Igelstas sista samhällstreor

Inbördeskriget i Angola R.R

Ett organiserat motstånd inleddes under mitten av 1900-talet utav rivaliserande befrielserörelser i den portugisiska kolonin Angola mot det koloniala förtrycket i landet och när vägarna för självständighet öppnades bröt inbördeskriget ut.

Inbördeskriget i Angola startade när landet blev självständigt 1975 mellan den socialistiska

gruppen MPLA, motståndsrörelsen UNITA och de inblandade länderna Kuba, Sydafrika och USA och kriget pågick i 27 år.^[1]

Politiska orsaker till att konflikten bröt ut började under mitten av 1900-talet när det politiska motståndet ökade mot kolonialmakten genom att utbildade afrikaner och mestiser kom i kontakt med marxism och anti-imperialism. Innan hade endast enskilda folkgrupper försökt föra motstånd mot den portugisiska kolonialmakten utan resultat men dem utbildade afrikanerna och mestiserna ville kämpa för alla folkgrupper i landet och bildade då den socialistiska gruppen MPLA, folkrörelsen för Angolas befrielse.^[2]

När försöket att skapa ett motstånd med människor från olika folkgrupper misslyckades så

skapades ett flertal nya motståndsrörelser som FNLA, FLEC och UNITA med grundare som tidigare var medlemmar i den socialistiska gruppen MPLA. Mellan dem nya motståndsrörelserna skapades rivalitet och strider dem emellan startades och grupperna började söka politiskt stöd från andra länder för att på så vis kunna kämpa mot makten i landet.^[3]

Landet som vid den tiden tillhörde det fascistiskt styrda Portugal och när Portugal vägrade fredlig avkolonisering började motståndsrörelserna kampen om självständighet och inte förrän det fascistiska styret föll drog sig Portugal ur striderna i landet och motståndargrupper började återigen kämpa om maktplatsen. Ett år efter att det fascistiska styret föll så övertog den socialistiska gruppen MPLA makten och landet utropades till Peoples Republic of Angola.^[4]

Landets nuvarande situation

Inte mycket har hänt i landet sedan fredsavtalet skrevs på under 2002 som ledde till att inbördeskriget upphörde men alla konflikter är inte över än. Inbördeskrigets segrare, MPLA, folkrörelsen för Angolas befrielse och krigets förlorare UNITA, nationella förbundet för Angolas totala befrielse, är fortfarande inte överens. Huvudorsaken till dem fortsatta konflikterna är MPLA:s sätt att styra landet. UNITA menar på att MPLA håller på med maktfullkomlighet och

att det sviker kampen om fattigdom och korruption. Presidenten och hans regering hemlighåller nästan all ekonomisk politik och statens inkomster visas inte i budgeten då de tas om hand av landets ledning och militär. Det har lett till att ett folkligt missnöje gror kring de sociala klyftorna, korruptionen och förtrycket av medborgerliga fri- och rättigheter. Men på grund utav president José Eduardo dos Santos totala kontroll och att UNITA är splittrat och kraftlöst så kan inget göras för att minska det folkliga missnöjet som växer.^[5]

I November 2006 protesterar demonstranter mot korruptionen i landet och att regeringen förskingrar miljarder dollar och att dem göms undan i Frankrike vilket ledde till att över hundra personer greps av polisen. I början på 2007 så bryter MPLA kontakten med IMF, den internationella valutafonden, som flera år tillbaka har haft förhandlingar om lån och bistånd med landet då dem menade på att man inte längre behöver hjälpen. Detta skedde i samband med att IMF anklagade dem för statskorruption och att enorma summor har försvunnit utan förklaring.^[6]

Konsekvenser och åtgärder av inbördeskriget

Inbördeskriget i Angola ledde till att ungefär 4,5 miljoner människor flydde landet och omkring

1,5 miljoner människor dog på grund utav svält, undernäring och dålig sjukvård.^[7] Sjukvården precis som infrastrukturen i landet drabbades hårt av inbördeskriget på grund utav att byggnader förstördes därav en stor andel av landets sjukhus och många vägar och broar blev oåtkomliga och svåra att passera.^[8] Men även utbildningsväsendet i landet drabbades hårt av kriget,

ungefär 4 utav 5 skolbyggnader har övergetts eller förstörts under det utdragna kriget och

bristen på utbildade lärare är stor. För att komma tillbaka till hur situationen var förut har

man gjort ambitiösa satsningar på att man ska få kostnadsfri utbildning och 2006 inleddes

stora byggnationer av undervisningslokaler.^[9]  Men ungefär en halv miljon barn mellan

10-14 år är barnarbetare för att familjerna ska kunna få in så mycket pengar som möjligt då ekonomin i dem flesta hushåll är dålig. Barnen sätt därför inte i skolan även fast det borde. Eftersom att utbildningsnivån i landet har minskat och lett till en bristande yrkeserfarenhet har det lett till att bland annat inom oljesektorn, som är landets största inkomstkälla, så är den största delen av arbetskraften kinesisk, endast några få procent får arbete genom oljeindustrin och det har därigenom lett till att nästan all befolkning i landet, både i städerna och på landsbygden, så arbetar dem flesta inom den svarta sektorn.^[10]

 

Jag anser att landet först och främst bör fokusera på att utbilda sin egen befolkning då det inte är ett bra omdöme för landet när nästan all befolkning jobbar inom den svarta sektorn för att arbetskraften i landet kommer utifrån. Man bör först och främst utbilda lärare så att vuxna ska få utbildning och kunna jobba och försörja sina familjer så att barnen inte ska behöva jobba utan kunna gå i skolan istället. Skulle barnen gå i skolan så skulle det bli utbildade från början vilket även leder till att yrkeserfarenheten skulle stiga om ett antal år då barnen som då har vuxit upp kan gå ut på arbetsmarknaden och skapa sig en yrkeserfarenhet och man sedan kan använda sin egen befolkning som arbetskraft istället för att ta in människor från andra länder.

Tre intervjuer med tre företrädare

Jag har i veckan intervjuat tre experter på konflikten i Angola. Per Persson, Lars Larsson och Anders Andersson. Den första personen vid namn Per Persson ser konflikten ur ett liberalt perspektiv och menar på att konflikten bröt ut på grund utav att det inte fanns mycket till demokrati i landet eftersom att Portugal hade den mesta övertaget och landets motståndsrörelser hade inte något att säga till om. Det var därför tvungna till att föra motstånd mot den portugisiska kolonialmakten och liberalisten menar på att demokrati är det bästa eftersom att alla får komma till tals och yttra sina åsikter och det har inte fungerat i landet och konflikten bröt därför ut.

Liberalisten Per menar också på att kriget beror på missförstånd som i detta fall handlar om missförstånden mellan motståndsrörelserna MPLA, folkrörelsen för Angolas befrielse och UNITA, nationella förbundet för Angolas totala befrielse. Per menar också på att konflikten bröt ut på grund utav att det inte fanns några samarbeten som fungerade och Per anser att samarbeten är ytterst viktiga.

Realisten Lars Larsson som jag intervjuade menade istället på att inbördeskriget bröt ut på

grund utav att Angola som stat i Afrika ville försvara sig som stat genom att kämpa för självständigheten så att inget kunde hota Angolas överlevnad och de nationella intressena i landet.

Lars anser att det är en självklarhet att de olika motståndsgrupperna agerade på detta sätt eftersom att de alla vill sitt lands bästa och det var därför inbördeskriget bröt ut, varje grupp ansåg att de ville de bästa och hade de bästa lösningarna. Lars säger också att motståndsrörelserna var tvungna att agera själva eftersom bland annat FN inte kan agera vid dessa händelser då han menar på att de endast är statister i de verkliga maktspelen.

 

Konstruktivisten Anders menar istället på att de olika motståndsrörelserna i konflikten har varit viktiga under kampen mot en ny makthavare då konstruktivismen betonar olika identiteter.

Diskussion kring konflikten

Jag anser att José Eduardo dos Santos och hans regerande MPLA bör se mer till folket då befolkningen i landet är hårt utsatt av både svält och dålig ekonomi och presidenten verkar endast bry sig om sin krets och pengar. Vilket man kan se i att landets största inkomstkälla som svarar för nästan all av landets inkomst går till allt förutom till den angolanska befolkningen som har de största behoven av dem och att han hemlighåller ekonomin och att presidenten och hans MPLA flera gånger har blivit anklagade för att ha förskingrat pengar. Man anställer arbetskraft utifrån och låter sin egen befolkning arbeta svart för att kunna överleva vilket enligt mig även det visar på att han inte bryr sig om befolkningen och deras behov.

Jag kan också tycka att större delen av den angolanska befolkningen bör ha jobb, då både infrastruktur och dem flesta byggnationer i landet förstördes under det nästan 30-åriga kriget.

Det finns mycket arbeten i landet och mycket kvar att återställa som har blivit förstört och även om befolkningen saknar yrkeserfarenhet så bör det finnas något som dem flesta kan göra.

Visst kan man se på saken som att dem inblandade som förstörde allt bör bygga upp det igen

men det skulle aldrig ske, däremot bör man inte ta in arbetskraft från andra länder när ens egen befolkning inte har råd att försörja sig och då kan jag tycka att det är en självklarhet att dem i första hand ska få chansen till arbete för visar presidenten att han bryr sig om befolkningen kommer han skapa förtroende.

Källhänvisning & Källhänvisning

Landguiden

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Ekonomi

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Befolkning-Sprak

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Utbildning

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Arbetsmarknad

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Aktuell-Politik

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Aktuell-Politik/Kalendarium

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Angola/Modern-Historia