Cypern A.D
Cypern A.D
Konflikten om Cypern
Cypern har sedan 1974 varit indelad i två delar och det som håller dem isär är den så kallade Gröna linjen. Den Gröna linjen representerar gränsen där Cypern delar in sig i två olika delar. Enda sedan dess har grekerna och turkarna som är bosatta på ön varit i konflikt med varandra om vem som egentligen ska styra på ön. Konflikten har pågått en lång tid nu och många faktorer i historien har påverkat att konflikten än idag är i liv.
Grekcyprioternas och Turkcyprioternas historik
Cypern blev en del av det osmanska riket år 1570. Samma år började den turkiska invandringen till ön. Turkarna bosatte sig på Cyperns norra del och resten av ön var bosatt av greker. År 1879 etablerade sig Storbritannien på Cypern, men ön tillhörde fortfarande det Omanska riket. Storbritannien gjorde ett avtal med Turkcyprioterna att få ha sin bas på Cypern. I gengälld fick Turkcyprioterna Storbritanniens hjälp ifall de fick ett eventuellt angrepp från Ryssland. Det var inte förrän efter det första världskriget som Cypern blev tilldelad Britterna.
År 1930- och på 40 talet ville fler av grekcyprioterna att ön skulle börja tillhöra Grekland. Men inte ens efter en omröstning som gjordes år 1950, där grekerna vann, ville Britterna ge ifrån sig Cypern. Inte förrän tio år senare drog sig britterna ur och Cypern blev självständigt. Samma år blev Cypern också medlemmar i FN.
När republiken Cyperns självständighet utropades trodde man att problemen på Cypern skulle vara över. Men Grekerna och Turkarna som bodde på ön fick direkt problem med samarbetet. Från 1963 och under 1964 utvecklades konflikterna till ett inbördeskrig. Den turkiska minioriteten drabbades hårdast. FN skickade en fredsbevarande styrka till Cypern, och FNs styrka har än idag inte lämnat ön.
1974 störtades Cyperns president Markarios som kämpade för ett självständigt och förenat Cypern. Istället ersattes han av Nikos Sampson som myndigheterna i Aten kunde kontrollera. Men de turkiska myndigheterna samtyckte inte att Grekland skulle få kontrollera så mycket så de bestämde sig för att ingripa. Turkcyprioternas invasion skapade massflykt på ön. Ungefär 180 000 greker flydde till öns södra del medan cirka 45 000 turkar flydde till öns norra del. Kort efter massflykten avgick president Sampson och militärjuntan i Aten. När Grekerna tog kommandot och lät en president styra Cypern genom Grekland tog grekerna ett politiskt beslut som kom att bli ett misstag då de inte samtyckte att båda parter skulle styra på ön lika mycket.
Det var turkarnas invasion som ledde till att Cypern delades in i två olika delar, både geografiskt och etniskt. Ön delades in så att cirka 70 procent bestod av grekcyprioter medan 30 procent bestod av turkcyprioter. I mitten av landet administrerar FN en neutral zon.
1883 blev den turkiska delen av ön självständigt och bytte namn till ”Den turkiska republiken Nord-Cypern”.
Eftersom det finns två olika uppfattningar om inbördeskriget är konflikten svår att lösa, då varken grekcyprioterna eller turkcyprioterna är överens om vad som startade konflikten. Turkarna ansåg att grekerna inte höll maktavtalet och att konflikten beror på det medan grekerna ansåg att turkarna tagit deras mark och tvingat grekerna att fly till södra halvan av ön. Trots att våldet avtog när ön delades in i två delar bestod en misstänksamhet och rädsla mellan cyprioterna.
Aktörer och ”Annan-planen”
De nationella huvudaktörerna är de två viktigaste parterna för ett förenat och samspelt Cypern. Åtgärder invändigt är de mer betydelsefulla. Men internationella aktörer har också spelat en stor roll och spelar fortfarande en stor roll, med tanke på att varken grekcyprioterna eller turkcyprioterna har gett konflikten några framsteg. Just eftersom misstänksamhet och misstroende finns bland båda parter är det viktigt att de internationella aktörerna är neutrala och kan ge fördel till både den grekiska och den turkiska halvan. Två aktörer som har betytt mycket för konflikten och försökt hitta åtgärder är FN och EU. Redan sedan inbördeskriget som började på -60 talet har FN varit aktiva i konflikten. FN ville att ett enat Cypern skulle inträda i EU. Det var inte förrän Cypern började förhandla sig till en plats i EU som konflikten började göra framsteg. Så FN lade en grund för ett omfattande arbete för att få fram förslag på en federal lösning. De förenta nationerna la 2002 fram en plan, Annan-planen som blev det mest detaljerade förslaget i konflikten. Annan-planen baserades på en enad cypriotisk republik, ett federalt syre och två delstater. Den gemensamma, federala nivån skulle ha ansvar för utrikespolitiken, invandringsfrågor, valutapolitik och medborgarskap, medan övriga beslut skulle tas på delstatsnivå. Planen skulle ge grekcyprioterna mer mark och minska turkcyprioternas mark från 37 procent till 28,5 procent av ön och de turkiska soldaterna som var kvar från den turkiska invasionen skulle dras tillbaka. De 30 000 soldaterna skulle minskas till endast 650 soldater.
Annan-planen skulle även vara till en fördel för turkcyprioterna då de också skulle få bli internationellt erkända och få samma politiska status som Grekerna. Men Annan-planen misslyckades då turkcyprioterna nekade förslaget.
Men i en omröstning 2004 om Cypern skulle bli enat eller inte röstade majoriteten av turkcyprioterna ja för ett enat rike och majoriteten av grekcyprioterna röstade nej för ett enat rike. Då föll FN:s och EU:s plan till att ena Cypern. Men FN var innan omröstningen säkra på att båda parter skulle rösta ja så de hade redan lovat ett medlemskap i EU till Cypern. Men EU släppte enbart in den grekcypriotiska regeringen. Som aktör har EU haft en problematisk roll. När Cypern inträdde i EU kunde EU inte längre fungera som medlare eftersom att de nu är en part i konflikten. Att EU lät Cypern inträda unionen har lett till en indirekt konsekvens. Eftersom alla medlemar i unionen inte har samma åsikter om hur konflikten ska lösas blir det oense invändigt inom unionen. Tillexempel Frankrike och Tyskland stödjer grekcyprioterna medan länder som Sverige och Storbritannien stödjer turkcyprioterna eftersom de vill underlätta för Turkiet och turkcyprioterna att närma sig medlemskap i EU. På grund av konflikten mellan EU och turkcyprioterna konsekvenserar det även en konflikt mellan EU och Turkiet. På grund av konflikten mellan turkcyprioterna och grekcyprioterna så är de splittrande åsikter inom EU om Turkiet ska få delta eller inte. Konflikten går inte bara ut över invånarna på Cypern, utan också över Grekland och Turkiet.
I januari 2012 pressades Cypern allt hårdare av FN till att lösa konflikten. Turkiet hotade att frysa sina relationer med EU om Cypern senare blir EU:s ordförandeland, utan att ha hittat en lösning på konflikten. Men samtidigt tycker grekcyprioterna att de pressas till kompromisser som endast är fördelar till den turkiska delen av ön. Detta är en mycket negativ konsekvens då konflikten i ett EU-sammanhang har bidragit till blockering av Turkiets EU-medlemskap. Det konsekvenserar till att den turkiska halvan inte samarbetar med resten av den europeiska unionens medlemmar och konflikten mellan cyprioterna blir svårare att lösa.
Ur ett individperspektiv så tycker majoriteten bland de nationella ungdomarna att de hellre ser en separation av Cypern än en återförening. 20 årige Panos Panagiotopoulos antyder att majoriteten av grekcypriotiska ungdomar tänker ”jag har min familj, min framtid och min utbildning. Varför ska jag bry mig om en återförening?”
Om inte barnen och ungdomarna uppfostras till att vilja ha ett återförenat Cypern blir det svårare, med tanke på att barnen och ungdomarna är framtidens Cypern.
Ekonomiska nedgångar
Redan 2003 öppnades gränsövergångarna, den gröna linjen, mellan öns två delar så Cypern blev geografiskt enat men cyprioterna var fortfarande inte enade. 2008 öppnades hopp på lång sikt när det kom till samarbetet med öns två befolkningar. Grekcyprioterna fick en ny president som var beredd på att förhandla med turkcyprioterna mer än vad tidigare presidenter hade gjort. Men än idag, över fyra år senare har det ännu inte kommit fram till en lösning.
Ur ett ekonomiskt perspektiv blev det ingen fördel för konflikten i Cypern när Europa drabbades av ekonomikrisen på 2000 talet. Cypern var ett av de länder som drabbades hårdast ekonomiskt. Cyperns regering handlade fel och inte tillräckligt fort, så bara på ett år hade Cypern skaffat sig ett stort underskott. Det blev svårare tider på ön och politiken och hela samhället blev drabbade av den dåliga ekonomin. När regeringen handlade fel blev folket på ön irriterade och att lösa den politiska frågan blev allt svårare.
Nutida planer för åtgärder
Just nu är det stabilt i Cypern, vilket är positivt att det inte går mot det sämre, men samtidigt negativt eftersom det heller inte går mot det bättre. Grundfrågan för att lösa Cypernkonflikten måste utgå från hur Cypern ska styras. Utifrån att läsa konfliktens historik är det ur det politiska perspektivet som de största konflikter utgår ifrån. Än så länge har Cypern två olika regeringar, en president och en regering som styr över turkcyprioterna och en president och en regering som styr över grekcyprioterna. Men det är många fler problem som har uppstått av konflikten. Ett av de största problemen som har uppstått av konflikten på Cypern är problemet med att kompensera alla de hundratals människorna som tvingades fly och lämna sina hem och gårdar under 1960 och 1970-talet. Marken som idag är bebodd av turkcyprioter tillhörde grekcyprioterna innan de var tvungna att fly under inbördeskriget. Konflikten av makten har utvecklats och nu inkluderar konflikten också geografiska problem. Grekcyprioterna som är internflyktingar vill ha tillbaka till sin mark på öns norra sida. Men eftersom det bor turkcyprioter där måste man ha hänsyn till båda parter. Därför är det en viktig fråga för ett framtida fredsavtal.
En annan konsekvens till konflikten som har blivit långsiktig är att grekcyprioterna tycker att turkcyprioterna har för stort ansvar över ön. Även fast endast 18 procent av Cyperns befolkning består av turkcyprioter kontrollerar de 37 procent av Cyperns mark. Det tycker grekcyprioterna är alldeles för mycket, och för bättre säkerhet på ön vill grekcyprioterna minska turkcyprioternas mark att kontrollera till endast 30 procent. Detta är ett problem som man måste ta hänsyn till vid ett kommande fredavtal, för att konflikten ska lägga sig. En annan faktor som grekcyprioterna upplever som ett problem och ett hot är antalet militära turkcyprioterna har bosatta på ön. Eftersom inte turkcyprioterna accepterade Annan-planen och därefter nekade även grekcyprioterna den då fotsätter konflikterna av konsekvenserna mellan cyprioterna.
I ett förhandlingsmöte år 2009 möttes den turkcypriotiska ledaren och den grekcypriotiska ledaren för att lösa dessa ovanstående problem. Under hela hösten och vintern träffades båda parterna regelbundet för att uppnå framsteg. Men efter att inte ha kommit på någon lösning ansåg man i januari 2010 att diskussionerna behövdes ännu mer regelbundna möten för att kunna göra framsteg.
Intervjuer
I veckan har jag varit och intervjuat tre specialister inom Cypernkonflikten. Jag började med att intervjua Anders Andersson som är liberal för att se hur han ser på konflikten. Jag frågade även Anders vad han tycker är viktigt att tänka på när man ska försöka lösa konflikten på bästa sätt. Anders svarade att han anser att man först och främst måste tänka på individerna och de mänskliga rättigheterna. Konflikten mellan grekcyprioterna och turkcyprioterna baserar mycket på politik och om hur ön ska styras. Det Anders antyder är att ön har styrts under en republikoch att konflikten har kvarstått. Han menar att om samhället på Cypern var mer demokratisk skulle situationen kanske se annorlunda ut. Om individerna på ön skulle få ha mer yttrande frihet och ha en politisk inverkan skulle konflikten kunna lösas nationellt och fler aktörer skulle inte behövas blandas in. Han anser att omröstningen 2004 borde upprepas mer regelbundet. Men då ska inte folkomröstningen avslutas med utformning av maktfördelning och existenen av kvoteringssystem. Det finns olika sätt att lösa konflikten, ett av alternativen skulle kunna vara till exempel att fortsätta ha en delad ö. Men eftersom få har uttryckt sin önskan om detta är det en strid mot folkrätten och därför tycker han att det är ett dåligt förslag till en lösning och därför tycker han att det bästa är att fortsätta sträva mot ett enat rike.
Anders har som liberal länge arbetat med frågan om rättigheter och han fortsätter att berätta om det han tycker är en nackdel med konfliktens försök på lösningar. Dels är orättvisan på ön ett problem som måste tas hand om. Alla ska ha samma rättigheter vart på Cypern du än bor och vare sig du är turkcypriot eller grekcyprioter. Grekcyprioterna tycker att turkcyprioterna inte ska få ha mer än 30 procent av ön, vilket är mycket dåligt då alla invånarna på ön ska ha samma rättigheter, säger Anders.
-”Vad tycker du om internationella aktörers påverkan? Borde de få ha en så stor del i konflikten?” Anders funderar inte en minut utan svarar kvickt ”FN”. Jag tittar på honom och ställer följdfrågan om han tycker FN har en bra eller dålig roll i konflikten. Självklart en mycket positiv roll, svara Anders och fortsätter, utan FN tror jag aldrig att konflikten skulle vara i närheten var den är idag. Visserligen är konflikten fortfarande aktiv men samtidigt är det inget våld eller en sådan påverkan att människor i allmänheten far illa. FN har kämpat från start att tänka på att behålla freden på ön och det tycker jag att de har lyckats med också. Utan FN hade ön idag kanske fortfarande varit stängd på mitten, vilket hade varit ett mycket stort problem. På det här sättet har människorna det bättre än vad det troligtvis hade haft om FN inte hade kommit och hjälp till på ön, avslutar Anders.
Efter att jag lämnat mitt möte med Anders Andersson åkte jag för att intervjua Sven Svensson som är realist och har stor kunskap om Cypernkonflikten. Under många år har han försökt att hitta den största orsaken till konflikten samt att på bästa sätt försöka hitta en lösning till konflikten. Jag har nu själv fördjupat mig inom Cypernkonflikten och därefter har jag stött på många funderingar så blev jag nyfiken och ville höra från vilket perspektiv Sven såg konfliktens utbrott. Jag förklarade mina funderingar på hur turkcyprioterna hade tänkt när de bestämt ett avtal med Storbritannien vid en eventuell attack från Ryssland. Hade turkarna rättigheterna att göra avtalet utan att fråga grekerna?
Sven sätter sig rakare och säger att han har ett mycket bra svar på just den frågan. Alla stater vill ha en bra säkerhet och vid hotande situationer handlar många ofta efter vad som är tryggast och bäst för sig själv. Vilket jag anser som mycket förståeligt. Dels för att sin egen stat är viktig och om du känner att din stat är hotad ska du skydda den. Sedan är det en bra möjlighet för turkcyprioterna att ta kommandot och visa att de är de som har övertaget. De som är starkast är de som ska styra också. Makt är en väldig viktig fråga. Det är därför jag gillar den här konflikten så mycket, för den handlar om mycket makt och politik, säger Sven och ler.
Jag ställer samma fråga till Sven som jag tidigare ställt till Anders.-”Vad tycker du om internationella aktörers påverkan? Borde de få ha en så stor del i konflikten?” Svens svar skilde sig mycket från det svar jag fick av Anders. ”Staten i sig själv är viktigare än de själva aktörerna.”, svarade Sven. På så sätt blir makten en större fråga och makten blir även lättare att uppnå. Sätt att nå denna makt är bland annat utav avtal, vilket turkcyprioterna till exempel gjorde med britterna. Inte borde i alla fall FN få ha med saken att göra. Jag tror inte på deras teori och inte heller att de kan hitta en lösning genom ett jämställt samhälle och en massa mänskliga rättigheter. Konflikten kommer lösas genom en starkare stat.
En konsekvens av konflikten har varit att grekcyprioterna är arga på turkcyprioterna för att de har så många soldater på ön. Spelar det egentligen det någon roll? Självklart spelar det någon roll! Det handlar om att turkcyprioterna utgör ett hot. Det borde finnas en anledning till att turkcyprioterna ska ha så många soldater på ön. Grekcyprioterna ser soldaterna som ett fiendetecken. Det finns ingen tillit. Hot sätter människor i försvarställning.
Jag tackar Sven för hans tid och beger mig för att få ännu ett perspektiv av konflikten.
Min sista intervju har jag med Karl Karlsson som är konstruktivist. Redan från början börjar Karl att förklara hur säkerhet har mycket att göra med konflikten. Hoten de båda parterna känner mot varandra är en viktig faktor i konflikten. Hoten de känner måste få ett stopp för att även konflikten kan få ett stopp.
Även jag och Karl kommer in på frågan hur pass viktig del de internationella aktörerna har för roll i konflikten. Karl förklarar att han inte tycker att aktörerna är den viktigaste delen. Detta beror på att alla inte har intresse för att blanda sig i saker och ting, i detta fall att inte blanda sig i konfliktern om Cypern. Det är inte naturligt för alla stater att ha ett intresse, det är inget man kan förvänta sig av någon att ha eller, påpekar Karl. Man måste skapa ett intresse, det är inget som bara uppstår. En stat agerar utifrån vad den vill, vilket är ett mycket bra exempel på just denna konflikt. Cyprioterna agerar utifrån deras egen vilja och villkor, därför är det som det är idag. De har olika viljor och agerar därför olika.
Det var intressant att få en intervju med tre personer från varsin teori. På så sett fick jag en inblick på hur olik en och samma konflikt kan vara utifrån hur du ser på konflikten.
Min ställning till konflikten
Enligt mig behöver både grekcyprioterna och turkcyprioterna en ny ledning som tar nya initiativ så att konflikten får en utveckling. Med tanke på att konflikten nu har varit frusen i flera års tid måste någonting göras annorlunda för att en förändring ska ske. Konflikten grundas på olika åsikter om vad som egentligen gjorde så att konflikten bröt ut, det är där man måste börja. Utöver frågan om hur Cypern ska styras måste de problemen som uppstått till följd av konflikten också lösas.
Problemet är inte greker och turkar utan det är att istället för att ses som cyprioter anser man att det är ”vi” mot ”dem”. Jag tror konflikten kommer att fortsätta så länge man strävar efter en återförening, samtidigt som befolkningen ska anses som två olika folkslag. Antingen borde befolkningen på ön ha samma villkor eller delar man in ön i två olika delstater. Omvärlden kan inte längre ta hänsyn till att grekerna och turkarna inte kommer överens, eftersom det går ut över hela den europeiska unionen. Eftersom de flesta vill att konflikten ska lösas på ett eller annat sätt borde internationella aktörer ta större kommandon. Det invändiga på ön får inte gå ut över resten av världen. Eftersom att EU och FN har haft en väldigt stor inverkan på konflikten kan det finnas fördelar med att utnyttja deras inverkan. Som utomstående aktörer skulle de kunna ta mer ställning och införa bättre demokrati i Cypern.
Jag tycker personligen inte att det finns någon som har rätt eller fel i denna konflikt. Det jag först tyckte var den ledande faktorn till konflikten var händelsen då grekerna tog mer makt än turkarna genom att styra presidenten från Aten och bröt maktavtalet. Men samtidigt när jag tittar närmare på konflikten och fördjupar mig i orsakerna hittar jag en till orsak. När Cypern hade blivit en del av det osmanska riket och britterna ville ha sin bas på Cypern förhandlade turkarna med britterna om att de skulle få skydd vid ett eventuellt ryskt anfall. Grekerna hade inget med beslutet att göra. Förhandlingen ledde till att Cypern ett längre tag blev tilldelat Storbritannien, vilket gjorde att inte endast turkarna blev av med Cypern utan också grekerna. Så redan innan Cypern blev tilldelat turkcyprioterna och grekcyprioterna hade turkarna tagit kommanot över beslut och makt. Så orsakerna till konflikten kan ha varit fler än den orsaken turkarna anser var grekernas fel.
Men annars tror jag ingen av parterna har rätt eller fel åsikter. Konflikten har visat sig blivit en ”ond cirkel” som aldrig tar slut. Både det invändiga och det utvändiga måste förändras för att konflikten ska förändras. Annars tror jag att den kommer att förbli där den är idag.
Källförteckning
http://www.globalis.se/Konflikter/Cypern
http://www.globalis.se/Konflikter/Cypern
http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Cypern1/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4933212
