrappning. Därför kommer jag att kort sammanfatta de lite mer direkta orsakerna och vad som skett de tidigare årtiondena.  

 

Tutsierna var överordnade hutuerna en lång tid, men 1959 kastades hela situationen om. Tutsierna var inte längre de som satt vid makten, utan det gjorde nu det hutunationalistiska partiet PARMEHUTU. De etniska motsättningarna hade 1959 vuxit sig så pass stora att hutuerna mördade ca 20 000 tutsier samt att omkring 200 000 människor gav sig av på flykt. Bättre blev det inte när Rwanda 1962 förklarades självständigt. PARMEHUTU inrättade då en enpartistat med en ideologi som byggde på dess egen folkgrupps nationalistiska ideologi, vilken i sin tur fick många hutuer att anse att tutsier inte var äkta rwandier.[6]

 

Som en motrörelse bildades år 1985 i grannlandet Uganda RPF, Rwandan Patriotic Front. Rörelsen bestod till största del av tutsier, som kämpade för sin folkgrupps rättigheter. 1990 invaderade RPF Rwanda, något som kom att leda till ett tvåårigt pågående krig mellan Rwandan Patriotic Front och den hutuextremistiska rwandiska regeringen PARMEHUTU. Man kunde tro att konflikten började lugna sig då ett fredsavtal (Arushaavtalet[7]) 1993 undertecknades. Men faktum var att man samtidigt förberedde det kommande folkmordet.[8]

 

Den sjätte april 1994 började det hela. Nedskjutningen av presidentens (som var hutu) flygplan ses som startskottet för folkmordet, då tutsierna snabbt beskylldes för attentatet. Det var bara en tidsfråga innan massmördandet av tutsierna var igång [9]. Skjutningen av presidenten och hans plan gav hutuerna ytterligare en anledning att göra sig av med ”kackerlackorna”, vilka var tutsierna. Den rwandiska ledningen och polisen hade under folkmordets gång en dödslista på människor de skulle mörda. Vid vägspärrarna man hade satt upp krävdes att man visade ID-handlingar, där det stod vilken etnisk tillhörighet man hade, dvs. om man var tutsi eller hutu. Machetes användes vid slaktandet av offren. Man bröt sig in i kyrkor, som användes för gömställe för utsatta familjer, och slaktade där hejdlöst människor. Propagandan var helt klart en påskyndande faktor till folkmordet och att det kunde ske så lätt. Där pratade man om hur orättvist hutuer blivit behandlade tidigare i historien, då situationen var omkastad folkslagen emellan. Man hetsade och övertygade befolkningen att det här var ett måste och något som skulle gynna hutuerna. Tutsierna var inte äkta rwandier. [10] Detta resulterade i att omkring 800 000 människor mördades under 1994. [11]

 

”En kackerlacka föder inga fjärilar, en kackerlacka föder kackerlackor”, sade man i radion.[12] Med detta menades, att trots att den ene i förhållandet eller äktenskapet är hutu, blir deras avkomma smutsig, eftersom att det finns blod ifrån en tutsi i barnet. Giftermål mellan de två olika folkslagen hade varit vanligt i Rwanda, men detta var förstås inget man accepterade eller tog hänsyn till nu. Konsekvenserna blev ofta att hela familjen mördades, eftersom att en hutu som hjälpte eller tog parti för en tutsi, klassades som förrädare. I somliga fall mördades i familjer endast de med tutsiblod i sig. Man lät alltså vissa hutuer gå. Konsekvenserna blev att många människor försökte fly, och flykten ledde till att familjer splittrades. Somliga förlorade både föräldrar och syskon, medan andra hade turen att ha en överlevande familjemedlem eller vän. [13] Dessa familjesplittringar har fått stora konsekvenser för Rwanda. Föräldralösa barn har blivit tvungna att agera familjeöverhuvud, något som lett till att de inte haft möjlighet att gå i skolan då de måste försörja sina yngre syskon. Många kvinnor har blivit änkor p.g.a. folkmordet, något som innebär att många hushåll i Rwanda idag leds utav kvinnor. Många kvinnor blev även utsatta för våldtäkter under folkmordets lopp, där de smittats med HIV/AIDS. Förutom att det är traumatiskt och hemskt att ha gått igenom innebär att vara HIV - eller AIDS-positiv stor utanförskap i samhället.[14]

En ytterligare konsekvens utav att så många människor flydde till grannländer var, att när de sedan bärjade återvände till Rwanda, var de i behov av tak huvudet samt en återanpassning till det rwandiska samhället.[15]

 

Ännu en konsekvens är att folkmordet har påverkat närliggande länder. Enligt Human Rights Watch har konflikter i Centralafrika förstärkts eller i värsta fall uppstått p.g.a. folkmordet i Rwanda. Ett exempel på en sådan konflikt är krigen i Kongo. Human Rights Watch menar dock att folkmordet även haft positiva konsekvenser för regionen. 2003 gick FN:s fredsbevarande styrkor in i Kongo för att stoppa dödandet av civila. Man menar att styrkorna agerade kraftfullare än någonsin, förmodligen eftersom att omvärldens brist på agerande låg i färskt minne sen folkmordet i Rwanda 1994.[16]

 

Ekonomin I Rwanda påverkades oerhört och har varit en stor utmaning för landet. Efter folkmordet var statskassan tom och infrastrukturen förstörd. Fängelserna led och lider än idag av överbelastning, då omkring 130 000 dömda förövare från folkmordet sitter där. För att kunna hantera alla rättsprocesser krävdes många nya jurister. Det fanns varken institutioner, ministerier eller någon ordningsmakt i Rwanda när landet var i sitt sämsta skick.[17]

 

En politisk konsekvens av folkmordet är att det idag regerande tutsidominerade partiet RPF, har försökt stoppa politisk opposition, med förklaringen att man försökt hindra att ett nytt folkmord skulle ske. Detta måste enligt mig ha bidragit till ett diktatoriskt samhälle. Att stoppa politisk opposition innebär bristande i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. De må ha trott att de förhindrar konflikter genom att försöka stoppa opposition, men jag upplever snarare att det leder till misstänksamhet, missnöje och i värsta fall nya konflikter.

 

Värst av allt för Rwanda har förmodligen varit att begrava den miljon människor som mördats. Det tog ett helt år att begrava folkmordets offer. Än idag påträffas offer i Rwanda, så gott som dagligen. [18]  I filmen Sometimes in April berättar man om hur dystert det i april månad varje år blir. För de som upplevt folkmordet kommer minnena tydligt fram. Även de som inte var födda då folkmordet ägde rum sörjer. Det finns inga direkta källor, men de psykiska besvären hos de som upplevt folkmordet måste ha varit oerhört många.

 

Det är en lång väg tillbaka för Rwanda, att återhämta sig efter något så traumatiskt. Landet har hamnat på efterkälken vad det gäller mycket. Mänskliga rättigheter, ekonomi, rättssäkerhet, politik och ledning av landet, infrastruktur, men också vad det gäller förtroende. Förtroende för landets ledning, förtroendet mellan de två folkgrupperna samt förtroende för det internationella samfundet.

 

Att omvärlden inte reagerade på vad som pågick är för mig skrämmande. Det var ingen aktör som försökte att hejda det pågående folkmordet. Att det som skedde i Rwanda ännu inte hade fått benämningen ”folkmord” kan ha varit anledningen till att man inte ingrep.[19] Befälhavare Roméo Dallaire, för UNAMIR, United Nations Assistance Mission for Rwanda, hörde i januari talas om planerna på folkmord. Han begärde förstärkning från FN, men säkerhetsrådet avfärdade Dallaire med att det var ”interna rwandiska frågor”. Tio belgiska soldater mördades så småningom i Rwanda, vilket ledde till att Belgien drog tillbaka sina FN-soldater. FN, som skickade ett fåtal soldater till Rwanda, kallade hem dessa så snart de fått höra om de tio belgiska soldater som mördats. De få soldater som stannade i Rwanda arbetade för att få ut sina egna medborgare ur landet.[20]

 

Rwanda idag och åtgärder

Den nuvarande situationen i Rwanda är lugn, men landet präglas fortfarande av det hemska som skedde 1994. Det råder brist på de mänskliga rättigheterna men landet lägger enligt Levande Historias hemsida ned resurser och kraft på att åstadkomma rättvisa. Rättegångar för folkmordets förövare hålls än idag även om rättssäkerheten i dessa kritiserats.[21] Som jag tidigare nämnde har ekonomi samt infrastruktur drabbats hårt utav folkmordet. Landets utveckling är dock på väg framåt. För att Rwanda ska komma på fötter ordentligt igen tror jag att det behövs stöd ifrån andra länder, i form av resurser och bistånd. Rättssystemen behöver finansiering för att förövarna från folkmordet ska få sin dom. Utöver detta behöver landet hjälp med att arbeta för demokrati, mänskliga rättigheter och fred, där man verkar för att förebygga och undvika konflikter mellan folkslagen igen. En bra start är att börja i skolorna med att utbilda lärarna för att verka för de ovan nämnda sakerna. Likt ett träd bör kunskaperna komma ifrån trädets rötter, vilket är hjälpen från internationella samfund och övriga länder, samt Rwandas ledning. Därefter bör det sprida sig ut till alla trädets grenar, vilka är landets olika aktörer i form av skolor, företag, privatpersoner osv.

 

Sverige t.ex. har idag ett utvecklingssamarbete med Rwanda. Så här beskrivs det på Regeringskansliets hemsida:

”Sverige har ett långsiktigt utvecklingssamarbete med Rwanda. Det övergripande målet för detta utvecklingssamarbetet är minskad fattigdom och stärkta förutsättningar för hållbar fred och försoning samt ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Insatserna fokuserar främst på sektorerna demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och naturresurser samt marknadsutveckling. Sveriges samarbete med Rwanda inleddes efter folkmordet 1994. Sedan dess har det svenska engagemanget i landet ökat väsentligt. Sveriges inledande stöd till Rwanda bestod främst av humanitärt bistånd.”[22]

Jag upplever att en kombination utav resurser och humanitärt bistånd är den optimala åtgärden för ett land som Rwanda. Resurser i form av pengar kan hjälpa ett land mycket och Rwanda är i behov av detta. Men jag upplever inte att enbart pengar kan få ett land att resa sig. Den humanitära biten är oerhört viktig och som jag nämnt ovan tror jag att det är där man måste börja med en förändring. Att arbeta med synen på människan och de mänskliga rättigheterna samt fred och försoning. Det är något jag tror kommer vara svårt och tidskrävande, men absolut inte omöjligt. Jag personligen tycker att FN är ”skyldiga” Rwanda detta efter det veka ingripandet de bidrog med. Sedan är det upp till övriga länder i världen att frivilligt hjälpa länder som Rwanda att komma på fötter igen. Jag är stolt över att Sverige är villiga att hjälpa landet.

 

Man behöver skapa statliga institutioner som syftar till att förbättra och utbilda på de punkter där det brister. Kommissioner som granskar hur arbetet i dessa går är nödvändigt. Det är viktigt att arbeta med förlåtelse och försoning. 60% av de som suttit i fängelse för folkmordet har erkänt att de deltagit i folkmordet. De som släpps fria arbetar med samhällstjänster som exempelvis att bygga upp offrens hus igen. Fatuma Ndangiza, sekreterare för Unity and Reconcillation Comission i Rwanda, säger att försoningskommissionens fokus ligger på att utbilda människor. ”Utbildning är det enda sättet att dekonstruera de tankesätt som leder till folkmord.”[23]

 

 

Applicering av konfliktteorierna

Realism

I och med att realismen endast förklarar mellanstatliga konflikter och förhållanden är det problematiskt att applicera denna teori på konflikten, då konflikten i Rwanda faller in under kategorin inbördeskrig. Jag har försökt att analysera lite kring det hela ändå.

 

Eftersom det inte finns någon världslig polis, militär eller domstol, ligger fokuset i det realistiska perspektivet på att skydda sitt eget land. Man värnar alltså oerhört mycket om säkerheten och har ingen tilltro till mellanstatligt samarbete. Realister har en pessimistisk människosyn och upplever att var stat ska klara sig på egen hand. Det land eller aktör med starkast militär styrka styr. En realist hade enligt mina tankar inte velat blanda sig i alternativt försöka åtgärda en konflikt så som konflikten i Rwanda. Realister menar också att organisationer som FN brister i sitt agerande och inte fyller någon större funktion. Kanske skulle en realist peka på FN:s hjälplösa försök till att stoppa folkmordet i Rwanda. Istället tycker man alltså att en världslig polis bör existera. Men eftersom att detta inte finns är min tanke, att man väljer att ta avstånd ifrån krig och konflikter, allt för att värna om det egna landets säkerhet. Konflikten i Rwanda handlade om ett inbördeskrig, och inte något mellanstatligt krig. Det jag vill säga är alltså att konflikten i Rwanda inte syftat till att hota andra stater, utan att det är en tvist inom det egna landet. En realist borde därför inte uppleva konflikten i Rwanda som ett hot mot sin egen säkerhet, men i största sannolikhet bryr sig en realist om sig själv i första hand. Detta tyder på att realismen är en väldigt egoistisk teori.

Realismen bygger mycket på att ”visa sina muskler”. Avskräckning är en metod som används i somliga fall, i form av t.ex. bombningar. Fred uppehålls av avskräckning och krig, ungefär. Trots att konflikten i Rwanda inte är mellanstatlig skulle hutuernas mördande av tutsierna skulle kunna ses som en typ av avskräckning. 

 

 

 

Liberalism

Det liberalistiska perspektivet ser positivt på handel och samarbete världen över. Genom handeln skapas kollektiv säkerhet och fred. ”Ju mer handel desto mindre krig”, ungefär. Samarbete gör alla till vinnare i slutändan. I motsats till realismen värdesätter alltså liberalismen internationella organisationer. Flertalet aktörer och gemensamma intressen, dvs. företag, privatpersoner, massmedia etc., är man också positiv till. Diplomati och folkrätt värderas högt och inrikespolitiska förhållanden sägs påverka utrikespolitik. ”Bevis” på det sist nämnda är att demokratier ytterst sällan krigar med varandra.

 

En liberalist skulle sannerligen mena att konflikten bröt ut p.g.a. att Rwanda inte var särskilt demokratiskt och att folkrätt inte var något som existerade. Det rasbiologiska tänket, som också påökats i och med kolonialmakternas inverkan, skulle också förklaras som en orsak till konflikten. Man skulle inte kritisera själva FN så pass mycket som en realist. Om en realist säger att FN inte behövs, säger en liberalist istället att FN är felkonstruerat, men att samarbetet är rätt. Att FN:s konstruktion är fel skulle alltså kunna vara ”ursäkten” från en liberalist till att FN inte lyckades med sitt ingripande.

En liberalist åtgärder på konflikten i Rwanda skulle förmodligen gå ut väldigt mycket på att arbeta för folkrätten, dvs. mycket med människan och hennes rättigheter samt hur stater och internationella organisationer ska samarbeta när en konflikt som denna inträffar. För att få landet på fötter igen hade en liberalist också tänkt sig att handel skulle bidra till detta. Jag finner liberalismen aningen för naiv, då handel med andra länder i detta sammanhang inte är en optimal lösning. Detta eftersom att konflikten i Rwanda rör sig om ett inbördeskrig, en konflikt mellan två folkgrupper, där statens ekonomiska situation inte varit orsaken till utbrytandet av konflikten.

En liberalist skulle definitivt säga att det som hände i Rwanda, påverkat länder i närliggande områden, eftersom att inrikespolitiska förhållanden påverkar utrikespolitik.

 

Konstruktivism

En konstruktivist menar att man agerar utifrån intressen, vilka varierar. Konstruktivismen menar att det inte finns några naturliga intressen för en stat, utan att de skapas, formas och/eller styrs utifrån angelägenheter som exempelvis normer, idéer och kultur. Landets identitet, dvs. hur man vill bli uppfattad av sin egen befolkning samt utav andra, styr landets intressen och hur man agerar i olika frågor och händelser. Konstruktivismen präglas utav ”vi och dem”-tänkandet. 

 

Jag ser det en aning problematiskt att fastställa hur en utomstående konstruktivist i detta fall tänker om konflikten i Rwanda, eftersom att stater agerar olika beroende på intresse och identitet. Därför försöker jag att titta mer generellt ur det konstruktivistiska perspektivet. ”Vi och dem”-tänkandet upplever jag kan förklara konflikten i Rwanda, då konflikten varit mellan två olika etniska folkgrupper i landet. En inbördeskonflikt helt enkelt. En konstruktivist skulle peka på vad som skapat ”vi och dem”-känslan, dvs. de bakomliggande orsakerna till konflikten. I detta fall handlar det om skillnader i härstamning och invandring till Rwanda, men en konstruktivist hade även poängterat kolonialmakternas inverkan.

 

En konstruktivists åtgärd på en konflikt som Rwanda skulle kunna variera beroende på intresse och identitet som sagt. En stat skulle kunna hjälpa Rwanda i syftet intresse. T.ex. beroende på om det finns något som lockar där, dvs. något att utvinna i form av naturtillgångar eller liknande. En stat skulle också kunna ingripa i syftet identitet, dvs. att man hjälper till p.g.a. att man vill bli betraktad på ett sätt av andra. Eller också hjälper man kanske bara rent godhjärtat! Jag har en känsla av att det nästintill alltid finns ett syfte med att man ingriper.

 

Jag ser tydligt problematiken med att endast bruka en konfliktteori. Det fungerar sällan att göra det. Realismen upplever jag vara för pessimistisk och egoistisk, medan liberalismens konfliktteori uppfattas som naiv och aningen för optimistisk. Konstruktivismen är i sig lite luddig. En kombination av dessa, där man tar lite av varje, skulle nog vara det bästa.

 

Ta ställning

Jag har inga större problem att ta ställning i den här konflikten. Det är för mig omöjligt att ta parti för hutuerna, dvs. förövarna av folkmordet. Hejdlöst mördade de närmre en miljon människor. Däremot förstår jag hutuernas vrede över att ha blivit orättvist behandlade längre tillbaka i tiden, av såväl tutsier som de europeiska kolonialmakterna. Men att ta till ett folkmord utav tutsierna upplever jag inte vara en fungerande lösning överhuvudtaget, och det kan knappt någon människa världen över göra, förutom somliga hutuer då möjligen. Jag tror att propagandan hetsade hutuerna oerhört då man lyfte fram hur illa de blivit behandlade av tutsier tidigare. Via exempelvis radio väckte man känslor hos hutuerna. Det var dags att sätta stopp på riktigt och stå upp för sitt folk och sin identitet. Det spred sig som en löpeld. Kanske förstod inte riktigt alla hutuer vad de gett sig in på och vad de höll på med till en början. Propaganda har en sådan väldig makt och inverkan på människor så det är skrämmande. Hur som helst är allt som skett oacceptabelt och jag kan inte låta bli att ta offren och de svagas parti.

 

Ingripandet från omvärldens sida var alltså kraftigt bristande. Jag upplever att de kom för sent, var alldeles för svagt samt att man gav sig därifrån utan att ha åstadkommit särskilt mycket.  FN:s ingripande var vekt och gav snarare förhoppningar om hjälp som istället slutade i svek. Jag tror att många blundade för folkmordet p.g.a. ett antal olika saker. Dels tror jag att många människor inte trodde att folkmord var något som existerade på samma sätt länge, att det var ett historiskt fenomen. Jag upplever också att Rwandas geografiska läge samt kultur, i jämförelse med oss vita människor, var något som gjorde att vi inte riktigt ingrep. Vi har inte mycket att relatera till hos dessa människor. När jag säger vi eller oss syftar jag främst på den vita rasen, från FN, Europa och USA. De lever långt ifrån oss och ser annorlunda ut. Jag upplever att det hade varit skillnad om det var ett grannland, ett europeiskt land eller åtminstone ett land som vi har något gemensamt med. Ett samarbete, handel eller liknande, något att utvinna. Att enbart hjälpa andra länder finns ibland inte i tankarna, upplever jag. Jag tror i alla fall att en konsekvens av folkmordet i Rwanda för omvärlden är, att något så hemskt aldrig ska tillåtas hända ännu en gång. Världens skakades utav det som hände, dock alldeles för sent. Jag tror även att delar av världen har uppfattat att det är viktigt att informera om det som hände i Rwanda 1994, för att förhindra ytterligare ett folkmord i världshistorien. Jag vill tro på att vi, omvärlden, har lärt oss av våra tidigare misstag, och att vi aldrig någonsin blundar för verkligheten igen.

 

Jag anser att kolonialmakternas inverkan och överlämnande av landet var avgörande faktorer till att konflikten trappades upp, samt att ett inbördeskrig/konflikt bröt ut. Därför har de enligt mig mer eller mindre en skyldighet att hjälpa Rwanda på fötter igen.

 

 

Källförteckning

Litteratur

Hans Almgren, Börje Bergström, Arne Löwgren, Alla tiders historia 1b, Gleerups

Niklas Ericsson, Magnus Hansson, Samband historia

Linda Melvern, Att
förråda ett folk – västmakterna och folkmordet i Rwanda, Ordfront, Stockholm 2003

Länder i fickformat nr 2013 Rwanda/Burundi

 

Internet

www.google.se

http://www.levandehistoria.se/node/2277

http://www.levandehistoria.se/node/2479

http://www.levandehistoria.se/node/1722

http://www.levandehistoria.se/files/RWANDA_2009_minnesdag.pdf

http://www.levandehistoria.se/rwanda/levnadsode/robert

http://www.levandehistoria.se/node/1641 

http://www.levandehistoria.se/node/1723

http://www.regeringen.se/sb/d/2574/a/75558

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Rwanda

http://www.fuf.se/2006/05/10/rwanda-fran-folkmord-till-forsoning-och-demokrati/

 

Film

Sometimes in April – Raoul Peck

Hotel Rwanda – Terry George

Shooting Dogs – Michael Caton-Jones